Archive | januari 2015

Drabbade av frestelser och dåliga vanor? Sök Jesus, få ett rent hjärta

ba

Keith Green – Create in me a clean heart

Var och en av oss kan ha haft områden i livet där  vi är särskilt drabbade av frestelser och dåliga vanor som är svåra att övervinna. Sådana svagheter måste man ta itu med om man vill vara en troende kristen och räkna sig som ett Guds barn. Om man inte vänder om från sådant ger man satan ett fotfäste. Detta avsnitt handlar inte om kampen mot en särskild synd, även om man för ögonblicket ser ut att sitta fast i den. Johannes talar inte om dem som ännu inte har vunnit en fullständig seger i sina liv, utan om människor som har för vana att synda och söker efter ursäkter att fortsätta med det. För att få seger på områden där synden regerar ska man:

1. Söka den helige Ande och ledning i Guds ord dagligen. 2. Fly bort från begär och lusta och  3. söka hjälp och förbön hos troende syskon och familj om den är troende.

1 Johannes brev 3:8-10 Den som ägnar sig åt synd är av djävulen, för djävulen har syndat ända från begynnelsen. Men Guds Son har uppenbarats för att göra slut på djävulens gärningar. 9 Den som är född av Gud ägnar sig inte åt synd, för Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. 10 Så blir det tydligt vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sin broder. 

När man ger sitt hjärta åt Jesus och vill leva det liv han erbjuder, det vi fått i frälsningen som en gåva, då vet vi att kamp kommer men Jesus har dött för oss på Golgata för våra synder, och seger kommer. Så vi vill och kan och får bli fria.

NamnlösMaria

 

 

Del 2 Om: Den breda ekumenikens väg/S Andreasson /Enhetsteologin

Antikristliga

Den breda ekumenikens väg, del 2

Text: Stig Andreasson

Det högsta goda i kristenheten verkar inte längre vara Trohet mot Guds Ord, men snarare Enhet. Enhetsvindarna blåser ibland i olika riktningar. Detta bidrar till en allt större förvirring. I den här artikeln sätter vi sökarljuset på teologiska läroanstalter och den teologiska tidskriften Keryx.

Enhetsvindar på teologiska läroanstalter.
Så gott som alla stora och ledande teologiska fakulteter i västvärlden är idag helt styrda av liberal teologi. Det betyder kort sagt att den profana vetenskapens principer allmänt tillämpas på bibeltolkningen. Det är en allmän, ekumenisk trend som bara några få mindre fakulteter vågar avlägsna sig ifrån. Nyligen avslutade en bibelforskare sin tjänst på en känd fakultet efter 15 års troget arbete. Orsaken var att han fortfarande trodde på bibeln som en gudomlig uppenbarelse. Men det hade blivit omöjligt att hävda detta på den läroanstalten.
Genom påve Pius XII:s encyklika Divino afflante spiritu från 1943 öppnade också den katolska kyrkan för den liberala historisk-kritiska bibeltolkningen. Vad innebär det? Jo, det hävdas att man ingående måste studera bibeltexterna i deras historiska kontext och i ljuset av dåvarande religiösa traditioner. Man måste också ta hänsyn till författarnas litterära stil osv. Även om det ligger en viss grad av sanning i detta resonemang, så visar det sig att bibelläsningen därigenom blir enormt komplicerad. Jag har själv sett exempel på hur bibelläsande katoliker totalt förlorat förmågan att följa enkelhetens princip och läsa som det står och tro som det står, just på grund av detta invecklade resonemang. Många evangeliska kristna vet inte att det faktiskt finns liberal teologi också i den katolska kyrkan.
Ett annat fenomen är att teologiska skolor, som en gång grundades av evangeliska, bibeltrogna ledare och med målet att befästa evangelisk tro, idag mycket väl kan anställa lärare som är övertygade romerska katoliker. Detta anses vara helt problemfritt. Om samtliga lärare, antingen de är katoliker eller protestanter, är mer eller mindre liberala i sin tro, kan det hela säkert fungera ganska problemfritt. Men för en skola som fortfarande bygger på evangelisk grund borde det vara ytterst problematiskt att ha övertygade romerska katoliker som lärare. Men så är det tyvärr inte längre.

Enhetsvinden från Livets Ords teologiska högskola och tidskriften Keryx.
För inte så längesen meddelade Livets Ord att rörelsen avvecklar sitt teologiska seminarium på grund av långvarigt ekonomiskt underskott. Men inom kort skulle utbildningen återuppstå. Initiativtagare är Anders Gerdmar, den siste rektorn på Livets Ords seminarium. Det kommer att vara samma lärare, samma program och samma koncept, säger han. Den nya skolan skall utveckla och bredda det som Livets Ord i 20 år har gjort. Den nya utbildningen skall få bredare stöd i kristenheten. Den skall med andra ord bli ekumenisk. Kristna ledare har redan uttryckt sig positivt, bland annat tongivande personer från Oasrörelsen.
Att Livets Ords ledare länge önskat bli erkända av hela kristenheten är något många har konstaterat. Vi har också lagt märke till att deras teologiska tidskrift Keryx under minst tio års tid utvecklat sig mer och mer i riktning mot ett katolskt och sakramentalt tänkande.
Rektor Anders Gerdmar har visserligen öppet deklarerat att någon konvertering till den Katolska kyrkan aldrig varit eller kan bli aktuell för honom personligen. Detta är glädjande. Men om det nya ekumeniska seminariets läromässiga inriktning skall följa samma linje som tidskriften Keryx, som trots allt är utgiven av Livets Ord, då väcker detta många allvarliga farhågor. Vi anser det nödvändigt att peka på några konkreta exempel på denna lärovind som vill förena karismatisk ”trosförkunnelse” med hierarkiska och institutionella kyrkobildningar och som till och med ibland innehåller katolsk propaganda.

Enhetsteologin godtar en ytlig och bräcklig grund för allkristen enhet.
”Vi talar alla med samma stämma i vår bekännelse till Jesus Kristus som Herre: pingstkarismatiker, lutheraner, katoliker, ortodoxa och metodister. Vi kan förenas i trons grunder, som de uttrycks i den Apostoliska trosbekännelsen (Anders Gerdmar i Keryx i något förkortad form).”
Vi känner väl alla till denna trosbekännelse från början av 200-talet, som i huvudsak sammanfattar tron på Gud Fader som Skapare, Jesus Kristus som Guds Son och vår Herre, den helige Ande, en helig allmännelig Kyrka, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Det är naturligtvis sant att en lång rad kristna kyrkor och samfund verkligen skriver under på den.
Men! Ja, det finns faktiskt ett stort MEN som gör det svårt att se denna trosbekännelse som en tillräcklig grund för universell kristen enhet. Låt mig förklara varför.
För några år sedan fick jag förfrågan om att komma med förslag till frågor som lämpligen kunde ställas till den katolske biskopen under en offentlig debatt. Jag föreslog då följande fråga: ”Alla de närvarande här kan instämma i den Apostoliska trosbekännelsen. Men som biskop i den Katolska kyrkan måste väl Du betrakta denna trosbekännelse som ytterst bristfällig och ofullständig. En rad dogmer, som Ni katoliker håller högt, men som vi evangeliska inte har, saknas ju där. Det sägs ingenting om Petrus som hela kyrkans herde eller att påvarna i Rom skulle vara hans efterträdare samt innehavare av ett ofelbart läroämbete. Att Maria föddes utan synd och att hon under hela sitt liv aldrig syndade omtalas heller inte. Ingenting nämns om hennes uppståndelse och himmelsfärd eller hennes insättande som himlens Drottning där ovan. Eftersom dessa dogmer inte finns med i den Apostoliska trosbekännelsen har vi två möjliga förklaringar. Antingen var dessa dogmer ännu okända då bekännelsen blev skriven eller också ansåg man i fornkyrkan att de inte var tillräckligt viktiga för att tas med. Vad är Ditt svar i egenskap av katolsk biskop?”
Jag fick aldrig veta om någon följt mitt råd och ställt denna fråga. Därför vet jag heller inte vad biskopen eventuellt svarade. Svarslös blev han nog inte. Men vilket svar han än möjligen gav, så står det klart för mig att en kyrka mycket väl kan skriva under på den s.k. ”apostoliska trosbekännelsen” men samtidigt själv göra en mängd tillägg. Blir inte det problematiskt?
Nu hör jag en kör av röster, som återger ett gammalt mantra: ”Vi skall väl fokusera på det som förenar oss och inte på det som skiljer!” När det blir fråga om små detaljer och periferiska ting kan det argumentet vara riktigt. Men här rör det sig absolut inte om småsaker och obetydliga tolkningsvarianter. Här är det fråga om stora och tungt vägande tillägg till den ursprungliga kristna tron.
Så länge den Katolska kyrkan behåller tron på sitt eget ofelbara läroämbete kan ytterligare tillägg mycket väl se dagens ljus i dagar som kommer. Följer vi den historiska processen i Roms kyrka vet vi aldrig var vi hamnar till slut. En sak är säker. Vi kommer allt längre bort från ”den tro som en gång för alla överlämnades till de heliga”.

Enhetsteologin står även för katolskt färgad felinformation om Jungfru Marias position.
Redan för omkring 10 år sedan kunde vi under rubriken ”Maria, den högt benådade”, läsa följande i Keryx:

– När ängeln Gabriel i bebådelsen hälsar henne kallar han henne för ”högt benådade”. En del bibelöversättningar har velat tona ned detta till en allmän hälsningsfras och nöjer sig med ordet ”benådade”, men det är nog ingen tvekan om att det är mer än så. Andra översättningar, till exempel King James, har ”full av nåd”. Det grekiska ordet här är ”kecharitomene”, som är mer att likna vid en titel. Det grekiska ordet förekommer bara här (Lukas 1:28) i hela Nya testamentet. Det verkar vara reserverat för bara Maria (Ulf Ekman).

Att ängelns budskap till Maria startar med en hälsning är uppenbart, eftersom han sa: ”Hell dig”, vilket är en glädjefull fridshälsning. Därför återger några biblar den med: ”Gläd dig”. Hur författaren sedan hittat titeln ”full av nåd” i King James engelska bibel förstår jag inte. För 60 år sedan köpte jag ett exemplar av den bibeln och där står det: ”Hail, thou that art highly favoured”. Det blir ordagrant detsamma som i 1917 års svenska översättning som lyder: ”Hell dig, du högt benådade”. Det stämmer nog inte att våra vanliga översättningar försöker ”tona ner” innehållet i dessa ängelns ord till Maria. Det måste snarare vara de katolska bibelöversättningarna som försöker ”tona upp” budskapet. I alla katolska biblar står det nämligen alltid att Maria är ”full av nåd”. Men det uttrycket betyder givetvis något helt annat än ordet ”benådad”. I bibeln är det Jesus som sägs vara ”full av nåd och sanning”.
Det stämmer inte heller att det grekiska ord som ängeln använder i sin hälsning till Maria är reserverat bara för Maria och inte förekommer någon annanstans i hela Nya testamentet. Det förekommer faktiskt på ett ställe till, nämligen i Efesierbrevet 1:6. Där sägs det om alla på Jesus troende att de är ”benådade i den älskade (Jesus Kristus). Både vår Svenska Studiebibel, Companion Bible samt det monumentala verket ”Vad säger grundtexten?” bekräftar att Lukas 1:28 och Efesierbrevet 1:6 innehåller samma ord, som betyder ”benåda, uppta i nåd, förläna nåd” osv.
Det är anmärkningsvärt att så grova felaktigheter kan komma i tryck i en teologisk tidskrift där både skribenterna och de som sitter i redaktionen vanligen ståtar med doktorshattar och höga akademiska titlar. Det gör saken ännu mer gåtfull och stärker knappast förtroendet för den teologiska undervisning varav Keryx är en del.

Enhetsteologin omtolkar ofta kyrkohistorien.
Nyligen läste jag följande uttalande på en kristen blogg: ”I den nya ekumenikens tecken vill många idag vända sig till de ursprungliga kyrkorna, främst den romersk-katolska och den ortodoxa.”
I Keryx skriver Anders Gerdmar: ”De stora kyrkorna som håller fast vid Bibeln och den grundläggande tron har burit den kristna tron genom historien. Problem uppstår först om dessa inte skulle låta Skriften ha sista ordet.” Sådana uttalanden väcker många frågor. Representerar verkligen de romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna den ursprungliga kristendomen? Har dessa kyrkor burit den kristna tron genom historien? Man säger att det skulle bli problematiskt om dessa kyrkor underlåter att ge Skriften sista ordet. Frågan blir då: Visar verkligen deras historia att de intill idag alltid låtit Skriften ha sista ordet? Läromässigt utgör dessa kyrkor snarare uppenbara sidospår i förhållande till det ursprungliga evangeliet. Under största delen av sin historia har de också motarbetat religionsfrihet och evangelisk förkunnelse, även om de idag på grund av omständigheterna, tvingas att inta en mer moderat hållning. Jag rekommenderar läsning av professor Jacques Elluls berömda bok, översatt till flera språk under titeln Omstörtningen av kristendomen. Där försöker han förklara hur det budskap som framstår klart och tydligt i Nya testamentet kunde omvandlas till något helt annat i det som blev den officiella stats- och folkkyrkomodellen i historien.

Enhetsteologin skapar förvirring kring förhållandet mellan Helig Skrift och tradition.

”Läran förmedlades inte framför allt genom en text, utan som en auktoritativ undervisning som överlämnades från man till man. Ireneus har en direkt koppling tillbaka till aposteln Johannes genom sin andlige far Polykarpos, som i sin tur var andlig son till Johannes. Det är genom denna lärosuccession, att man förmedlar trons innehåll till sin andlige son som ger det till sin andlige son, som denna bekännelse förmedlas och utvecklas.”

Dessa citat av Anders Gerdmar återfinns ordagrant i två olika nummer av Keryx, det ena från 2010 och det andra från 2014. Det tycks alltså vara något man tuggar på ofta och länge i Livets Ord-kretsar. Är det ett försvarstal för det man kallar apostolisk succession? I varje fall framställs förmedlingen av läran från man till man och från generation till generation genom en muntlig auktoritativ undervisning! Detta anses också vara garanti för att läran bevaras ren. Att göra så stort nummer av konstellationen aposteln Johannes, Polykarpos och kyrkofadern Ireneus, är verkligen överflödigt. Bara en av de tre var åsyna vittne till Jesu gärning och hörde hans undervisning. Det var Johannes. Och han är författare till det fjärde evangeliet samt till tre apostoliska brev i Nya testamentet. Dessutom skrev han Uppenbarelseboken. Vi har alltså rika möjligheter att sätta oss in i det budskap han förmedlar utan hjälp varken av Polykarpos eller Ireneus. Utan att därmed förringa dessa personers betydelse.
Det som också är oroväckande är påståendet att trosbekännelsen från generation till generation förmedlas och utvecklas. Det är precis detta som har skett i den Katolska kyrkan. Läran har utvecklats så mycket under historien att den blivit invecklad i jämförelse med det enkla och rena evangeliet. För oss som lever två tusen år efter apostlarnas tid är det utan tvekan genom en text, som den kristna läran förmedlas till oss – nämligen Nya testamentets text.
Ofta insisterar man på att apostlarna först predikade muntligt innan de skrev ned sitt budskap. Ingen har någonsin förnekat detta faktum. Men det finns ingen anledning att påstå att apostlarna predikade någonting annat än det som de senare skrev ned. Inte heller att de skrev ned någonting som de aldrig hade predikat muntligt. Tvärtom finner vi att Paulus i sina brev påminner de kristna om det han hade predikat för dem. ”Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er”, skrev han till de kristna i Tessalonika. Eftersom det inte fanns bandspelare på Paulus tid kan vi inte lyssna till hans predikan i Tessalonika. Men Gud vare tack att vi har texten som han skrev till dem. Enligt Paulus egna ord är innehållet detsamma. Därför är det gåtfullt att en teolog insisterar på att det inte i första hand är en text som förmedlar läran. För oss idag har vi ingen annan tillförlitlig grund än Nya testamentets text. Punkt och slut.
Denna oklarhet om det skrivna ordets betydelse är inte ren katolicism men vi befinner oss på halva vägen till Rom. Det gamla latinska ordspråket ”Verba volant, scriptura menet” är fortfarande aktuellt.  Det betyder: ”Ord flyger bort – det skrivna består”. Detta är förresten en biblisk princip. Jesaja 30:8 säger: ”Gå nu och skriv detta på en tavla för dem och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, alltid och för evigt.” Vår tids behov är inte diverse spekulationer kring olika traditioner men en orubblig tro på den Heliga Skrift.  

Från:  http://www.midnattsropet.se/2014/12/den-breda-ekumenikens-vag-del-2.html

 *

Det jag strukit under i texten i svart och lila är sådana saker jag tänkte du kan läsa mer noggrant och förstå hur farlig Katolska kyrkan är, den som tågar in här i detta landet igen och vill sluka de troende på Jesus med hull och hår.

VÄND ER BORT FRÅN RKK!!!!

NamnlösMaria

Herren-300x39

 

Del 1 Den breda ekumenikens väg- som är ett fördärv för den som vill vara en sann troende, /måtte den personen vakna!

 

Namnlösvadsägerbibeln

Den breda ekumenikens väg

Text: Stig Andreasson

På den breda ekumenikens väg kan märkligt nog karismatisk förnyelse bo tillsammans med en stark sakramental teologi, som är tydligt besläktad med katolicismen. Detta ser ut att bli en delvis ny trend i kristenheten. Man ivrar för karismatiska manifestationer, men samtidigt ivrar man för det man kallar liturgisk och sakramental förnyelse. Ett exempel på detta finner vi i Oas-rörelsens sakramentsuppfattning.   

Oas-rörelsens nattvardslära
Av allt att döma betraktar denna rörelse sig själv som en väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Den uppträder som konservativ, bibelförankrad, evangelisk och karismatisk. Men den står samtidigt för en bred ekumenik, som inkluderar den katolska kyrkan. Nyligen utgav rörelsen en avhandling om nattvarden, skriven av dess teologiska rådgivare. Den verkar nära besläktad med den katolska läran om mässan. Liknande tongångar har givetvis tidigare kunnat höras från högkyrkliga lutherska kretsar. Men knappast i förening med pingstbetonad och karismatisk tro. På den breda ekumenikens väg verkar det emellertid som om alla gränser kan suddas ut.
Vi tar med flera av rubrikerna i nämnda avhandling om nattvarden, inklusive teologernas förklaringar, som vi sedan analyserar.

Äta bör man, annars dör man
– Alla vet att vi behöver mat och dryck för att uppehålla vårt kroppsliga liv. Men vårt andliga liv behöver också näring. Därför har Jesus stämt möte med oss i en måltid och uttryckligen knutit sin närvaro till bröd och vin, som i Nattvarden blir hans kropp och blod. ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv” (Joh 6:52-53).
Både lärda bibeltolkare och vanliga bibelläsare har väl alltid förstått att Jesu ord ibland kan ha bokstavlig betydelse, men också att han vid andra tillfällen använder bilder, symboler, metaforer och liknelser. Frågan blir då inte om vi tar Jesu ord på allvar eller inte, utan om vi uppfattar dem rätt. Det gjorde inte alla på Jesu tid. Då Herren efter brödundret sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv”, då var det många som missförstod hans ord. Det gör också våra dagars sakramentalister, då de tillämpar de orden på nattvarden. En sådan bibelförståelse förefaller mig orimlig av flera orsaker.
För det första uttalade Jesus dessa ord långt innan nattvarden blev instiftad. Varken lärjungarna eller någon annan kunde vid denna tidpunkt ens ana att Jesus senare skulle instifta en speciell måltid till minne av sitt försoningsoffer. Talade Jesus om nattvarden då han sade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod, då var hans ord totalt obegripliga för alla som hörde dem uttalas. Dessutom sade han samma ord i negativ form. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod har ni inte liv…” Den som menar att dessa ord gäller nattvarden bör ta konsekvenserna av det. Utan nattvarden finns det då ingen frälsning! Ingen har då någonsin blivit frälst vid botbänken på Frälsningsarmén eller under förbön i samtalsrummet efter ett väckelsemöte. Alla sådana tillvägagångssätt i kristet arbete måste omedelbart bytas ut mot ett nattvardsbord! Till det bordet bör sökande själar inbjudas för att få frälsning och liv.
Men det finns med all säkerhet ett annat sätt att förstå dessa missförstådda Jesu ord.  En norsk bibellärare uttryckte det så här: ”Då Jesus talar om att äta hans kött och dricka hans blod skall detta givetvis inte förstås bokstavligt. Det han vill säga är att vi blir frälsta endast och allenast genom att tillägna oss sanningen om hans försoningsdöd. Detta budskap måste med andra ord absorberas. Ordet om korset måste sammansmälta med dem som hör det. Det måste bli en del av oss själva. Först då blir det oss till frälsning.”  Det finns också bibelord som talar om märgfulla rätter i betydelsen andlig föda. Andligt liv får vi nämligen inte genom materiellt ätande. Det fantastiska är att Jesus själv och hans närvaro kan vara mat för vår själ. Hans person och hans försoningsverk tillfredsställer vår andes djupaste längtan. Det måste vara detta Herren menade då han talade om att äta hans kött och dricka hans blod.
Då jag en dag läste i Luthers samlade verk upptäckte jag att Luther själv inte trodde att Jesu ord om att ”äta hans kött och dricka hans blod” gällde nattvarden. De uttalades ju, som vi sett, långt innan denna måltid blev instiftad. Luther citerade då kyrkofadern Augustinus, som tolkade dessa Jesu ord på ett mycket enkelt sätt: ”När du tror, så äter du.”

Vad är det vi får?
– När Jesus instiftar Nattvarden identifierar han sig med brödet och vinet: ”Detta ÄR min kropp, mitt blod.” Det är alltså inte frågan om symbolism, att brödet och vinet skulle ”föreställa” Jesus. Kyrkan har alltid hävdat realpresens, verklig närvaro av den kropp Maria födde, den som dog på korset och uppstod från döden.
När jag går till Nattvarden tar jag emot hans kropp i min kropp, hans blod i mitt blod, hans liv i mitt liv. Då Martin Luther mötte teologer som förnekade realpresens skrev han på bordet med stora bokstäver EST, det latinska ordet för ÄR: detta ÄR min kropp. Kyrkan menar att om Jesus sagt så, så är det så – även om vi aldrig kan begripa hur.
Har Kyrkan verkligen alltid hävdat Jesu s k ”realpresens” i nattvardens vin och bröd? Det är vad Oas-rörelsens teologiska rådgivare proklamerar som historisk sanning. Trovärdiga historiska källor säger emellertid något annat. Erkända uppslagsverk och vederhäftiga kyrkohistoriska skrifter ger oss mer trovärdig information. Låt oss citera några ord från det välkända The International Standard Bible Encyclopedia som jag försöker återge i så koncentrerad form som möjligt:
– Den symboliska och andliga förståelsen av eukaristin (nattvarden), vanligen kallad ’den dynamiska’, hävdades av Origenes, Eusebius från Cesarea, Basil den store m fl. Å andra sidan utvecklade Kyrillus, Krystosomos m fl den s k ’realistiska’ uppfattningen, som senare kom att dela sig i två riktningar, transsubstantiation och konsubstantiation.
De två sistnämnda uttrycken återger den katolska och den lutherska uppfattningen, som det inte alltid är så lätt att skilja på, och som vanligen benämns ”realpresens”.
Vi måste alltså konstatera att det redan på ett tidigt stadium i den kristna historien fanns olika meningar om nattvardens innebörd. Några hade en symbolisk nattvardsuppfattning. Andra hade börjat tro på en fysisk och materiell gudomlig närvaro i brödet och vinet. Att tron på s k ”realpresens” kom in senare än den symboliska uppfattningen är tydligt. Men den officiella Kyrkan var aldrig helt entydig i synen på nattvarden som de ovan citerade författarna märkligt nog hävdar.
Att verbet ÄR (infinitiv: vara) absolut måste förstås bokstavligt i Jesu ord: ”Detta är min lekamen och blod”, är ett märkligt påstående. Allt tyder på att detta är ett metaforiskt uttryck. En metafor är en form av bildspråk, som vanligen jämför två olika ting men utesluter det lilla förklarande ordet ”som”. Därför säger inte Bibeln att ”tungan är som en eld” men kort och gott: ”Tungan är en eld”. Bibeln är full av sådana metaforiska uttryck som lyckligtvis i de flesta fall är lätta att förstå. Märk väl att en metafor aldrig innebär att en sak förvandlas till en annan, men den illustrerar och representerar den.  ”Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”, är också ett typiskt metaforiskt bibelord. Där blir lyktan och ljuset, som hjälper oss att finna vägen i mörkret, en bild på den andliga vägledning Guds Ord ger oss för vandringen här nere.
Vi som helt vanliga människor brukar ofta metaforer i vårt vardagsspråk. Kanske tar du fram ett foto ur en låda och visar upp det för några vänner och säger: ”Detta är min syster”. Ingen av vännerna har problem med att förstå vad du menar. Då Jesus använder metaforer borde vi också kunna förstå vad han menar, om vi bara följer enkelhetens princip.

Objektiv närvaro
– Om Kristi kors är centrum i min tro så är Nattvarden centrum i mitt kristna liv. Här får jag ta emot det blod ”som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. När Herren säger gör detta till min åminnelse handlar det inte bara om att vårda ett minne utan om att faktiskt förenas med hans offer. Det som hände på Golgata blir inte bara ord utan handling, där vi är med här och nu.
Nattvarden är så välsignat objektiv, medan bön och lovsång är subjektivt beroende av mina känslor. Också predikan är lite beroende av dagsformen hos både predikant och åhörare. Nattvarden däremot är vad den är och ger vad den ger, oavsett vad jag tänker och känner. Kristi närvaro är objektivt given.
Här kommer vi mycket nära den katolska uppfattningen om mässan som en förnyelse och ett nytt förverkligande av Jesu offer på korset. ”Det som hände på Golgata blir handling”, påstår Oas-teologerna.
Enligt katolsk tro offras Kristus på nytt genom prästens händer på kyrkans altare vid varje mässa. Men det sker på ett oblodigt sätt. Nutida katolska teologer försöker emellertid byta ut ordet ”förnyelse” med avseende på Kristi försoningsoffer i mässan mot sådana uttryck som ”verkliggöra”, ”aktualisera” osv. Lutherska teologer från Oas-rörelsen talar då praktiskt taget med samma tunga som de katolska teologerna. Då prästen uttalar instiftelseorden blir han enligt katolsk tro gripen av Andens kraft så att hans ord får samma verkan som då Jesus själv uttalade dem. Brödet och vinet förvandlas då bokstavligen till Jesu lekamen och blod. Oas-teologerna säger även de att en bokstavlig förvandling äger rum.
Närmare en halv miljon mässor och nattvardsgudstjänster utförs dagligen i hela världen. Om Gud dagligen måste utföra så många förvandlingsmirakler på kyrkliga altaren och nattvardsbord för att vi skall få del av frukterna av Jesu försoningsverk – då tycker jag att Jesu egna ord på korset ”Det är fullbordat” låter tomma och meningslösa. Och hur skall vi då förstå Bibelns tydliga budskap om att Jesus med ett enda offer, en gång för alla har fullbordat försoningsverket?

Bröd och vin
– När vi firar Herrens måltid vill vi så långt möjligt göra som Jesus gjorde. Bröd och vin är inte utbytbart. Brödet ska vara av vete (fast den som inte tål gluten kan få bröd med mycket låg glutenhalt). Vinet ska vara vin, ingen annan dryck än ”det som vinstocken ger” (Matt 26:29), och det ska inte manipuleras till alkoholfritt. Den som inte tål brödet eller vinet kan ta emot ettdera, då Kristus är helt och hållet närvarande i varje nattvardselement. Helst bör man också dricka ur en gemensam bägare som vid den första Nattvarden (Matt 26:27). Eftersom det är Herrens måltid får vi ta vad han bjuder och inte försöka ändra på matsedeln.
I många länder på jorden är vin en närmast okänd dryck eller också en otroligt dyr lyxvara. I sådana länder består kristna församlingar i många fall av ytterst fattiga människor. Vad sker om de inte kan få fram bröd av den rätta sorten och inte kan inköpa äkta vin till nattvardsfirandet? Och vad sker när församlingen växer, så det tar för lång tid att använda bara en gemensam bägare? Då måste man använda två eller tre. Då Evangeliska Kongokyrkan skulle ha nattvard vid sin konferens, var de troende så många att en tankbil körde nattvardsvinet till mötesplatsen. Tror du att de då kunde använda bara en gemensam bägare? Då skulle nattvardsfirandet tagit åtskilliga veckor. Förresten, då Jesus lyfte bägaren och sa: ”Drick härav alla”, så menade han givetvis inte bägaren i första hand utan dess innehåll. Enligt boken Sed och skick i Biblisk tid hade varje deltagare i påskmåltiden sin egen vinbägare.
Mitt intryck är att Oas-teologerna verkar oerhört upptagna av den yttre formen till Herrens måltid. Då nattvarden i första hand blir ett praktiserande av stränga regler, då riskerar man att tappa bort det väsentliga. Jag vet om församlingar i Frankrike som splittrats i två halvor, därför att man inte kunde enas om valet mellan alkoholfri druvsaft och äkta vin under nattvarden. Ännu värre är det då man ser Herrens måltid som ett magiskt förvandlingsmirakel. Då kommer detta mirakel att tilldra sig större uppmärksamhet än undret som skedde på Golgata för 2000 år sedan. Då har man kommit bort från Nya testamentets grundsyn.
Nattvarden skall först och främst vara en tacksägelse, en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk. De yttre formerna kan variera. Alla församlingar i tredje världen har inte råd att skaffa sig en dyrbar nattvardsservis. Men lovsången till Frälsaren för Hans fullbordade verk ljuder ofta klarare hos dem än i många kristna kyrkor på våra breddgrader.
Enligt Jesu egna ord är det nämligen den livgivande Anden och inte den yttre formen som är viktigast. Hans egna ord lyder så: ”Det är Anden som gör levande, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv”. Därmed står det också klart att det är Ordet (budskapet) om korset som är Guds kraft till frälsning och nytt liv. /artikeln från:http://www.midnattsropet.se/2014/11/den-breda-ekumenikens-vag.html

*

En lärorik artikel om ekumenik som är felaktig och där katolicismen har en stor del, nattvard och om var OAS står och annat som är ett måste att veta, del 2 kan du läsa här på kvällen den 2/1 2015

NamnlösMaria