I 1 Kor. 12:12-31 står det om församlingskroppens lemmar och deras gemenskap och omsorg om varandra. Detta tolkar djävulen på sitt eget sätt. Han menar att eftersom lemmarna ska ha gemenskap, så ska de bindas ihop. Huvudet kan inte säga till fötterna: “Jag behöver er inte.” Alltså tar djävulen fram lögnens tåg och försöker binda ihop huvud och fötter. Och fingrarna ska ju ha gemenskap. Alltså klistrar han ihop fingrarna.

På detta sätt har församlingen, bildligt talat, blivit bunden till händer och fötter. De kristna är bundna av onaturliga band som inte tillhör församlingskroppen. Men de är så vana vid detta så att de uppfatta det som något helt normalt. De kan inte se skillnaden mellan dessa onaturliga band och lemmarnas naturliga förbindelse med kroppen.

Om någon vill lämna ett kyrkosamfund så frågar man: Du ska väl inte lämna församlingen? Du tänker väl inte överge församlingsgemenskapen? Och om någon börjar skära i de band som församlingskroppen är bunden med, då blir många rädda och tänker att nu faller kroppen sönder och lemmarna skiljs från varandra. Och om man tvättar bort djävulens klister från händerna så tror de att fingrarna trillar av.

För att Guds församling ska kunna leva ett normalt liv och göra det som Gud vill, så måste lemmarna ha en individuell rörelseförmåga, så att de kan röra sig i förhållande till varandra. Men när Herren sänder det skarpa tveeggade svärdet, som är Guds ord, då bli många rädda och tror att han ska skära sönder församlingen. Men han ska bara skära av djävulens band så församlingen blir fri. Det är ingenting att vara rädd för, utan det är bara till att prisa Herren och se glad ut./Allan Svensson/

Nej, det är inget att vara rädd för. Jag prisar Herren för att jag är fri, fri att vandra med honom tills sista stunden är här. Bara Gud kan ge mig frihet och bara Gud kan föra mig framåt. /Maria