Av den anledningen ger många sitt tionde men inte av glädje som bibeln säger att vi skall göra utan av rädsla för att råka ut för ekonomiska svårigheter eller något annat icke önskvärt.

Den text i bibeln (från GT) som brukar användas för att legitimera tiondegivandet är från Malaki 3:8-10.

“Menen I då att en människa får röva från Gud? Ty I röven ju från mig. Åter frågen I: På vad sätt hava vi rövat från dig? Jo, i fråga om tionden och offergärden. Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven Ifrån mig, så många I ären. Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och proven så hurudan jag sedan bliver säger Herren Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder rikltig välsignelse” (Mal. 3:8-10)

Under gammaltestamentlig tid (under det gamla förbundets tid) var det dels för att uppfylla behoven hos leviterna som inte hade någon arvedel och för att uppfylla behoven hos främlingarna, den faderlöse och änkan som man uppmanades att ge tionde.

Här:

“Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel, såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid uppenbarelsetältet” (4. Mos.18:21)

Och här:

“Utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet, och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland Israels barn skola de icke hava någon arvedel. Ty den tionde som Israels barn giva åt Herren såsom gärd, den giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels barn” (4. Mos.18:23-24)

I femte Moseboken kan vi läsa om att tiondet (förutom till leviten) skulle gå till främlingen, den faderlöse och änkan:

“Och leviten som bor inom dina portar skall du då icke glömma bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig. Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad du har fått i avkastning under det året och lägga upp det inom dina städer. Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller arvedel har jämte dig, så ock främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar; och de skola äta och bliva mätta. Så skall du göra för att Herren, din Gud må välsigna di i alla dina händers verk, i allt vad du gör” (5. Mos.14:27-29)

De flesta (jag skulle nog vilja påstå alla) av dagens församlingar använder inte det tionde som församlingsmedlemmarna ger varje månad till lön för några leviter som förrätta tjänst vid uppenbarelsetältet. Inte heller går tiondet till främlingen, den faderlöse eller änkan.

Pengar till behövande samlas in utöver tiondet. Utöver tiondet förväntas församlingsmedlemmarna att ge frikostiga penninggåvor.

Tiondet som de rika såväl som de fattiga ger (ofta känner sig tvingade att ge) för att de skräms med att välsignelsen uteblir eller rent av vill undvika att bli kallade snåla, går därför inte så sällan till skrupelfria och giriga pastorer samt till deras lika skrupelfria och giriga medarbetare.

Dessa drar sig inte för att hävda att det är viktigt att alla (även de som är riktigt fattiga) planterar säd i församlingen, det vill säga ger tionde av sin inkomst och gärna mer än så. De falska apostlarna menar att fattigdom och andra besvärliga situationer som människor kan hamna i beror på att de inte ger tionde eller mer än tionde till församlingen.

Om de bara börjar göra detta omgående så kommer deras bedrövliga situation att ordna upp sig. Gud kommer ge dem framgång och pengar i överflöd. De kommer inte att behöva sakna något. Detta är vad de falska men dock så frimodiga apostlarna ofta under sina möten brukar skrika ut till åhörarna när de likt framfusiga tiggare tigger pengar.

De mer försynta pastorerna (religiösa ledarna) nöjer sig med att låta församlingen leva i villfarelsen att tiondegivande är ett måste enligt det nya förbundet (nya testamentet) för den som vill vara en sann Jesu lärjunge och som vill uppnå framgång och lycka i livet.

Guds evangelium säger att vi som kristna skall ge frikostigt till församlingen och vara generösa. Inte att vi skall ge just tionde av vår bruttoinkomst. Vi skall ge det vi kan ge vilket innebär att om en mycket rik församlingsmedlem kan ge 60 % av sin inkomst utan att behöva lida nöd så skall han eller hon göra det utan att knota. Om en fattig endast kan ge 1% av sin inkomst så är det lika bra.

Gud ser inte till hur mycket var och en ger (Gud har gett alla det de överhuvudtaget ger) utan till var och ens välvillighet att ge. Gud älskar glada givare och det är med glädje vi skall ge inte av tvång.

“Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare” (2.Kor.9:7)

“Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har” (2.Kor.8:12)

En fattig församlingsmedlem som har svårt att få tillvaron att gå ihop ekonomiskt skall inte behöva gå runt med ångest och leva under hot om att den inte är tillräckligt välsignad för att den inte har möjlighet att ge tionde.

“Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva lida nöd. Nej, en utjämning skall ske” (2.Kor.8:13)

De falska apostlarna, pastorerna och ledarna är livrädda för att stöta sig med de välbärgade och inflytelserika församlingsmedlemmarna. De beter sig som fariséer, bugar och bockar för dem som har makt (i världen och i kyrkan) och hotar och skrämmer de fattiga till lydnad, tystnad och underkastelse.

De skulle aldrig våga föreslå att de rika ska ge mer än tionde vilket Jesus gjorde. Han gick så långt som till att uppmana rika att sälja allt de äger och ge till de fattiga för att sedan följa honom.

Så här sa Jesus till den rike mannen som hade hållit alla Guds bud sedan sin ungdom och som undrade vad han skulle göra för att få evigt liv till arvedel.

“Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till honom: Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig” (Mark.10:21)

Mannen blev av dess ord illa till mods och gick bedrövad bort eftersom han hade många ägodelar.

Har du någonsin hört en pastor eller präst predika på ett rättframt sätt och utan krusiduller om vad Markusevangeliet säger angående rikedom och att komma in i Guds rike?

Nej, det ante mig.

Om du läser hela berättelsen från vers 17 till 31 så går det inte att dra någon annan slutsats än att dagens präster, pastorer och andliga ledare inte hyser någon större kärlek till sina med kristna bröder och systrar (församlingsmedlemmar) för i såna fall hade de varit måna om deras frälsning och velat se dem komma in i Guds rike.

Istället låter de bli att tala om hur det går till att komma in i Guds rike av rädsla för att stöta sig med de rika vilket kan leda till att de lämnar församlingarna vilket i sin tur innebär färre tiondegivare (som ger mycket i tionde) och  mindre penninggåvor. Sanningen är att de “kärleksfulla” och “barmhärtiga” pastorerna och prästerna hindrar människor som söker Herren Jesus från att nå sann frälsning och befrielse.

Är detta verkligen kärlek? 

Det är på tiden att kristna lär sig att skilja mellan Jesus/Guds kärlek och mänsklig, alltid hänsynstagande kärlek, sammanblandad med rädsla och förskräckelse för att trampa någon enda på tårna.

Bibeln säger att den som är världens vän är Guds fiende.

“Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt”( 1. Joh. 2: 15-17)

“Ni trolösa, vet  ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende med Gud” (Jak. 4:4)

Detta är emellertid inget som de kyrkliga ledarna (hycklarna) eller majoriteten av de kristna har tagit fasta på. De är så gärna vän med världen. Ju mer vän med världen (med icke troende och rent av ogudaktiga/Gudshatande människor) de är, desto bättre, godare, kärleksfullare och barmhärtigare, känner de sig.

De första kristna fick ingen befallning av apostlarna att ge tionde. Det levitiska prästadömet avslutades i och med det nya förbundet och leviterna (som var i behov av tionde) fortsatte sin tempeltjänst fram tills att templet förstördes år 70 efter Kristus.

När det nya förbundet i Kristus trädde i kraft så blev de kristna en del av ett nytt andligt prästerskap som inte finansieras av någon tiondeordning. Vilka “leviter” är det i dagens kristna församlingar som skall ta emot tiondet?

Idag handlar det inte bara om att ge utan också om vad man ger till och på så sätt stödjer. De flesta församlingar och kyrkor har avfallit från den sunda läran, från Kristi rena evangelium. De har anammat ett främmande evangelium (grundat på gärningslära och självförgudning) som syftar till att lyfta fram människans egen förträfflighet. Till att människan skall bli Gud (vilket Satan har lockat med allt sedan syndafallet).

Om någon ger tionde/tjugonde, mer eller mindre, eller andra gåvor (offer) till sådana  församlingar så blir den delaktig i församlingarnas onda gärningar enligt bibeln.

Pastorer, religiösa ledare eller hjärntvättade församlingsmedlemmar som propsar på (kanske hotar med utebliven välsignelse) att du skall ge tionde till en avfällig kyrka (ett skökoväsen/människoverk som Jesus snart kommer för att elda upp), stjäl från dig och inte bara från dig utan också från Gud.

Fast de vill få det att låta som om det är DU som stjäl från Gud och från församlingen och från dina medkristna (i alla länder) samt från hela mänskligheten. De försöker få dig att känna skuld, skam och dåligt samvete för att du inte vill göda deras kyrkor och deras självgoda och falska prästerskap.

Tänkvärda ord från Hosea:

“Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig så att du upphör att vara min präst. Och såsom du har förgätit din Guds lag, så skall ock jag förgäta dina barn”. (Hosea 4:6)