Påvedömet och katolska kyrkan kan inte analyseras utifrån blott ett religiöst teologiskt perspektiv. Ty kyrkan är sedan århundraden också en politisk maktfaktor som spelat med eller mot de europeiska stormakterna Frankrike, Spanien, Habsburgväldet etc. Man måste alltså även få inblick i detta politiskt militära spel som pågått i århundraden.
Som kuriosa kan tilläggas att det finns väl inte ett äktenskap i de övre klasserna i Europa under dessa sekler där inte påven haft sitt finger med i spelet när det gäller val av rätt partner.
Påven bestämde allt ifråga om äktenskap och skilsmässa i furstehusen och det var just detta som krossade romkyrkan i England på 1500-talet. Då bildade Henrik VIII en egen kyrka just på grund av en skilsmässa som påven inte godkände – Anglikanska kyrkan.
Och så har det sett ut i Europa och världen under katolska kyrkans dominans. Kyrkan har härskat och det på rena lögner som smidits ihop genom åren.
Mänskligheten är i dag smärtsamt medveten om vart denna oheliga allians, religion och politik, leder. Exempelvis IS, den Islamiska staten, som hotar och terroriserar hela det civila västerländska samhället – i sin guds namn!
Det är därför viktigt att också avslöja detta politiskt/religiösa spel när det gäller katolska kyrkan! Inte minst i en tid då en hel värld faller på knä i fascination inför påven.
Och när det gäller detta ämne finns det ingen som enligt min mening har skildrat det skarpare och mer inträngande än Barbara W Tuchman. Här talar förnuftet!
Hon fokuserar särskilt på påvarnas intriger och maktkamp under renässansen, en tid när kyrkan nådde sin absoluta bottennivå och som de facto ledde fram till reformationen. Den totala brytningen.

Utdrag ur boken Dårskapens vägar av Barbara W. Tuchman

Barbara W Tuchman 1912 – 1989 en av USA:s mest lästa och prisade historiker, författare och journalist.

Ungefär samtidigt som Columbus upptäckte Amerika stod renässansen – den period då jordiska värderingar trädde istället för omsorgen om det ovanefter – i full blom i Italien. Den enskilda människan tog sitt öde i sina egna händer istället för att passivt överlämna sig åt Guds försyn. Hennes stund på jorden var inte längre som i medeltidens föreställning en tillfällig, smärtfylld förvisning på vägen till själens andliga bestämmelseort.

Under en period av sextio år, från 1470 till 1530, exemplifierades tidens världsliga anda av sex på varandra följande påvar – fem italienare och en spanjor – som drev den till höjden av korruption, morallöshet, snikenhet och spektakulär olycksbringande maktpolitik. Deras regemente slog de troende med fasa, bringade den heliga stolen i vanrykte, lämnade alla krav på reformer obeaktade, ignorerade alla protester, varningar och tecken på växande upprorsstämning och förlorade slutligen hälften av katolska kyrkans bekännare till protestantismen. Deras dårskap och förstockelse resulterade i århundraden av fiendskap och inbördes strider och fick därigenom utomordentligt allvarliga följder för hela västvärlden.

Allianser med påvar och furstar
De sex påvarnas maktmissbruk uppstod inte oförmedlat ur högrenässansen. Snarare var de kulmen på de påvliga styrelsevanor som utbildats under förvisningen till Aignon och den därur resulterande stora schismen, då rivaliserande påvar slogs om pontifikat i drygt sextio års tid. I fortsättningen bestämdes varje stadsstats eller kungarikes hörsamhet mot den ena eller den andra pretendenten av politiska hänsyn, vilket ledde till en genomgripande politisering av den heliga stolen. Beroendet av världsliga härskare var en ödesdiger följd av den stora schismen, eftersom rivaliserande påvar såg sig tvungna gottgöra sig för maktdelningen genom allehanda uppgörelser och allianser med kungar och furstar. Eftersom även inkomsterna var delade ledde schismen dessutom till att påvedömet kommersialiserades och kom att betrakta penninganskaffningen som sin viktigaste uppgift. Försäljning av andliga och materiella förmåner, från absolutism och frälsning till biskopsstift och kloster, växte till en bestående kommers, som visserligen var lukrativ men också väckte ytterligt stor anstöt bland de troende.

Borgia & Medici
Under renässansens humanistiska berusning övertog påvarna, sedan de på 1430-talet hade återbördats till Rom, de värderingar och den livsstil som praktiserades av de italienska stadsstaternas piratfurstar.
Italiens rika, eleganta, principlösa och ständigt tvistande härskare var genom sin oenighet och begränsande territoriella makt inget annat än tvedräktens potentater. De sex påvarna som härmade efter deras snikenhet och överdåd lyckades inte bättre än sina förebilder, utan till följd av sin större makt vanligen sämre. Alla sex, däribland en Borgia och två Medici, jagade som blodtörstiga hundar efter varje byte deras ämbete erbjöd, besatta av ambitionen att samla en familjeförmögenhet som skulle överleva dem själva. Till den ändan kastade de sig huvudstupa in i tidens världsliga politiska spel, det vill säga in i en serie av oupphörligt växlande kombinationer, intriger och manövrar utan bestående inriktning eller vägledande princip och betingade enbart av den för tillfället rådande maktbalansen. Eftersom den politiska jämvikten var bräcklig och flytande, inträffade det ständigt att dessa uppgörelser upphävdes eller sveks; kohandel, bestickningar och stämplingar blev med nödvändighet regel, eftertanke och planering undantag.

Beredde vägen för Luther
Periodens dominerande politiska faktor var de upprepade invasioner av Italien som företogs av de tre stormakterna – Frankrike, Spanien och det habsburgska imperiet – i förbund med den ena eller andra itelienska småstaten. Påvestolen engagerade sig helhjärtat i denna kamp, men saknade militära resurser att spela en avgörande roll. Ju mer man deltog i de världsliga konflikterna, alltid med lika förödande resultat, desto kraftlösare tedde den sig och blev den. Samtidigt drog den sig för att genomföra de religiösa reformer som uppenbart var av nöden, eftersom den fruktade att mista sin auktoritet och sina möjligheter till egen vinning. Som italienare medverkade renässanspåvarna till att deras land drabbades av krig, utländskt förtryck och förlorat oberoende; som Kristi ställföreträdare gjorde de sitt ämbete till ett löjeväckande och avskräckande exempel och beredde vägen för Luther (kurs LB).

Savonarola
Men det fanns en röst, Girolamo Savonarola!
I Florens gav priorn i klostret San Marco, dominikanmunken Girolamo Savonarola, i början av 1490-talet i flammande botpredikningar röst åt det religiösa betrycket. Alexander (påven) slog dövörat till i sju års tid, medan resningen bemäktade sig en hel stad och väckte genljud över hela Italien. Savonarola var inte så mycket en förelöpare till Luther som den typ av trosivrare och syndagissel som kan uppstå i alla orostider och få makt över massorna genom sin fanatism. Han representerade sin egen tid därigenom att han drevs av avsmak för kyrkans förfall och korruption och förfäktade nödvändigheten av en reformation som ett medel att visa vägen tillbaka till himmelen. Hans profetia att reformationen skulle följas av en tid av lycka och välstånd inom hela kristenheten gjorde starkt intryck på folket.
…

Påvarnas dårskap bestod inte så mycket i att de förde en politik mot bättre vetande som att de avvisade varje konsekvent politik – såväl på det politiska som på det religiösa planet – som skulle kunnat förbättra deras situation eller hejda den växande oppositionen. Likgiltigheten för de rörelser och stämningar som växte fram i deras omgivning var deras första dårskap. De var döva för allt missnöje, blinda för de alternativa idéer det gav upphov till, förbindligt oemottagliga för alla utmaningar, obekymrade om förtrytelsen över deras sedeslösa leverne och om den växande vreden över deras vanstyre, halsstarrigt ovilliga till alla förändringar, nästan enfaldigt envetna i sitt fasthållande vid ett korrumperat existerande system. De kunde inte förändra det eftersom de själva var en del av det, hade fostrats i det och var beroende av det. n

Det riktigt tragiska i hela detta drama är att – kyrkan aldrig kommer att ändra sig! Hon kan inte ändra sig. Och påven får inte ifrågasättas på grund av den diaboliska ofelbarhetsdogmen. Situationen i kyrkan är idag så allvarlig att exempelvis förre påven avgick på egen begäran. Det är första gången sedan 1200-talet. Benedictus XVI, tyske Joseph Ratzinger, orkade inte längre med dessa eviga skandaler; svindlande belopp utan kontroll med mutor och skumrask som följd, pedofilskandalerna som blivit en följetong och kanske det värsta av allt, rävspelet bland kardinalerna i Vatikanen. Det är den kyrkan Franciskus representerar. Samma ondskefulla system som härskade i renässansens Rom och Florens. För den fria församlingen står Ordet i evig klarhet: Drag ut från henne i mitt folk.

De härskande påvarna:
Sixtus  IV, 1471 – 1484
Innocentius VIII, 1484 – 1492
Alexander VI, 1492 – 1503
Julius II, 1503 – 1513
Leo X, 1513 – 1521

*

Ja drag ut från henne! Skökokyrkan