“Blås genom min lustgård, låt dess vällukt (kryddor, eng övers) strömma ut.” Höga V 4: 16.
NÅGRA av de kryddor, som omtalas i detta kapitel, äro alldeles enastående. Aloe var en bitter krydda, och den talar om ljuvheten i det bittra, det bittert söta med en underbart fin verkan, vilken endast den kan förstå, som prövat den. Myrra användes till att balsamera de döda, och detta talar om död från något. Det är den ljuvhet, som förlänas hjärtat, då det dött från sin egenvilja, sitt högmod och sin synd.
Ack, vilken outsäglig skönhet en del kristna äga! Det vilar över dem en prägel av mognad och renhet. Det är korsets stämpel, som vittnar om att de ha dött från något, som en gång var stolt och starkt, men som nu för evigt är lagt vid Jesu fötter. Det är den ödmjuka andens och det förkrossade hjärtats överjordiska skönhet, det är musiken, som klingar i moll och den sötma, som frosten framkallat hos den mogna frukten.
Vällukten uppstiger ur rökelsen, då den kommit i beröring med elden. Rökelsen är det brinnande stoft, som i härliga moln höjer sig från flammornas inre. Detta förtäljer om hjärtan, vilkas sötma måhända framkallats av bedrövelsens lågor, tills moln av tacksägelse och bön fylla själens allraheligaste. Mina vänner, giva vi ut hjärtats kryddor, uppstiger deras vällukt ur våra liv!
“Själv blott ett intet, intet!
Och skull det med smärta än ske,
jag lägger mig djupt i stoftet,
att världen min Jesus må se.
Själv blott ett intet, ett intet,
men Honom ske ära och pris!
Han är ju välsignelsens källa
med strömmar från paradis.”
Från “Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.
/Maria
HEJ
ja jag tycker också att den poesin som finns i betraktelserna är fina, de håller fram Gud och verkar för att man skall förstå hans storhet.
Vanlig poesi läser jag aldrig numera, jag skriver lite själv ibland men inte så mycket som förr.
Musik och poesi är vackert och Gud vet vad vi har i vårt hjärta men man kan inte alltid uttrycka det, vi har ju olika gåvor och använder dem på olika vis.
Jag tycker jag läst många dikter som låter som du säger ovan…övertygande och allt skall med på en gång.
Tack för din kommentar.:)
/Maria
Kristen poesi
Jag tycker det är ett intressant fenomen att när kristna vittnar/talar, låter det ibland/ofta som om de försöker låta så övertygande teologiskt som möjligt. När de skriver dikter, låter det som om de måste få med hela evangliet och helst hela bibelns budskap på tre verser i varje dikt/psalm.
Som om poesi och musik är främmande Gud och Bibeln!
Läser man profeterna eller Psaltaren eller Salomos böcker (tom Paulus!) verkar det vara tvärtom! Bibeln är friare än de teologiskt osäkra kristna diktarna/tänkarna.
Det är nog så att vi sedan katolska kyrkan och historiens förödande verkan på kristenheten är räddare för att sprida villoläror än BIbelns författare var.
Därför låter den kristna poesin ofta rätt opoetisk, om man jämför med vanlig poesi.
Här i “Källor från öknen”-texterna som du brukar ta med på sidan, är hållningen friare, utan att bryta med vem Gud är och vad evangeliet är.
Judisk poesi är underbar (bara man håller sig borta från Kabbalah, vill säga!)!