Tag Archive | Keryx

Den andliga striden

Femtekolonnare inom svensk kristenhet /Stig Andreasson

Vi är glada över att här få publicera en tänkvärd artikel av Stig Andreasson. Stig arbetade i mer än femtio år i det katolska Frankrike som evangelisk missionär. Där fick han nåden att leda många katoliker till befrielse från sakramentsträldom till ett liv efter det enkla och sanna evengeliet. Idag ser han hur de som tidigare ivrade för sådan mission nu sviker sitt uppdrag. Stig säger i sin artikel:

”I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet.”

Läs och begrunda Stigs angelägna budskap till oss.

(artikeln infördes först i Midnattsropet, nr 2, 2011)


Den andliga striden

Vår olyckliga värld har alltid varit och är alltjämt en krigsskådeplats där ljus och mörker, sanning och villfarelse kämpar om makten.  Den kristna tron och den kristna församlingen har under alla tider utsatts för fientliga angrepp. Ibland genom regelrätt förföljelse från den gudlösa världen, men lika ofta genom den omgivande hedniska kulturen, som utövat en sådan press på församlingen att den inte kunnat stå emot och därför blivit påverkad.  Men fiendens allra farligaste vapen i striden mot den kristna församlingens tro och liv sker genom infiltration av falska förkunnare och främmande läror bland Guds folk. När så dessa läror och åsikter får aktiva anhängare bland de ledande i församlingen, då blir resultatet en korrumperad kristendom.

Det är denna fara som Paulus varnade för då han tog avsked av de äldste i Efesus – församlingen:

Apg: 20:29-30: ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.  Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen.”

Vid andra till fällen talar han om ”falska bröder, som nästlat sig in” bland de kristna för att föra dem till lagträldom. Ja, han omtalar också ”falska apostlar, som uppträder som Kristi apostlar.” Samtidigt understryker han att ingenting av detta egentligen borde överraska oss. Satan själv förskapar ju sig till en ljusets ängel. Han uppträder vanligen inte alls som en skräckinjagande figur med horn i pannan och eldgaffel i handen.

Försåtliga angrepp inifrån

Idag verkar det som om de mest försåtliga angreppen på den kristna tron faktiskt kommer inifrån den officiella och bekännande kristenheten själv.  Det ser ut att finnas ”en femte kolonn” innanför de evangeliska och reformatoriska kyrkosamfunden. Uttrycket ”femte kolonn” eller ”femte kolonnare” är kanske inte bekant för alla läsare. Det har sitt ursprung i spanska inbördeskriget som rasade mellan 1936 och 1939. General Franco marscherade då mot Madrid med fyra kolonner av soldater. Men inne i Madrid fanns en ”femte kolonn”, som på olika sätt skulle sabotera den lagliga regeringens verksamhet och på så sätt medverka till General Francos seger, vilket tyvärr också skedde.  Sedan dess har uttrycket ”femte kolonn” blivit en beteckning på dem som inifrån försöker sabotera en regerings eller rörelses grundprinciper. Finns det då ”femtekolonnare” i kristenheten? Ja, utan tvekan. Här följer några exempel.

Den liberala teologin och dess vapendragare

På de flesta av vår tids teologiska fakulteter har man antagit den historisk-kritiska bibeltolkningen Den utgör normen för utbildningen av präster och pastorer, som sedan för samma budskap vidare. Vad handlar det hela egentligen om? Jo, man anser att Bibeln måste tolkas efter den moderna vetenskapens principer för att passa vår tids människor. Och vilka är då naturvetenskapens principer? Helt enkelt att allt som sker i denna världen måste ha sin orsak i denna världen. Det finns inga utomvärldsliga, övernaturliga makter som kan gripa in i vår tillvaro. Ett mirakel kan inte ske. Därmed måste man förneka och omtolka både jungfrufödelsen och Jesu uppståndelse samt alla andra tecken och under som är omtalade i Bibeln. Därmed bryts de sanna evangeliska tron ned inom många kyrkosamfund och det sker inifrån. Det liknar verkligen en femte kolonnverksamhet. Så kommer vi till en annan företeelse.

Den breda ekumenikens talesmän

Kommuniteten i Taizé är vida känd och berömd i vår tid. Den bildades ursprungligen av två pastorer från den reformerta kyrkan. Men båda hade så starka sympatier för den katolska kyrkan att en av dem en gång fick frågan: ”Varför går du inte över till den katolska kyrkan?” Svaret var nog så avslöjande: ”Går jag nu, går jag ensam. Väntar jag en tid får jag många med mig.” Därmed var syftet med Taizé ganska klart, vilket gjorde att evangeliska ledare nere på kontinenten omtalade Taizé som en femte kolonn, vars mål var att påverka protestanter till att bli katoliker.  Senare gick båda grundarna av Taizé över till den katolska kyrkan, men det gjorde de i hemlighet. Taizés nuvarande ledare är en tysk katolik.  Den kände schweiziske teologen René Pache omtalade på sin tid Taizé under rubriken ”Katoliserande tendenser inom protestantismen.”

Förbundet för kristen enhet bildades i Sverige år 1965. Målet var helt från början att på sikt skapa en synlig enhet mellan Svenska Kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan. På deras hemsida kan man få fram en utläggning som heter ”Katolsk tro i Svenska Kyrkan”. Den överensstämmer nästan ordagrant med en katolsk katekes. Den svenska kyrkan vilar officiellt på luthersk och reformatorisk grund. Om den skall förbli på den grunden kan den inte öppna för katolsk tro. Vad skall man då säga om personer som tillhör en sådan reformatorisk kyrka och som därmed skriver under på dess trosbekännelse, men som samtidigt arbetar för att få den att ändra trosbekännelse och bli katolsk? Vore det inte ärligare att gå ut av den lutherska kyrkan och över till katolicismen och sen därifrån påverka lutheranerna?  Men nej, man tror tydligen mer på ”den femte kolonnens princip”, att bryta ned den reformatoriska kyrkan inifrån.

Enhetens kyrka är ett ännu färskare exempel. Den har byggts upp av lutherska och anglikanska teologer och kyrkomän samt representanter från andra protestantiska samfund som är beredda att ställa sig bakom en deklaration med innehållet:

Rätten och motiven till separat existens för de samfund som skildes från den romerska kyrkan vid 1500-talets reformation finns inte längre.”

Har man hört på maken! Att somliga ekumener inte kan finna något motiv eller någon orsak till att stå utanför den katolska kyrkan, är ju inte något nytt. Men att förvägra evangeliska kristna rätten till separat existens i förhållande till Påvekyrkan låter rent av hotfullt! Dessa kyrkoledare talar som om de inte kände till religionsfrihetens princip. Påven är givetvis enig i dessa uttalanden, men i detta fall är det inte han själv som talar, utan ledare för de reformatoriska kyrkorna och därmed går de påvens ärende. De är verkligen vår tids religiösa ”femtekolonnare”.

Men fortsättningen av deklarationen från Enhetens Kyrka är ännu mer chockerande. Läs och tänk efter! 

”Vi uppfattar påven Benedikt XVI som talesman för den klassiska kristna tron och etiken i mötet med såväl den sekulariserade kulturen i Väst som med de andra världsreligionerna i Öst i långt större utsträckning än de som har makten i de kyrkosamfund vi tillhör. Och här förgrenar sig nätverket långt utöver de kretsar som betecknas som högkyrkliga eller katoliserande. Påtagligt är att den världsomspännande med böneveckan för enheten jämnåriga pingstväckelsen, som på 60-70-talen trängde in som karismatisk förnyelse i de traditionella kyrkorna och samfunden, också sluter upp och nu kommer med i denna samling genom framträdande representanter, så som samlingen i uppropet för Enhetens Kyrka just manifesterar.”

Detta uttalande borde göra varje medlem av något reformatoriskt, evangeliskt och frikyrkligt trossamfund totalt mållös. Bland de som aktivt stöder denna Enhetens kyrka finner vi naturligtvis katoliker, men som ovanstående deklaration säger, även framträdande representanter från en rad samfund, som hittills har ansetts som klart frikyrkliga, evangeliska och bibelförankrade med rötter i gångna tiders väckelserörelser.  Deras namn kan vem som helst läsa på det offentliga dokument som Enhetens Kyrka publicerat. Här kan vi bara nämna att de kommer från Pingstväckelsen, Trosrörelsen, Lutherska kyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Missionsförbundet m.fl.

Menar verkligen dessa representanter att Påven är den bäste talesmannen för klassisk kristen tro? Vad menar man förresten med det uttrycket? Hör exempelvis tron på Maria som Himlens Drottning och Kyrkans Mor till klassisk kristen tro? Och menar dessa representanter att deras egna samfund varken har rättighet eller något giltigt motiv till att stå utanför den katolska kyrkan? I så fall jobbar de aktivt på de fria väckelserörelsernas undergång och det jobbet utför de medan de själva ännu står med i dessa rörelser. Vad skall man kalla en sådan verksamhet? Är det inte en typisk femtekolonn-aktivitet?

 Keryx är en relativt ny kristen tidskrift som vill vara på hög akademisk nivå. Tillsammans med vissa alster från kristna bokförlag och en del evangeliska tidningar återspeglar denna tidskrift den besynnerliga situation vi nu befinner oss i. Keryx står emellertid i särklass. Den ges ut av Livets Ord i Uppsala. Jag skall vara rättvis och medge att vissa artiklar i denna tidskrift är goda och läsvärda, beroende på vilket ämne som behandlas. Men Keryx vimlar framför allt av negativa påståenden om de fria väckelserörelsernas folk. De är offer för otroliga fördomar. De kännetecknas av en otrolig okunskap. De begriper ingenting av den levande traditionens viktiga funktion. De saknar förståelse för värdet av en hierarkisk organisation. De är totalt okunniga om kyrkofäderna m.m. Eftersom utgivarna av Keryx av allt att döma betraktar sin egen rörelse som framsprungen ur en väckelse skulle dessa skriverier kunna uppfattas som sträng självkritik och därmed som tecken på ovanlig ödmjukhet. Problemet är att i bakgrunden skymtar hela tiden bilden av en kyrka som har en rätt förståelse av sakramenten, av ett hierarkiskt ämbete, av Jungfru Marias verkliga betydelse och som har tagit vara på den levande traditionen. Detta verkar nästan som en sorts propaganda för en sakramental ämbetskyrka, som för tankarna till Rom. Om författarna till artiklarna i Keryx menar att de skriver något nytt, tar de gruvligt fel.  Personligen kan jag intyga att jag har läst samma argument många gånger förr. Men då var det katolska teologer som höll i pennan. Det kunde säkert varit behövligt att ge några konkreta exempel på detta. Men det får bli vid ett senare tillfälle.

Innehållet i Keryx är gåtfullt. Tidskriften ges ut av en församling som trots allt anses höra hemma i den evangeliska kristenheten. Varför då denna svartmålning av väckelserörelserna, inklusive pietismen och denna skönmålning av den sakramentala och hierarkiska ämbetskyrkan, som just i Påvekyrkan får sin starkaste utformning? Från evangelisk-kristen synpunkt kan sådant bara ha en negativ effekt. Därför ser vi också här en form av femtekolonn-verksamhet.

Den nakna sanningen

Journalisten Tomas Dixon – som själv tidigare var katolik – känner mycket väl den katolska kyrkans lära och historia. Han är inte lika hänförd över vurmen för enhet med Påven som vissa frikyrkoledare tycks vara. Han skriver bl. a. följande:

”Så enhetlig som många just nu inbillar sig är inte katolska kyrkan. De andliga och teologiska skillnaderna inom den är knappast mindre än mellan protestantismens olika samfund. Det finns katoliker längs hela skalan från kyrkligt konservativa (som vill återinföra latinet) till totala modernister och liberalteologer av alla slag.” 

Med anledning av att somliga också betraktar påveämbetet som enhetens symbol skriver han:

”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17?”

Hela saken har också en annan sida. Tomas Dixon påminner oss om något som femtekolonnarna totalt överser:

”Det finns många katoliker som inte tror på Gud alls. Det finns också katoliker som bekänner sig till Gud och katolska Kyrkan med sina läppar men som inte bryr sig om varken Guds moral eller påvens bud.“

Han nämner också de många s.k. ”Marianisterna” som praktiserar en ytterliggående Mariadyrkan. Till detta kan vi tillägga att massor av människor i de katolska länderna aldrig har öppnat en Bibel! Vilken andlig nöd och vilket missionsbehov! Men vem tänker på det idag?

I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium. Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet. Kontrasten mellan de ledare som stod i spetsen för väckelserörelsernas folk för 50 år sedan och deras nutida efterföljare är så stor att de verkar ha lite eller ingenting gemensamt. Kyrkopolitiken tycks tyvärr ha ersatt själavinnarglöden…

 /Stig Andreasson

Del 2 Om: Den breda ekumenikens väg/S Andreasson /Enhetsteologin

Antikristliga

Den breda ekumenikens väg, del 2

Text: Stig Andreasson

Det högsta goda i kristenheten verkar inte längre vara Trohet mot Guds Ord, men snarare Enhet. Enhetsvindarna blåser ibland i olika riktningar. Detta bidrar till en allt större förvirring. I den här artikeln sätter vi sökarljuset på teologiska läroanstalter och den teologiska tidskriften Keryx.

Enhetsvindar på teologiska läroanstalter.
Så gott som alla stora och ledande teologiska fakulteter i västvärlden är idag helt styrda av liberal teologi. Det betyder kort sagt att den profana vetenskapens principer allmänt tillämpas på bibeltolkningen. Det är en allmän, ekumenisk trend som bara några få mindre fakulteter vågar avlägsna sig ifrån. Nyligen avslutade en bibelforskare sin tjänst på en känd fakultet efter 15 års troget arbete. Orsaken var att han fortfarande trodde på bibeln som en gudomlig uppenbarelse. Men det hade blivit omöjligt att hävda detta på den läroanstalten.
Genom påve Pius XII:s encyklika Divino afflante spiritu från 1943 öppnade också den katolska kyrkan för den liberala historisk-kritiska bibeltolkningen. Vad innebär det? Jo, det hävdas att man ingående måste studera bibeltexterna i deras historiska kontext och i ljuset av dåvarande religiösa traditioner. Man måste också ta hänsyn till författarnas litterära stil osv. Även om det ligger en viss grad av sanning i detta resonemang, så visar det sig att bibelläsningen därigenom blir enormt komplicerad. Jag har själv sett exempel på hur bibelläsande katoliker totalt förlorat förmågan att följa enkelhetens princip och läsa som det står och tro som det står, just på grund av detta invecklade resonemang. Många evangeliska kristna vet inte att det faktiskt finns liberal teologi också i den katolska kyrkan.
Ett annat fenomen är att teologiska skolor, som en gång grundades av evangeliska, bibeltrogna ledare och med målet att befästa evangelisk tro, idag mycket väl kan anställa lärare som är övertygade romerska katoliker. Detta anses vara helt problemfritt. Om samtliga lärare, antingen de är katoliker eller protestanter, är mer eller mindre liberala i sin tro, kan det hela säkert fungera ganska problemfritt. Men för en skola som fortfarande bygger på evangelisk grund borde det vara ytterst problematiskt att ha övertygade romerska katoliker som lärare. Men så är det tyvärr inte längre.

Enhetsvinden från Livets Ords teologiska högskola och tidskriften Keryx.
För inte så längesen meddelade Livets Ord att rörelsen avvecklar sitt teologiska seminarium på grund av långvarigt ekonomiskt underskott. Men inom kort skulle utbildningen återuppstå. Initiativtagare är Anders Gerdmar, den siste rektorn på Livets Ords seminarium. Det kommer att vara samma lärare, samma program och samma koncept, säger han. Den nya skolan skall utveckla och bredda det som Livets Ord i 20 år har gjort. Den nya utbildningen skall få bredare stöd i kristenheten. Den skall med andra ord bli ekumenisk. Kristna ledare har redan uttryckt sig positivt, bland annat tongivande personer från Oasrörelsen.
Att Livets Ords ledare länge önskat bli erkända av hela kristenheten är något många har konstaterat. Vi har också lagt märke till att deras teologiska tidskrift Keryx under minst tio års tid utvecklat sig mer och mer i riktning mot ett katolskt och sakramentalt tänkande.
Rektor Anders Gerdmar har visserligen öppet deklarerat att någon konvertering till den Katolska kyrkan aldrig varit eller kan bli aktuell för honom personligen. Detta är glädjande. Men om det nya ekumeniska seminariets läromässiga inriktning skall följa samma linje som tidskriften Keryx, som trots allt är utgiven av Livets Ord, då väcker detta många allvarliga farhågor. Vi anser det nödvändigt att peka på några konkreta exempel på denna lärovind som vill förena karismatisk ”trosförkunnelse” med hierarkiska och institutionella kyrkobildningar och som till och med ibland innehåller katolsk propaganda.

Enhetsteologin godtar en ytlig och bräcklig grund för allkristen enhet.
”Vi talar alla med samma stämma i vår bekännelse till Jesus Kristus som Herre: pingstkarismatiker, lutheraner, katoliker, ortodoxa och metodister. Vi kan förenas i trons grunder, som de uttrycks i den Apostoliska trosbekännelsen (Anders Gerdmar i Keryx i något förkortad form).”
Vi känner väl alla till denna trosbekännelse från början av 200-talet, som i huvudsak sammanfattar tron på Gud Fader som Skapare, Jesus Kristus som Guds Son och vår Herre, den helige Ande, en helig allmännelig Kyrka, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Det är naturligtvis sant att en lång rad kristna kyrkor och samfund verkligen skriver under på den.
Men! Ja, det finns faktiskt ett stort MEN som gör det svårt att se denna trosbekännelse som en tillräcklig grund för universell kristen enhet. Låt mig förklara varför.
För några år sedan fick jag förfrågan om att komma med förslag till frågor som lämpligen kunde ställas till den katolske biskopen under en offentlig debatt. Jag föreslog då följande fråga: ”Alla de närvarande här kan instämma i den Apostoliska trosbekännelsen. Men som biskop i den Katolska kyrkan måste väl Du betrakta denna trosbekännelse som ytterst bristfällig och ofullständig. En rad dogmer, som Ni katoliker håller högt, men som vi evangeliska inte har, saknas ju där. Det sägs ingenting om Petrus som hela kyrkans herde eller att påvarna i Rom skulle vara hans efterträdare samt innehavare av ett ofelbart läroämbete. Att Maria föddes utan synd och att hon under hela sitt liv aldrig syndade omtalas heller inte. Ingenting nämns om hennes uppståndelse och himmelsfärd eller hennes insättande som himlens Drottning där ovan. Eftersom dessa dogmer inte finns med i den Apostoliska trosbekännelsen har vi två möjliga förklaringar. Antingen var dessa dogmer ännu okända då bekännelsen blev skriven eller också ansåg man i fornkyrkan att de inte var tillräckligt viktiga för att tas med. Vad är Ditt svar i egenskap av katolsk biskop?”
Jag fick aldrig veta om någon följt mitt råd och ställt denna fråga. Därför vet jag heller inte vad biskopen eventuellt svarade. Svarslös blev han nog inte. Men vilket svar han än möjligen gav, så står det klart för mig att en kyrka mycket väl kan skriva under på den s.k. ”apostoliska trosbekännelsen” men samtidigt själv göra en mängd tillägg. Blir inte det problematiskt?
Nu hör jag en kör av röster, som återger ett gammalt mantra: ”Vi skall väl fokusera på det som förenar oss och inte på det som skiljer!” När det blir fråga om små detaljer och periferiska ting kan det argumentet vara riktigt. Men här rör det sig absolut inte om småsaker och obetydliga tolkningsvarianter. Här är det fråga om stora och tungt vägande tillägg till den ursprungliga kristna tron.
Så länge den Katolska kyrkan behåller tron på sitt eget ofelbara läroämbete kan ytterligare tillägg mycket väl se dagens ljus i dagar som kommer. Följer vi den historiska processen i Roms kyrka vet vi aldrig var vi hamnar till slut. En sak är säker. Vi kommer allt längre bort från ”den tro som en gång för alla överlämnades till de heliga”.

Enhetsteologin står även för katolskt färgad felinformation om Jungfru Marias position.
Redan för omkring 10 år sedan kunde vi under rubriken ”Maria, den högt benådade”, läsa följande i Keryx:

– När ängeln Gabriel i bebådelsen hälsar henne kallar han henne för ”högt benådade”. En del bibelöversättningar har velat tona ned detta till en allmän hälsningsfras och nöjer sig med ordet ”benådade”, men det är nog ingen tvekan om att det är mer än så. Andra översättningar, till exempel King James, har ”full av nåd”. Det grekiska ordet här är ”kecharitomene”, som är mer att likna vid en titel. Det grekiska ordet förekommer bara här (Lukas 1:28) i hela Nya testamentet. Det verkar vara reserverat för bara Maria (Ulf Ekman).

Att ängelns budskap till Maria startar med en hälsning är uppenbart, eftersom han sa: ”Hell dig”, vilket är en glädjefull fridshälsning. Därför återger några biblar den med: ”Gläd dig”. Hur författaren sedan hittat titeln ”full av nåd” i King James engelska bibel förstår jag inte. För 60 år sedan köpte jag ett exemplar av den bibeln och där står det: ”Hail, thou that art highly favoured”. Det blir ordagrant detsamma som i 1917 års svenska översättning som lyder: ”Hell dig, du högt benådade”. Det stämmer nog inte att våra vanliga översättningar försöker ”tona ner” innehållet i dessa ängelns ord till Maria. Det måste snarare vara de katolska bibelöversättningarna som försöker ”tona upp” budskapet. I alla katolska biblar står det nämligen alltid att Maria är ”full av nåd”. Men det uttrycket betyder givetvis något helt annat än ordet ”benådad”. I bibeln är det Jesus som sägs vara ”full av nåd och sanning”.
Det stämmer inte heller att det grekiska ord som ängeln använder i sin hälsning till Maria är reserverat bara för Maria och inte förekommer någon annanstans i hela Nya testamentet. Det förekommer faktiskt på ett ställe till, nämligen i Efesierbrevet 1:6. Där sägs det om alla på Jesus troende att de är ”benådade i den älskade (Jesus Kristus). Både vår Svenska Studiebibel, Companion Bible samt det monumentala verket ”Vad säger grundtexten?” bekräftar att Lukas 1:28 och Efesierbrevet 1:6 innehåller samma ord, som betyder ”benåda, uppta i nåd, förläna nåd” osv.
Det är anmärkningsvärt att så grova felaktigheter kan komma i tryck i en teologisk tidskrift där både skribenterna och de som sitter i redaktionen vanligen ståtar med doktorshattar och höga akademiska titlar. Det gör saken ännu mer gåtfull och stärker knappast förtroendet för den teologiska undervisning varav Keryx är en del.

Enhetsteologin omtolkar ofta kyrkohistorien.
Nyligen läste jag följande uttalande på en kristen blogg: ”I den nya ekumenikens tecken vill många idag vända sig till de ursprungliga kyrkorna, främst den romersk-katolska och den ortodoxa.”
I Keryx skriver Anders Gerdmar: ”De stora kyrkorna som håller fast vid Bibeln och den grundläggande tron har burit den kristna tron genom historien. Problem uppstår först om dessa inte skulle låta Skriften ha sista ordet.” Sådana uttalanden väcker många frågor. Representerar verkligen de romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna den ursprungliga kristendomen? Har dessa kyrkor burit den kristna tron genom historien? Man säger att det skulle bli problematiskt om dessa kyrkor underlåter att ge Skriften sista ordet. Frågan blir då: Visar verkligen deras historia att de intill idag alltid låtit Skriften ha sista ordet? Läromässigt utgör dessa kyrkor snarare uppenbara sidospår i förhållande till det ursprungliga evangeliet. Under största delen av sin historia har de också motarbetat religionsfrihet och evangelisk förkunnelse, även om de idag på grund av omständigheterna, tvingas att inta en mer moderat hållning. Jag rekommenderar läsning av professor Jacques Elluls berömda bok, översatt till flera språk under titeln Omstörtningen av kristendomen. Där försöker han förklara hur det budskap som framstår klart och tydligt i Nya testamentet kunde omvandlas till något helt annat i det som blev den officiella stats- och folkkyrkomodellen i historien.

Enhetsteologin skapar förvirring kring förhållandet mellan Helig Skrift och tradition.

”Läran förmedlades inte framför allt genom en text, utan som en auktoritativ undervisning som överlämnades från man till man. Ireneus har en direkt koppling tillbaka till aposteln Johannes genom sin andlige far Polykarpos, som i sin tur var andlig son till Johannes. Det är genom denna lärosuccession, att man förmedlar trons innehåll till sin andlige son som ger det till sin andlige son, som denna bekännelse förmedlas och utvecklas.”

Dessa citat av Anders Gerdmar återfinns ordagrant i två olika nummer av Keryx, det ena från 2010 och det andra från 2014. Det tycks alltså vara något man tuggar på ofta och länge i Livets Ord-kretsar. Är det ett försvarstal för det man kallar apostolisk succession? I varje fall framställs förmedlingen av läran från man till man och från generation till generation genom en muntlig auktoritativ undervisning! Detta anses också vara garanti för att läran bevaras ren. Att göra så stort nummer av konstellationen aposteln Johannes, Polykarpos och kyrkofadern Ireneus, är verkligen överflödigt. Bara en av de tre var åsyna vittne till Jesu gärning och hörde hans undervisning. Det var Johannes. Och han är författare till det fjärde evangeliet samt till tre apostoliska brev i Nya testamentet. Dessutom skrev han Uppenbarelseboken. Vi har alltså rika möjligheter att sätta oss in i det budskap han förmedlar utan hjälp varken av Polykarpos eller Ireneus. Utan att därmed förringa dessa personers betydelse.
Det som också är oroväckande är påståendet att trosbekännelsen från generation till generation förmedlas och utvecklas. Det är precis detta som har skett i den Katolska kyrkan. Läran har utvecklats så mycket under historien att den blivit invecklad i jämförelse med det enkla och rena evangeliet. För oss som lever två tusen år efter apostlarnas tid är det utan tvekan genom en text, som den kristna läran förmedlas till oss – nämligen Nya testamentets text.
Ofta insisterar man på att apostlarna först predikade muntligt innan de skrev ned sitt budskap. Ingen har någonsin förnekat detta faktum. Men det finns ingen anledning att påstå att apostlarna predikade någonting annat än det som de senare skrev ned. Inte heller att de skrev ned någonting som de aldrig hade predikat muntligt. Tvärtom finner vi att Paulus i sina brev påminner de kristna om det han hade predikat för dem. ”Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er”, skrev han till de kristna i Tessalonika. Eftersom det inte fanns bandspelare på Paulus tid kan vi inte lyssna till hans predikan i Tessalonika. Men Gud vare tack att vi har texten som han skrev till dem. Enligt Paulus egna ord är innehållet detsamma. Därför är det gåtfullt att en teolog insisterar på att det inte i första hand är en text som förmedlar läran. För oss idag har vi ingen annan tillförlitlig grund än Nya testamentets text. Punkt och slut.
Denna oklarhet om det skrivna ordets betydelse är inte ren katolicism men vi befinner oss på halva vägen till Rom. Det gamla latinska ordspråket ”Verba volant, scriptura menet” är fortfarande aktuellt.  Det betyder: ”Ord flyger bort – det skrivna består”. Detta är förresten en biblisk princip. Jesaja 30:8 säger: ”Gå nu och skriv detta på en tavla för dem och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, alltid och för evigt.” Vår tids behov är inte diverse spekulationer kring olika traditioner men en orubblig tro på den Heliga Skrift.  

Från:  http://www.midnattsropet.se/2014/12/den-breda-ekumenikens-vag-del-2.html

 *

Det jag strukit under i texten i svart och lila är sådana saker jag tänkte du kan läsa mer noggrant och förstå hur farlig Katolska kyrkan är, den som tågar in här i detta landet igen och vill sluka de troende på Jesus med hull och hår.

VÄND ER BORT FRÅN RKK!!!!

NamnlösMaria

Herren-300x39

 

Ulf Ekmans KatolskaTrosbekännelse. Villoläror. /Bibelfokus/ Står ditt namn i Livets bok?

 

 

Ulf Ekmans katolska trosbekännelse

Skrivet av Lennart – 23 oktober, 2013 – 19:46
I det senaste numret (2013:3) av den teologiska tidskriften Keryx skriver Ulf Ekman en artikel med rubriken ”Spelar kyrkosyn någon roll?”. När jag läste den kände jag direkt att detta är Ulf Ekmans katolska trosbekännelse – på ett lite subtilt sätt – men som också har som syfte att locka fåren med sig på färden mot Rom.Många har undrat när Ekman kommer att konvertera till katolicismen, inte minst för att flera andra medlemmar i Livets Ord redan gjort det. Ulf Ekmans son Benjamin konverterade fredagen den 1 november 2013 – kanske är han en testballong? I den artikel som jag här analyserar står det helt klart att Ulf Ekman själv i sinnet redan konverterat fullt ut, kanske är det bara rätt tidpunkt och de yttre administrativa formaliteterna som saknas.I artikeln talar Ekman hela tiden varmt för ”Kyrkan” och det står helt klart att han med ordet ”Kyrkan” i huvudsak syftar på den Katolska kyrkan och att den står som garanten för enhet, ordning, struktur, nåd, lära, m.m. Han säger också att denna kyrka är ”bärare av nåden”, inte minst genom förvaltandet av dess sju sakrament som Ekman menar är de traditionella sakramenten. Vi som inte kan se detta som Ekman nu fått upp ögonen för, har ”kollektiva blinda fläckar” som vi fått av vår splittrande protestantiska tro, enligt Ekman.Jag är ganska övertygad om att Katolska kyrkan kommer att belöna Ekmans arbete med att återkatolicera Sverige på något synbart sätt framöver, kanske med en position i Kyrkan som ger makt och ära. Den som överlever får se.Det finns mycket att kommentera i Ulf Ekmans artikel eftersom den är mycket vilseledande, men jag skall särskilt lyfta fram några hårresande saker.Kyrkan har säkrat läran genom sitt läroämbete, enligt UE
Ekman menar att genom Katolska kyrkans läroämbete har läran säkrats och bevarats, från apostlarnas tid och fram genom alla århundraden. Men här har vi en komplett lögn. Istället är det så, att Katolska kyrkan genom alla år levererat en mängd villoläror som alltså helt saknar stöd i Bibeln. Ofta vrängdes läran för att passa påvar och kardinaler som levde i lyx och utsvävningar – alltså inte helt olikt hur framgångsteologer som Ulf Ekman själva vrängt läran till sin egen fördel. Katolska kyrkans ledarskap har även förvrängt läran för att kunna klämma dit sina kritiker. En sådan lärosats säger ungefär detta: ”förbannad är den som menar att nåden räcker för frälsningen” med adress till reformatorerna:

“Om någon säger, att sakramenten i den Nya Lagen inte är nödvändiga för frälsningen, utan överflödiga; och att… människan får av Gud, genom tron allena, nådens rättfärdiggörelse… låt honom vara förbannad.” (min översättning)
Sjunde sessionen, Kanon IV i det Tridentiska mötets protokoll

Kyrkan står för enhet, enligt UE
Ekman menar att Katolska kyrkan står som garant för enhet, emedan reformationens frukt bl.a. varit splittring och individualisering av tron. I detta ges den falska bilden av att Katolska kyrkan skulle vara enad i en sann tro. Sanningen är den att Katolska kyrkan utgör ett teologiskt tak under vilket många olika villfarelser ryms. Där finns de som tillber helgon och relikdelar. Där kan man hitta präster som är mer eller mindre direkt kopplade till New age. Där kan man hitta medlemmar som sysslar med ren ockultism utan att prästerskapet gör något åt det (mycket vanligt i Sydamerika). Så den enhet man finner i Katolska kyrkan är inte den sanna trons enhet (Andens enhet) utan en synkretistisk enhet, en antikristlig enhet om du så vill. Den nya påvens flörtande med islam kanske också är ett tecken på detta.

Reformationen har visat upp en dålig frukt, enligt UE
Ekman menar att vi skall se på reformationens frukt för att kunna förstå att den var fel, och pekar då bl.a. på ”utspädning av tron och en fragmentisering av Kyrkan”. Men han nämner inget om Katolska kyrkans frukt:

  • Enligt vissa historiker bär Katolska kyrkan ansvaret för mördandet av 50 miljoner ”heretiker”, judar och muslimer.
  • Mängder av påvar som levt i lyx, snusk, sus och dus och även i vissa fall sysslat med ren avgudadyrkan.
  • Kyrkliga ämbeten som sålts till högstbjudande (”simoni”).
  • Inkvisitionsdomstolar där man inte hade rätt att försvara sig utan endast kunde bekänna sig som skyldig.
  • osv, osv…

Frikyrkan står för en ”ny gnosticism”, enligt UE
Ekman kallar det enkla kristna liv som evangeliska kristna många gånger representerar för ”en ny form av gnosticism” samt ”elitism”, och detta trots att han själv bidragit till både gnosticismens och elitismens återkomst i vårt land genom den trosförkunnelse han spridit sedan början på 80-talet. Många teologer och författare är eniga om att trosförkunnelsens grundläggande teologi är gnostisk lära. Läs t.ex. Den kristna gnosticismens återkomst – ett studium av Ulf Ekmans teologi av Kent Gunnarsson. För att se elitismens återkomst räcker att se på Ulf Ekmans upphöjda position och på hans prat om apostoliskt ledarskap och apostolisk succession med syfte på bl.a. påven. När i historien har vi sett en påve ge sitt liv för fåren?? Istället har det varit tvärtom; många har fått sätta livet till pga. påvarna!

Observera också att ordet apostel betyder ”budbärare/sändebud”. Att vara apostel innebär alltså inte att vara en ledare högst upp i en religiös hierarki.

Reformationen innebar främst en förändrad syn på Kyrkan, enligt UE
Ekman skriver i artikeln att reformationen inte handlade om en förändrad bibelsyn utan att den främst gällde en förändrad kyrkosyn. Det är ju en underlig glidning i synen på reformationen, och jag kan undra varför Ekman försöker få oss att tro detta. MEN, det är ju ett allmängods bland genuina protestanter att känna till att reformationens storverk var ett återupptäckande av Nåden och att den som tror på Guds försoningsverk genom Jesus Kristus blir förklarad rättfärdig och därmed frälst till evigt liv – oberoende av kyrkliga ämbeten och sakrament!

Jag tror Ekman vill lura sina läsare till att tro att Katolska kyrkan och lutherska kyrkor har ungefär samma frälsningslära och syn på sakramenten, detta för att öppna upp för vår tids falska ekumenik som skall leda alla tillbaka Rom och lydnad under påven. Han skriver dessutom att Kyrkan är bärare av nåden och att nåden förmedlas genom sakramenten. Men en evangelisk kristen vet att varje troende genom sitt vittnande för medmänniskor själv är en indirekt bärare av Guds nåd till andra, och den förmedlas INTE via sakrament, utan direkt från Gud till mottagaren. Förlåten – det tygstycke som skulle hindra obehöriga från att komma in i eller se in i det allra heligaste rummet i Jerusalems tempel – det rämnade då Jesus dog på korset, och detta skedde för att visa oss människor att vägen nu är öppen för var och en in till Gud Fadern genom Jesus, utan att några präster måste finnas mellan som medlare. Kanske också Gud visade detta genom att templet i Jerusalem fick förstöras år 70. Jesu försoningsverk är dörren direkt in till Fadern. Genom tro på detta försoningsverk får varje syndare ta emot Guds fullkomliga nåd. Nåden finns således inbakad i de löften som Bibelns ger oss, och inte i något fysiskt som t.ex. sakrament.

Kyrkan bevarar de troende i tron, enligt UE
Ekman menar att en kristen inte klarar sig på egen hand, utan behöver Kyrkan för att bevaras i tron. Här avses så klart den institution som har påven i den apostoliska successionens linje, och som har sakramenten och läroämbetet. Bibeln säger inte ett ord om detta, utan pekar på Anden som vår Hjälpare i vardagen jämte den enkla brödragemenskapen där gemenskap, bön och bibelstudier är det centrala.

Ekman sätter ett likhetstecken mellan bibelns begrepp ”Kristi kropp” och det utombibliska ordet ”kyrka”. Han säger också att begreppet ”Kristi kropp” är det mest frekvent använda uttrycket i Bibeln med syfte på just ”Kyrkan”. Här skall man observera att detta uttryck i Bibeln används med syfte på alla oss troende och att det endast förekommer två gånger i NT: en gång i 1 Korintierbrevet och en gång i Efesierbrevet. Paulus som skrev dessa brev använde uttrycket “Kristi kropp” två gånger som en metafor för att bättre förklara hur vi som syskon i tron kompletterar varandra i det verk vi har att utföra på Guds uppdrag. Detta har inget att göra med ett hierarkiskt kyrkosystem, utan visar ”endast” på vikten av en gemenskap, och i det fallet duger gott en enkel hemgrupp, eftersom det var så de nytestamentliga samlingarna såg ut; man samlades i hemmen. Detta enkla liv med Gud och trossyskonen är att vara Guds församling, vilket är ett bibliskt begrepp. Alla sant troende är Guds församling. Den församlingen är inte knuten till en institution, byggnad, plats, hierarki, osv. Den är direkt underställd Gud genom Andens direkta och enkla ledning av var och en av de troende.

För den som sätter sig in i Katolska kyrkans mörka historia och dess mångfald av villoläror framstår Ekmans försvar av denna Kyrka som rena rama historieförfalskningen. Han sätter dessutom så mycket av tilltro till system, ämbeten och sakrament, att ”Hjälparen”, den Helige Ande i praktiken sopas undan. Bibeln säger inte att Anden skulle utgjutas över Kyrkan så att Kyrkan skulle kunna hjälpa de sant troende. Bibeln säger att Anden skulle utgjutas över var och en som tror och leda ”er” – alltså en direkt ledning av varje enskild troende, i den mån man önskar det vill säga.

Tacksamhet!
Under de mörkaste åren av katolskt maktutövande i Europa fick många, många människor sätta livet till på brinnande bål, under plågsam tortyr, för svärd och lansar osv. Den spanska inkvisitionen byggde t.ex. så raffinerade tortyrkammare att offrens skrik inte skulle höras ut. Kungar avsattes av Kyrkan när de inte fogade sig. När reformationen kom, var det ett Guds ingripande som med tiden befriade många länder från både andligt mörker och orättvist styre och förtryck. Utan reformationens frukter hade kanske Europa fortfarande varit en mörklagd kontinent, kanske rent av hela världen!

Tack gode Gud för att reformationen befriade Sverige från slaveriet under det katolska systemet och bidrog till att göra vårt land till ett förhållandevis gott land! Låt oss bli kvar i den friheten för Guds skull!

En viktig detalj i sammanhanget
Det finns en del kristna som anser att det är först NU – efter sin kovändning till katolicismen – som Ulf Ekman spårat ur, och att 80- och 90-talet var guldår på Livets Ord. Detta är dock en allvarlig villfarelse som vi måste peka tydligare på. Hela Livets Ords verksamhet är byggd på främst Kenneth Hagins trosförkunnelse som innehåller ett stort antal mycket grova villoläror (se denna artikel). Ekmans undervisning har därför alltid bestått av allvarliga villoläror, skillnaden är att villolärorna nu delvis har ett annat innehåll eller en annan kostym. Men jag tror det kan vara så, att denna nya katolska inriktning hos Ekman och hans efterföljare är beroende av den första inriktningen, trosförkunnelsen. Jag skulle tro att trosförkunnelsen ”mörade” upp många till att nu vara mottagliga för katolsk lära; detta kanske var det bakomliggande strategiska syftet med spridandet av trosförkunnelsen och dess andlighet. En villfarelse blir alltså dörröppnare till nästa; har man inte gjort upp med den första ramlar man då lätt in i den nya. Självklart är det delvis genom sådana läromässiga utflykter och omsvängningar som världens folk kommer att göras redo att både acceptera och dyrka den världsledare som Uppenbarelseboken profeterar om. Är du medlem i en trosförsamling (typ Livets Ord), och är vaken över villfarelserna i katolicismens läror, så be Gud om öppnade ögon för alla villfarelser i kristenheten.

Rekommenderad läsning
Den tro som jag och många andra står för kallar Ekman i sin artikel för ”gamla villoläror i ny dräkt”. Ja, Katolska kyrkan har alltid sett evangelisk tro som ett hot och därmed stämplat den som villolära. Men den ”tro” som Ekman nu med kraft försöker återinföra i Sverige är villolära i Bibelns ljus, och det är också villolära i mycket smutsiga kläder.

För en insikt i vilken oerhört korrumperad institution Katolska kyrkan varit genom alla århundraden, samt vilka monster flertalet av dess påvar varit (=frukt) rekommenderas en läsning av boken Vicars of Christ – The dark side of  the papacy skriven av den f.d. jesuitprästen Peter de Rosa. Du kan ladda hem den boken via denna länk (på engelska).

Läs gärna även ett skrämmande vittnesbörd från en fd. nunna (karmelitsyster) vid namn Charlotte Keckler (1889-1983). Det är en helt otroligt skrämmande läsning som avslöjar vad som kan ske i hemlighet bakom dessa stränga klosters murar. Du hittar detta vittnesbörd via denna länk (på engelska).

/Lennart – ett ”reformationens barnbarn”

*
/Maria

Gospel

 

 http://www.youtube.com/watch?v=jJm75ucwBwY&feature=share&list=UU4iI1ITTu_KnISOXMjpvquA&index=169  Guds Nåd! Står ditt namn med i Livets bok?

JESUS ÄR HERRE