EKUMENIK!  Dagens ekumenik och den som kommer är inte vad JESUS sade att det skulle vara! En bra text! kommer här fr Michael Helders blogg:

Thoralf Gilbrant: Tidens Tecken- Världskyrkan och ekumeniken Del 1
Thoralf Gilbrant i dag mest känd för kommentartxter och bilagorna till Svensk Studiebibel och Illustrerad bibellexikon

De heligas samfund har sin rot i de troendes hemliga gemenskap med Jesus Kristus, och är en frukt av det liv som är dolt med Kristus i Gud. Jesus säger att de troendes enhet är av samma slag som den gudomliga enheten mellan Fadern och Sonen (Joh 17:21).
Den kristna enheten är alltså inte något som skall skapas av oss. Den har gudomligt ursprung och är av evighet. Det är en enhet som sträcker sig långt utöver detta jordelivet, och som kommer att bestå när alla jordiska band slits sönder.

Det är inte en yttre enhet, inte en organisatorisk enhet, inte en intressegemenskap eller något som är grundat på rent mänsklig ömsesidig förståelse. Den kristna enheten är Andens enhet.
Men denna Andens enhet måste bevaras, Ef 4:3. De troendes enhet måste visa sig som en praktisk realitet hos Jesu Kristi efterföljare. Det är detta som Jesus själv ber om i sin översprästliga förbön.
Vi ser här att de troendes enhet skall komma till synes på ett sådant sätt att världen kan se det och därigenom komma till tro på Jesus Kristus.
”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar” Joh 13:35
Det fattas ännu mycket för att kristenheten skulle ha kommit fram till den enhet och kärlek som Jesus här talar om. Guds församling är i strid med sig själv och är splittrad i mångfaldiga fraktioner. Ekumeniken pekar på denna splittring som kristenhetens stora synd och bör inte söka komma ifrån denna utmaning genom att tala fromt och teologiskt om enheten i Kristus.
Men den enhet som bara existerar på det teoretiska och teologiska planet är i alla fall inte den enhet som Jesus förmanade till och bad om för sina lärjungar.
Det som är så allvarligt med kristenhetens splittring är inte så mycket flertalet av sammanslutningar och olikheterna, utan det är den isolering och kyla som råder mellan kristna människor och kristna församlingar.
Sektväsendets och partisöndringens dödssynd tas inte på allvar.

Därför blir inte heller enhetssträvandena tagna på allvar.
Just dessa som äger den kristna kärleken till bröderna, måste känna situationen i Guds församling mest smärtsam. Därför att det trots allt som skiljer finns en Andens enhet, känns splittringen desto mer outhärdlig.
Låt det därför stå klart för oss att många av dem som deltar i det ekumeniska arbetet är drivna av de bästa och ädlaste motiv.

När likväl den stora delen av de konservativa evangeliska troende känner och måste ställa sig avvisande till den moderna ekumeniken, har detta flera orsaker. Först och främst har det sin grund i att den ekumenik som bedrivs i Kyrkornas Världsråd´s regi inte är identisk med det vi uppfattar som kristen enhet.
Den enhet Bibeln talar om, är Andens enhet. Den form av enhet som Kyrkornas Världsråd representerar är först och främst organisatorisk enhet.

Kristen enhet enligt Skriften är enhet i tro, men den moderna världsekumeniken har inte någon sådan ”gemensam tro”.

Enhet i biblisk mening är de heligas samfund. Modern ekumenik är ett försök att skapa enhet mellan liv och död, mellan ljus och mörker. Om detta säger Skriften: ”Vilken gemenskap har ljus med mörker?” Istället för att uppmana till att skapa en falsk enhet, heter det tvärtom: ”Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. (2 Kor 6:14/18).
Vi ser också att Jesus i sin bön om de troendes enhet understryker, att de inte är av världen, och därför hatar världen dem, Joh 17:14. De troendes enhet är Guds plan, men en enhet mellan de troende och världen är djävulens pogram!
Världskyrkan är den ekumeniska rörelsens mål. ”En kyrka för en värld.” Och själva målsättningen är att man vill samla hela kristenheten till en organisatorisk enhet, som är bibelfrämmande och farlig.
Om en sådan kyrkoorganisation hade varit Guds plan för sin församling, så är det mycket märkligt varför han har väntat 2000 år med att sätta den i verket.
Den rätta tiden för att genomföra en sådan ordning måste ju ha varit vid församlingens grundande här på jorden. Men de första kristna församlingarna var inbördes fria och självständiga.
Det finns inte i Nya testamentet en enda antydan om någon organisatorisk sammanbindning av de urkristna församlingarna. Ännu mindre fanns det någon institutionell överhöghet över församlingarna.
Detta är så mycket mer anmärkningsvärt därför att apostlarna då ännu var i livet och därför att kristendomen ännu inte hade större utbredning än att man förhållandevis enkelt skulle kunna ha lagt församlingarna under en gemensam ledning, ett råd som till exempel den judiska Sanhedrin.

Aldrig har kristenheten varit mer samlad och haft en djupare enhet än under denna första tid med sina fria församlingar. Vi ser av Nya testamentet att församlingarna knöts samman genom att andeutrustade förkunnare for från plats till plats och tjänade församlingarna genom sina nådegåvor. Men det var först i efterapostolisk tid som rivaliseringen mellan församlingsföreståndarna började och ledarna för de större församlingarna tog sig biskoplig myndighet över de mindre. Denna organisatoriska förening av församlingarna var ett andligt avfallstecken och hörde till den avfallsprocess som slutligen förde till att biskopen i Rom upphöjde sig som härskare och ”påve” över kristenheten.  LÄS RESTEN HÄR:

Sten-Gunnar Hedin & Co böjer huvuded i vördnad för heliga Birgittas relikar.

 (Bild jag inte kan ta med pga sidans inställn…)

När den moderna ekumeniken på nytt söker att samla hela kristenheten under organisatorisk överhöghet, upprepar den bara kristenhetens stora misstag.
Avfallets första frukt var påvekyrkan.
Avfallets mogna frukt blir den antikristliga världskyrkan som i Uppenbarelseboken kallas den stora skökan.
Den ekumeniska rörelsen sådan den framträder i dag, är utan tvekan upptakten till denna sista världskyrka. Därför är denna ekumeniska ett tecken på ändens tid.

Säkerligen finns det mycket av andlig idealism bakom, men vi kan inte heller vara blinda för att där finns mycket av äregirighet och strävan efter det som är högt.

Det som är stort och imponerande på människor har en märklig dragnignskraft. Och denna mäktiga världskyrka som är ekumenikens mål, är verkligen någonting helt annat än den föraktade och förföljda martyrkyrka ”utanför lägret” som de första kristna århundradena kände till.
För övrigt finns det många betänkligheter inför den moderna ekumeniken, både när det gäller grunden för gemenskap och samgående, och när det gäller själva målsättningen. Här är det båda läromässiga betänkligheter och tvivelaktiga kyrkopolitiska förhållanden som kommer in i bilden. Dessutom står den ekumeniska rörelsen utan tvekan i speciella profetiska perspektiv.

När det gäller de läromässiga betänkligheterna är vi i den egendomliga situationen att Kyrkornas Världsråd har som basis ett uttalande som efter sin bokstavliga betydelse skulle vara helt bibliskt tillfredsställande. Det lyder: ”Kyrkornas Världsråd är ett samfund av kyrkor som bekänner vår Herre Jesus Kristus som Gud och Frälsare i överensstämmelse med den heliga Skrift, och därför söker att tillsammans fullfölja sin gemensamma kallelse till Guds, Faderns, Sonens och Den heliga Andes ära.”
Om bara ord får ha sin vanliga betydelse, har vi här en trosbekännelse som skulle vara tillfredsställande för att kristna människor. Men liksom modernismen har undergrävt kristenhetens stora historiska trosbekännelser och gjort dem till rent symboliska framställningar av sanningar som nu uppfattas på ett helt annat sätt, så är Kyrkornas Världsråd basis föremål för en tolkning som gör det möjligt att unitarer och modernister att acceptera uttalandet, samtidigt som de förnekar hela dess innehåll.
Detta måste ses utifrån den högst speciella ekumeniska vokabulär som är utvecklad för att tillfredställa rörelsen konservativa bibeltroende medlemmar, samtidig som man ger modernismen fritt rum.
Martin Lönnebo kristen stoiker, en av nya ekumenikens främsta ansikten.
De ekumeniska ledarna som är ängsliga för att medlemmarnas motstridande syn på de bibliska sanningarna skall kunna riva sönder gemenskapen, har för att undvika en sådan splittring utarbetat en vokabulär och tagit i bruk en tolkningspraxis som låter samma ord ha vitt skilda betydelser.
Dr James DeForest Murch skriver om detta: ”Ingen större fara har kommit över den kristna kyrkan än denna ekumeniska dubbelhet i avsikt att uppnå kristen enhet.”

Denna inställning till läran har givetvis ett visst samband med den vanliga liberala uppfattning att Nya testamentet inte har någon lära som klart kan definieras.
Dr Martyn Lloyd Jones går emot denna åsikt och säger: ”Vi måste veta att den kristna tron inte kan anges i lärosatser, att den är något mystiskt som man inte kan analysera och inte kan framställas i en serie defierade påståenden om vad som är rätt och vad som är fel. Genom att säga detta går man inte bara emot den praxis som utformades i kyrkan under de första århundradena när den formulerade sin trosbekännelse, utan man förnekar också Nya testamentets egen undervisning som hävdar, att sanningen kan defieras så klart att man kan se när människa har fallit bort från den.

Hur kan man förstå att någon har avfallit från något om man inte vet vad han har avfallet från? Förutsättningen är alltså att läran kan anges och beskrivas. Ingenting är så intressant som att jämföra de första århundradenas ekumeniska möten med dem som i dag hålles i Kyrkornas Världsråd regi. De första hade som sitt stora ämne läran- definition av läran och förkastande av villfarelse och villolära. Men det främsta kännetecknet på den moderna rörelsen är en läromässig likgiltighet, där allt kan innefattas, och ett sysslande med det praktiska samarbetet.”
/Förstår ni nu lite mer om ekumeniken och kan sätta er in hur det INTE ska vara, och hur illa det är på väg att gå? Minns ni vad Jesus sade…..se bibelorden i texten!  DEL 2 kommer på fredag i samma kategori som här (Profetiska budskap) /Maria