Uppslagsdel – Rättfärdig, rättfärdighet
Begreppet rättfärdighet är i GT rikt förgrenat och omfattar mycket mer än laglydnad. Det hebreiska huvudordet (sedaqá) kan ha den innebörden, t.ex. i uttrycken ”handla rätt och rättfärdigt” och ”rättfärdiga gärningar” (Hes 18:5, 22). Men det förknippas också med en rad andra begrepp: oskuld och renhet, kärlek, godhet och trofasthet, räddning och hjälp, fred, framgång och lycka. När ”den rättfärdige” i Ordspråksboken ställs mot den onde, den gudlöse eller dåren (10:11, 21, 24) är gudsfruktan en viktig del av begreppet. Dess innebörd fångas i vissa sammanhang bäst av det svenska ordet oskyldig (Klag 4:13; Am 5:12); ”rättfärdig” (saddíq) är nämligen den som har rätten på sin sida inför domstolen, i motsats till den skyldige som med rätta blir fälld. Rättfärdigheten beskrivs ofta som en väg till lycka. Det hebreiska ordet kan i vissa sammanhang självt betyda lycka eller framgång (Ps 112:3; Ords 8:18), men det finns också texter som uttrycker tvivel på att rättfärdigheten lönar sig (Pred 7:16; 8:14).
Ett genomgående drag i gammaltestamentligt tänkande är att den enskilde ses i samspel med andra. Rättfärdigheten kan därför uppfattas som en ”rättvis ordning” (Ps 72:1), besläktad med fred och välsignelse. Den upprätthålls av Gud och av regenter som följer hans vilja (Ps 45:5, 8; Ords 25:5; Jes 32:1). Människors förhållningssätt skall stå i samklang med en sådan ordning. Profeterna kräver riktig rättsskipning och fördömer ett laglöst förtryck (t.ex. Am 5:7, 24). Allmänt sett innesluter rättfärdigheten det som främjar ett gott förhållande mellan människor, särskilt trohet mot åtaganden och överenskommelser.
Samma tänkesätt tillämpas på förhållandet mellan människor och Gud. Rättfärdighet gentemot Gud är trohet mot förbundet med honom. När Gud själv kallas rättfärdig (Ps 36:7; Sef 3:5) kan meningen vara att han är rättvis (Esr 9:15). Han är en oväldig domare (Ps 7:18; 9:9) med rättfärdiga lagar (Ps 119:7, 40, 160). Katastrofer tolkas som utslag av hans straffande rättvisa (Jes 10:22). Men ofta betyder Guds rättfärdighet hans trofasthet mot sina trogna. Hans rättfärdiga gärningar eller verk (Hes 3:20; Mik 6:5) är lika med den hjälp och seger som han ger de sina. Sådana ord används i översättningen när sammanhanget kräver det (t.ex. Ps 40:10 f.; Jes 51:1-8).
I Tillägg till GT renodlas i någon mån uppfattningen att rättfärdighet är lika med fromhet och laglydnad (Tob 1:3). ”Den rättfärdige” är t.ex. en återkommande beteckning för fromma människor i Vish 2-4. Samma tänkesätt återkommer ibland i NT (Luk 1:6). Där anknyts emellertid oftare, i synnerhet i paulusbreven, till ett annat gammaltestamentligt tankemotiv, nämligen att ingen människa är helt rättfärdig (Pred 7:21). Ingen kan ha ”rätt mot Gud” inför hans domstol (Job 15:14; Ps 143:2). Enligt Paulus kan över huvud taget ingen uppnå rättfärdighet genom att fullgöra sina förpliktelser mot Gud (Rom 3:20). Däremot kan Gud genom sitt eget ingripande återställa det goda förhållande till människorna som deras ofullkomlighet förstört. Paulus tolkar Jesu framträdande på jorden och i synnerhet hans död som en sådan handling av Gud. Genom att tro på Jesus och på verkan av hans död kan en människa från sin sida bejaka Guds ingripande. Därmed uppnår hon det goda förhållande till Gud som han erbjuder: Gud räknar henne som rättfärdig, ger henne rättfärdighet eller gör henne rättfärdig (Rom 3:21-26; 4:5).
Tanken att en fullkomlig rättfärdighet bara kan åstadkommas av Gud antyds också i andra delar av NT. Att ”hungra efter rättfärdigheten” är sålunda att längta efter det rike Gud skall upprätta (Matt 5:6; jfr 6:33; 1 Pet 3:14). Enligt Matt 3:15 skall allt som hör dit uppfyllas av Kristus. Han kallas också ”den Rättfärdige” (t.ex. Apg 7:52). När vanliga människor sägs vara rättfärdiga kan däremot meningen vara att de själva felaktigt anser sig vara fullkomliga (Mark 2:17; Luk 15:7).
