Katolicism? Nej! /Påvekyrkan //Förföljelse/Ekumenik

 Jesus, världens Frälsare.

Påvekyrkan – historiens stora förföljarmakt

Någon har sagt att “den romersk-katolska kyrkans historia är som ett enda stort blodspår”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde över största delen av Europa. Målet för denna förfärliga institution var att uppspåra och förgöra kätteriet.

Alla troende som inte böjde sig för påvemakten kallades “kättare”. Uttrycket härstammar från ett grekiskt ord, som betyder “ren” och är egentligen en förvanskning av “katarer” (de rena) som anhängarna av en rörelse i Sydfrankrike kallade sig under medeltiden.

Historikern Will Durant skrev: “Jämfört med förföljelsen av kätteriet i Europa från 1227 till 1492 framstår romarnas förföljelse av de kristna under de första århundradena som en mild och mänsklig procedur.”

Ingen må emellertid tänka att det bara var mellan dessa två årtal som den katolska kyrkan förföljde kättare och judar. Nej, Roms kyrka kan ståta med en mycket lång historia som förföljarmakt.

Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut en viktig del av folkfesterna och fick namnet “autodafé” (troshandling). Skaror av män och kvinnor blev då brända samtidigt och både rika och fattiga satt som åskådare. Inte så sällan fick kungen eller någon annan furstlig person äran att tända på bålet. Kyrkan och den världsliga makten samarbetade.

Dessa tragiska händelser upptar också en stor del av Frankrikes historia. Under en tjuguårsperiod förde påven ett intensivt krig mot albigenserna i sydvästra Frankrike. Korsriddaren Simon från Montfort och hans här rasade med mord och brand mot borgare och bönder i den delen av landet. Till slut påminde hela området om en öken.

Långt senare, då ediktet från Nantes som garanterade protestanterna religionsfrihet, upphävdes år 1685, utbröt en ny våg av förföljelse. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller måste gå i landsflykt. Detta var nästan 500 år efter kriget mot albigenserna, men påvekyrkan bara fortsatte sitt systematiska utrotningskrig mot alla oliktänkande.

Även i vår egen tid har vi haft exempel på våldshandlingar av fanatiska katoliker mot protestantiska kyrkor och skolor i olika delar av världen. Den katolska kyrkan har emellertid förlorat så mycket av den politiska makt, som den tidigare hade i vissa länder, att regelrätta förföljelser blivit mer sällsynta.
————————-

Osäkra och förfalskade historiska källor

Under en bestämd period fabricerades en hel del falska kyrkohistoriska dokument. De mest kända är förmodligen de s.k. “pseudo-isidoriska dekretalen”, som uppgavs härstamma från tidiga århundraden.

I verkligheten blev de till först på 800-talet. Syftet med dem var att förankra den romerska katolicismens dogmatiska syn i rätten och historien. Påvedömet blev framställt som något komplett och allmänt vedertaget från början.

Dessa dokument innehöll bl.a. 60 förfalskade påvebrev samt den berömda “konstantiska donationen”. De blev viktiga för uppbyggandet av påvekyrkans världsvälde under medeltiden. Först på 1300-talet blev dessa dokument avslöjade som falska.

Detta falsarium kan ingen förneka idag. Men som regel bagatelliserar katolska apologeter inflytandet från dessa falska dokument. De påstår att de egentligen inte ändrade något i historien. Detta verkar otroligt. Det handlar nämligen om historiens största litterära bedrägeri, enligt vad vi kan läsa i Halleys berömda Bibelhandbok som också innehåller en del kyrkohistoria.

Och den stora frågan är och förblir denna: Om hela den katolska kyrkoläran var allmänt erkänd helt från början, varför producerade man falska dokument så sent som på 800-talet för att då få den godkänd och allmänt vedertagen?
————————-

Modern katolsk ekumenik

Då det gäller den kristna enheten är den katolska katekesens ord klara och tydliga. Ingen protestant bör vara i tvivel om vad som från katolsk sida är målet för alla ekumeniska strävanden.

Det är att övriga kyrkosamfund blir ett med den katolska Moderkyrkan, som är mer än villig att ta dem upp i sin famn. Denna hållning kan ibland se ut att komma i konflikt med en del mjukare uttalanden från senare tid.

Under andra Vatikankonciliet blev det sagt att “andra kristna, som mottagit dopet har en viss gemenskap med den katolska kyrkan, även om den är ofullständig”.

Det var då som “kättarna” fick den mer sympatiska benämningen “separerade bröder”. Ja, man gick så långt att även islam sades vara “en av de ofullkomliga frälsningsvägarna.”

Även alla andra religioner skulle kunna inkluderas i Guds frälsningsplan. Dessa uttalanden kan delvis förklara den tidigare påvens bönesamlingar tillsammans med representanter från hela raden av olika religioner.

Målet tycks vara att inkludera alla under påvens paraply. Här ser vi kanske konturerna av ändetidens falska universella världsreligion. Påvekyrkans maktbegär inspirerar den ibland till att modifiera sin strategi och sina formuleringar.

En förskönande ansiktslyftning förändrar inte en persons hjärtelag. Den katolska kyrkans små yttre reformer ändrar heller inte kyrkans natur. Målet är och förblir alltid detsamma  att uppnå universellt inflytande och stärka sin position i världen.

Den nya och moderna katolicismens ekumenik är falsk och dubbelbottnad. Det var detta som den franske advokaten Frederic Hoffet kallade “Den katolska tvetydigheten”.

I boken med samma namn talar han om kyrkans två ansikten, det hårda, intoleranta versus det blida och vänliga. Att båda ansiktena är lika verkliga finns det många exempel på.

För en tid sedan uttryckte några katolska prelater sin oro över att de evangeliska protestanterna i Latinamerika hade ökat från 50.000 till 70 millioner under det senaste seklet. Dessa samfund betecknades som sekter och skadliga trosriktningar. “Separerade bröder” blir alltså ibland plötsligt “skadliga trosriktningar”.

Pastor Marc Boegner var i många år president i Frankrikes protestantiska federation. Han var ekumen och skrev redan 1946 en bok om kristen enhet. Men det var en ting som han såg som ett oöverstigligt hinder för enhet mellan de olika kyrkosamfunden.

Det var den katolska kyrkans krav på att bli betraktad som den enda sanna kyrkan. Med en viss pessimism frågade han sig om påvekyrkan någon gång skulle kunna avstå från detta totalitära krav.

Själv kunde han på sin tid inte se några tecken till det. Det kan vi inte idag heller. Den nye påven har nyligen sagt att protestantiska kyrkor inte är kyrkor i egentlig mening. De saknar nämligen apostolisk succession och därmed fullheten av alla frälsningsmedlen.

Han har också sagt att det är genom den apostoliska successionen som Kristus är närvarande ibland oss. Enligt påven skulle då Kristus helt enkelt vara frånvarande i de kyrkor, som inte sorterar under hans överhöghet.

I Sverige har vi idag en sammanslutning som kallar sig “Enhetens vänner”. De har anhängare i flera olika samfund. De brottas inte alls med samma problem som Marc Boegner. De spanar inte efter någon möjlig förändring av påvekyrkans totalitära krav.

De önskar istället snarast möjligt gå ombord på den skuta som för dem direkt till Rom. Deras artiklar består till stor del av katolsk propaganda. Tyvärr verkar det som om även frikyrkliga och folk från våra gamla väckelserörelser har en viss längtan att få segla med på skutan. En del av kristenheten tycks idag ha tappat både karta och kompass.

Världsekumeniken, såväl i katolsk som i protestantisk version, bygger på en felaktig uppfattning om den universella församlingens natur. Guds församling på jorden kan aldrig bli identisk med en världsvid, hierarkalisk organisation, styrd av en eller flera kyrkofurstar.

Guds församling är en helig organism, som består av människor vilka genom tron på Jesus och hans evangelium blivit födda på nytt till ett levande hopp. Församlingen kallas Kristi kropp, vars huvud Han är.

Religiösa organisationer kan ha många medlemmar. Men om dessa är främmande för den nya födelsen hör de inte till Kristi kropp. Den består nämligen bara av levande lemmar som aldrig kan ersättas av proteser.

Det är Herren själv som insätter nya lemmar i församlingskroppen. “Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som läto sig frälsas”, står det i Apg. 2:47. (1917 års översättning).

Församlingen består alltså av människor som låter sig frälsas! Vi kan bestämma tid och dag för dop, konfirmation och alla slags kyrkliga handlingar. Men Herren själv bestämmer då det nya livet kan tändas i människors hjärtan.

Det sker då Guds Ord och den helige Andes kraft verkar bland dem som är öppna för evangeliets budskap. Verkar inte Ordet och Anden och finns det ingen som låter sig frälsas kan ingen levande församling uppstå, varken i lokal eller universell bemärkelse.

Vi som evangeliska kristna vet mycket väl att vi i oss själva inte har någon makt att tillföra Guds församling andligt liv. Vi kan bara vara vittnen och redskap i Guds hand.

Den katolska kyrkan och dess ledarskap har betydligt högre tankar om sig själva. Därför kan vi inte undgå att betrakta påvekyrkan som en förförisk motbild till Guds sanna församling på jorden.                                    Källa: Bibelfokus.se

4 thoughts on “Katolicism? Nej! /Påvekyrkan //Förföljelse/Ekumenik

  1. Ja Kyllikki det är verkligen gräsligt. Det finns ju mer att läsa om detta o jag skall lägga in det.
    Det händer ngt också i de här pedofilskandalerna ofta också, det är så hemskt.
    Kram Maria

  2. Hej Julia jag fattar inte din kommentar men tar med den. Jesus äger…ja han är vår Herre, är det så du menar
    /Maria

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.