Det sker saker i vårt land, och mycket av det kallas mångkultur. Hur kom det sig att det blev så med befolkningsinvasion? Vad hände och vad bottnar den i? Jag har tittat och läst en del om detta fenomen och det finns några stycken av dem som bestämmer i landet Sverige, som har gjort så att det härsknat till i landet och många människor är oroliga och vill veta sanningar. Jag är ingen expert men några fakta har jag vaskat fram. Var så goda:

*

Under den senaste tiden har det höjts röster, även från etablerat håll, att mångkulturen borde tåla att problematiseras. Hur gick det då till när mångkulturen slog rot?

Beslutet att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle fattades av en enig riksdag 1975 (proposition 1975:26) och detta var det grundläggande beslutet. En stor del av invandrarna förväntades bosätta sig i Sverige för gott, samtidigt som de önskade bevara sin ursprungliga identitet. Man tog alltså avstånd från tanken att invandrare skulle vilja assimilera sig till det svenska samhället. Dessutom var ökad internationalisering ett övergripande mål i samhällsplaneringen. Alla partier var eniga.

År 1997 antog riksdagen lika enhälligt propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden”, signerad invandrarminister Leif Blomberg (s). Nu skulle hela samhället baseras på ”mångfald” i betydelsen mångetnicitet. Alla politiska områden skulle underordna sig detta samhällsmål; arbetsmarknadspolitiken, socialpolitiken, skolpolitiken, kulturpolitiken.

Förändringen skulle genomdrivas med ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatserna, i skolor och på universitet, på biblioteken och landets museer. Samtliga partier tog än en gång mångfalden till sitt hjärta.

Riksdagsbeslutet fattades i största enighet. Under årens lopp har en mängd beslut på vägen fattats, alla med samma mål: massinvandring och mångfald. Samtliga beslut har smugits genom beslutsprocessen medan massmedia har sovit och utan debatt. Svenska folket har aldrig fått veta någonting. Många vaknar upp först nu när de ser resultatet av de politiska besluten.

Redan i riksdagsbeslutet 1975 drog man upp detaljerade riktlinjer för hur den mångkulturella politiken skulle bedrivas. Det var alltså inte bara ett principbeslut. Tre delmål ställdes upp: Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan.

Jämlikhetsmålet innebär att alla invandrare har rätt till exakt samma sociala förmåner som den infödda befolkningen, i vissa fall större förmåner, till exempel går invandrare före svenskarna i bostadskön.

Valfrihetsmålet innebär att invandrare har rätt att utöva och utveckla sin kultur på svensk jord och själva bestämmer om de vill integreras i Sverige.

Samverkansmålet innebär att svenskarna är tvungna att acceptera det mångkulturella Sverige och anpassa sig till det.

Den socialdemokratiska regeringen hade stoppat arbetskraftsinvandringen 1969 efter påtryckningar från facket, främst LO. Från omkring 1970 öppnade man istället Sveriges gränser för så kallade flyktingar. Sedan har regeringen, oberoende av politisk färg, genomdrivit mängder av beslut, alla med samma mål; ett mångkulturellt samhälle.

Den invandrarpolitiska kommittén fastslår i sitt betänkande (SOU:1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden) att ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”.

Vips – så blev vi berövade vår historia!

Som grädde på moset kröntes detta långsiktiga politiska mål med grundlagsändringen hösten 2010, som går ut på att Sverige ÄR ett mångkulturellt samhälle. Inga debatter hölls, inga medier rapporterade om eller problematiserade frågan. Beslutet fattades i stor enighet utan att svenska folket visste om det.

Inte långt efter beslutet följde Merkels uttalande om mångkulturens misslyckande. Kort därefter följde Cameron och Sarkozy med liknande tillkännagivanden.

Nu börjar det alltså även att röra på sig i Sverige. Vissa debattörer vågar så sakteliga börja påtala nackdelarna med denna politik. Senast i Almedalen organiserade Axess seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden. Debattörerna har dock ansatts hårt av dem som vill bibehålla problemformuleringsprivilegiet  och sakernas ordning – locket ska ligga på. Status quo måste till varje pris bibehållas. Osökt inställer sig frågan: Vilka är det egentligen som är konservativa i dagens Sverige?

Källa:

https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/