”Var gren, som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt.” Joh 15: 2.

EN troende kvinna var alldeles bragt ur fattningen inför de olika prövningar, som särskilt tycktes drabba just henne. En solig höstdag tog hon vägen förbi en vingård. Hon lade då märke till dess vanvårdade skick och alltför ymniga bladrikedom. På marken frodades allsköns ogräs. Hela platsen syntes lämnad åt sitt öde. Medan hon stod där i stilla begrundan, viskade den himmelske Örtagårdsmästaren till henne ett budskap så dyrbart, att hon med glädje vill låta det gå vidare: ”Mitt älskade barn, förundrar du dig över de många prövningarna i ditt liv? Betrakta denna vingård och lär dig av den.

Trädgårdsmästaren har upphört att beskära den. Han varken ansar eller harvar den längre, ej heller plockar han bort den mogna frukten. Han gör det icke, eftersom han inte väntar något mer av den under denna höst. Den har blivit lämnad åt sitt öde, emedan vintiden är över, och alla bemödanden skulle vara gagnlösa. – Där lidandet icke utför sitt verk, blir resultatet ett liv i onyttighet. Vill du då, att jag upphör med att beskära dig? Skall jag lämna dig i fred?” Och det tröstade hjärtat utropade: ”Ack nej, Herre!”

”Varför klaga för den börda  av en trofast Gud du fått? Du med glädje snart skall skörda,
om du här med tårar sått. Agar Han, Han blott välsignar. Rankan, som av såren blött, under rika klasar dignar, medan utan tukt hon dött” 

Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.

/Maria