Text: Tage Johansson
Mitt i människans förvillelse har Guds röda tråd trängt fram igenom alla tider. Det har skett genom dem som varit villiga att lyssna och handla enligt det profetiska ordet, för att förmedla det till sin samtid.
Det jag kallar den röda tråden handlar om det Guds ord, som genom det profetiska ljuset blivit uppenbarat för män och kvinnor i alla tider. Denna tråd har en början och en fullbordan och den löper parallellt med människans historia. Den finns ända ifrån då människan skapades av Gud till att vara hans avbild, till dess fullbordan då det heter att ingen tid skall givas henne mer. Den röda tråden för människans del har sin begynnelse i de ord Gud uttalade i Edens lustgård när han sa att de fick äta av alla andra träd. Men ”av kunskapens träd på gott och ont ska ni inte äta, ty då ska ni döden dö”.
Mitt i människans förvillelse har Guds röda tråd trängt fram igenom alla tider. Det har skett genom dem som i likhet med bland andra Samuel och Jesaja, varit villiga att lyssna och handla enligt det profetiska ordet, för att förmedla det till sin samtid. Det kunde sägas om dem, som det sades om David, att han tjänade Gud i sin tid. Det har understundom i alla tider och skeenden funnits män och kvinnor som varit villiga att viga sina liv till att vara en spjutspets med sitt budskap utan att köpslå om vad konsekvenserna skulle bli.
Gud kallar ut ett folk på nytt och på nytt igen, ett folk som är rustade till strid. För att vara ett folk utanför lägret med Jesus, är det nödvändigt att ta upp frågor om hur den kristne står i förhållande till värnplikten, fackföreningen, skolplikten och abortfrågan. Vad säger bibeln om barnen , uppfostringsansvaret, om kärleksfull aga. Detta har blivit en het potatis eftersom man från myndighetshåll inte kan skilja på kränkande misshandel och kärleksfull aga.
Om vi inte behandlar dessa frågor utifrån vad Guds ord lär, är vi inte sanna kristna utan blir som det står i Ordspråksboken 25:26: ”Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.”
Att vi lever i en tid av total upplösning i dagens samhälle är det knappast någon som tvivlar på idag. Vår tid behöver troshjältar som har mod likt profetissan Debora. Hon blev anförare för den heliga striden . Det är tydligen så att om Gud inte finner någon bland männen, så tar han kvinnor till redskap likt Debora och Jael, hon som med hammaren och tältpluggen riktade det dödande slaget mot fiendens huvud. Överför vi detta till Nya testamentets mark, så är vi kallade att med Ordet som vårt redskap rikta ett dödande slag mot vår fiendes huvud bildligt talat. Våra vapen, skriver Paulus, är inte av köttslig art (2 Kor.10:3-6). Vi bryta ned fästen av tankebyggnader som fienden har åstadkommit bland människorna. I Guds församling tar vi alla tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad. Vidare skriver Paulus till församlingen i Korint, att när lydnaden hade kommit till välde bland dem var apostlarna redo att näpsa all olydnad.
Gud tydliggjorde det här, när David av Gud utförde sitt uppdrag då han gick till angrepp mot Goliat. Gud har givit Jesus åt församlingen till att vara ett huvud över allting (Ef 1:22). Han satte sonen på sin högra sida i den himmelska världen, över alla furstar och herrar i andevärlden. Allt har han lagt under hans fötter. Amen!
Broder och syster, träd upp idag i gapet till landets försvar. Gör som Sebulons och Naftalis folk som prisgav sitt liv åt döden på stridsfältets höjder för att undgå förbannelsen som drabbade Meros folk, därför att de ej kom Herren till hjälp bland hjältarna.
Vi är som trons folk kallade att handha och förvalta det arv som de första apostlarna lämnade efter sig. Det gällde att rätt förvalta sanningens ord. Om församlingen heter det att den ska vara sanningens stödjepelare och grundfäste.
Låt oss avsluta med en dikt av Nils Bolander:
Kristendomen var ett örnevangelium, sprunget ur den högsta klippspetsens näste på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar, rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb och se – det blev en svart fågel, en pratsam och tam korp.
Kristendomen var ett lejonbudskap, ständigt på jakt efter varmt och levande byte, ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa krökta klor, stillade dess törst efter hjärteblod och gjorde det till en spinnande huskatt.
Kristendomen var en ökenpredikan, snål och vass som den pinande africus, brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll, aster, reseda och fromma rosor, ett stämningstycke i örtagård.
Herre, tag hand om vår fromma ynkedom! Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den doft av vildhonung och samum och säg sedan med döpare-röst: Detta är den seger som övervinner världen.
Detta är kristendom.
