Thoralf Gilbrant: Tidens Tecken- Världskyrkan och ekumeniken Del 2
 
Thoralf Gilbrant är en av vår tids mest erkända exegeter. Bland annat genom sitt arete som medöversättare till Norsk Bibel 1988, internationell redaktör av de stora bibelverken Illustrerat Bibellexikon och Studie-Bibeln, redaktör i USA för The Complete biblical Library i 16 band. Han är författare till bokserien Tidens tecken, EG i politik och profetia, och många andra böcker., han har allmänt erkännande i de flesta kristna samfund.

Läs DEL 1 Först- försättning:

David Hedegård säger om detta: “Inom den nyprotestantiska teologien har man nått en utomordentlig kunnighet när det gäller att omtolka de bibliska texterna och de gamla bekännelserna. Fortfarande använder man de gamla uttrycken men ofta låter man dem betyda något helt annorlunda än de ursprungligen gjorde. På det sättet kan man förneka hela den bibliska kristendomen och ändå berömma sig av sin bekännelsetrohet.
Ett sådant bedrägeri skulle aldrig kunna förekomma inom någon annan vetenskap än teologien!”
All tänkbar villolära tolereras inom Kyrkornas Världsråd. Faktiskt har det blivit som Max Thyran skriver: Den enda moderna villfarelsen är ovilligheten att samarbeta. Allt annat kan alltså godkännas.
Det är helt klart att det måste förorsaka problem för bibeltroende kristna att ansluta sig till en rörelse där den modernistiska dominansen är så stark, att allt det som gör kristendom till kristendom mer eller mindre klart förnekas.
Till detta kan nämnas, att den har ett sådant starkt grekisk-ortodoxt inflytande. Det är allmänt utbredd uppfattning att den grekisk-ortodoxa kyrkans lära representerar ett mellanting mellan romersk katolicism och evangelisk tro, och att den då skulle stå protestantismen närmare. Det motsatta är snarare fallet. Om möjligt står den grekiska kyrkan ännu mer fjärran från evangelisk kristendom än den romersk katolska kyrkan.

I motsats till påvekyrkan, som hävdar påvens ofelbarhet, lär de ortodoxa att kyrkan är ofelbar och syndfri. I övrigt företräder man så gott som alla de villoläror som förkunnas och praktiseras inom Romkyrkan. Kyrkans lära bygger i lika hög grad på tradition som på Skriften. Och som tradition förstår man beslut från sju stora kyrkomöten genom de första åtta hundra åren av kyrkohistorien.
Gudstjänsten är ytterst ceremoniell och förrättas på ett språk som folket knappast kan förstå. Predikan förekommer mycket sällan. Frälsningsläran är fullsträndigt sakramentalisk. Personlig gudstro och gudsliv har knappat någon plats över huvud taget i detta kyrkliga system. Kyrkan praktiserar en Mariadyrkan som är fullt jämförbar med påvekyrkans.
Grekisk Ortodoxa Kyrkan gillar glans
När den grekisk ortodoxa kyrkan deltager i det ekumeniska arbetet är det i första hand för att göra den ortodoxa gudstjänsten känd för andra kyrkosamfund och “manifestera den ortodoxa tillbedjans glans och härlighet”, och vidare för att “vara ett levande och effektivt vittne om den ortodoxa läran, beredd att förklara de lärosatser som andra kristna inte kunnat rätt förstå, speciellt den om den heliga jungfrun, Guds moders plats i kyrkans liv.”

Däremot har de ortdoxa kyrkoledarna inte det minsta intresse av att diskutera sin lära i avsikt att ändra eller modifiera den. Här står den grekiska kyrkan helt oböjlig. Så sent som 1962 publicerades ett biskopsbrev där det bland annat hette: “Den evangeliska trosbekännelsen är mer vederstygglig än både kolera och spetälska.”

Peter Halldorf flirtar vilt med de orientaliska kyrkosamfunden
Den ortodoxa kyrrkan tillsammans med övriga orientaliska kyrkosamfund utgör i dat långt mer än hälften av medlemsantalet i Kyrkornas Världsråd. Dessa kyrkor med sina 150 miljoner medlemmar utöver givetvis ett stort och ofta avgörande inflytande över de ledande organen inom KV.

Biskopen Anders Arborelius har fått stort inflytande över Svensk kristenhet
Till detta har man så det ständigt växande romersk-katolska inflytandet på den ekumeniska rörelsen. Visserligen är inte påvekyrkan ansluten till Kyrkornas Världsråd , men den är representerad i åtskilliga kommittèer och genom sina observatörer deltager den i den stora konferenserna. Dessutom finns det en mycket nära och personlig kontakt mellan världsekumenikens främste män och de katolska ledarna.
Det är en klar ekumenisk målsättning att den romserka kyrkan skall förena sig med den ekumeniska rörelsen.

Redan i samband med det så kallade “ekumeniska mötet” i Stockholm 1925 var frågan om den katolska kyrkans deltagande mycket aktuell. Den franska delegaten, professor W. Monod sade i inledningsanförandet, att kyrkorna nu gick in för att “återförena de tre stora avdelingarna inom den universella kristenheten: den romersk katolska, den grekisk ortodoxa, och den protestantisk-katolska. Olyckligtvis har påvekyrkan ursäktat sig och är därför inte fullt representerad här, men vi är övertygade om, att den är med oss i anden.” LÄS FORTS HÄR:

Mötets iniativtagare, den svenske ärkesbiskopen Nathan Söderblom, kom i sin avslutningspredikan in på Frälsarens ord om två eller tre som är samlade i Herrens namn: “Två är samlade här. Johannes, innerlighetens apostel, hade vid Herrens bröst lärt sig regeln: Bröder, älsken varandra! Paulus, Frälsarens största apostel, vittnade:

Jag har arbetat mer än ni alla, dock inte jag, utan Guds nåd som är i mig. Den tredje, Petrus, lärjungakretsens talesman, dröver fortfarande.” Med Petrus syftar han naturlightvis här på den romersk katolska kykran.
Professor Monod beklagade under Stockholmsmötet att man kände enheten ofullständig därför att man saknade den romersk katolska kyrkan. “En stol vid konciliets bord var tom.” sade ärkesbiskopen av Dublin.

De ekumeniska ledarna har hela tiden arbetat på att få med Romkyrkan. Därför besökte biskop Brent personligen påven och föreslog att världskonferensen 1926 skulle förläggas till Rom och att påven själv skulle fungera som mötes ledare.

Ett liknande iniativ togs 1956 av den tyske biskopen Otto Dibelius som då sökte audiens hos påven för att be honom göra något för att samla alla kristna länder mot ständigt växande ateistiska och antikristliga rörelser.
När man hör de ekumeniska ledarnas uttalanden måste det stå klart för alla, att målet är att få den romerska kyrkan integrerad i världsekumeniken.

Nu är det klart att en sådan protestantisk återförening med påvekyrkan inte kan ske utan att man ger upp vissa centrala reformatoriska ståndpunkter. Detta är givetvis ekumenikerna uppmärksamma på, och generalsekreterare Eugen Carson Blake i KV säger i sammanhanget:

“De kyrkor som härstammar från reformationen har traditionellt hämtat sin auktoritet för tro och liv från Skriften allena. Så länge man håller fast vid termen “sola scriptura” (skriften allena), kan man inte bygga någon bro mellan “katolsk” och “evangelisk”. Men nu har det under de ekumeniska samtalen gjorts klart att protestanterna i allmänhet har lärt sig tilllerkänna tradition dessa rätta plats.”
Om det skall bli någon enhet mellan katolsk och protestantisk tro, står det helt klart att det blir protestantismen som måste ge vika. Påvekyrkan har inte gett upp en enda av de villfarelser som förorsakade reformationen. Tvärtom har man gått längre från biblisk tro och sanning.
Den romersk katolska kyrkan är en märklig historisk företeelse. Det är den kyrkan som härstamma från gamla tidens “allmänna kyrka”. Många av kristenhetens fromaste själar och största personligheter har tillhört denna kyrka.

Än i dag finns det skaror av gudsfruktiga människor inom den katolska kyrkan, både bland dess lekmän och inom prästskapet. Dessa uppriktiga människor lever efter det ljus de har fått, och Herren känner de sina.
Men som religiöst system är katolicismen utan tvekan det allra värsta som någonsin existerat på denna jord, både inom och utanför kristenheten. Det är ett villfarelsens system som har lett miljoner av människor till evig förtapelse, och Romkyrkans historia är den blodigaste förföljelsehistoria som denna värld känner till. Detta är sanningen om den kyrka som Nathan Söderblom, den ekumeniska världsrörelsens fader, kallar för “den mest storstilade organisation som någonsin har existerat.”

Del 3 kommer ….

TEXTEN ÄR HÄMTAT FRÅN “TIDENS TECKEN II” S.150-154 (C) DEN KRISTNA BOKRINGEN, ÖREBRO