Jesus skall komma tillbaka……….
KRISTI FÖRSVAGADE AUKTORITET I FÖRSAMLINGARNA /A. W. Tozer
HÄR är den börda som finns i mitt hjärta, och medan jag inte hävdar någon egen speciell auktoritet, känner jag ändå att detta är den helige Andes börda.
Om jag känner mitt eget hjärta, är det bara kärlek som driver mig att skriva detta. Det som jag skriver här, är inte en sur jäsning i ett sinne som är upprört av stridigheter med mina medkristna. Det har inte funnits några sådana stridigheter. Jag har inte blivit skymfad, illa behandlad eller attackerad av någon. Inte heller har dessa anmärkningar vuxit fram ur några obehagliga upplevelser, som jag haft i mitt umgänge med andra. Mina relationer med min egen församling liksom med kristna från andra samfund har varit vänskapliga, hänsynsfulla och trevliga. Min bedrövelse är helt enkelt följden av ett tillstånd, som jag uppfattar vara nästan allmänt förekommande bland församlingarna.
Jag tror också att jag borde erkänna, att jag själv är mycket inblandad i situationen som jag här beklagar. Liksom Esra i sin mäktiga förbön inkluderade sig själv bland de som gjort fel, så gör jag det. ”Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen”. Varje hårt ord som här uttalas mot andra, måste i trohjärtad uppriktighet återvända mot mitt eget huvud. Jag har också gjort mig skyldig. Detta är skrivet med förhoppning om, att vi alla må vända om till Herren vår Gud och inte mer synda mot honom.
Låt mig förklara orsaken till min börda. Den är detta: Jesus Kristus har idag nästan ingen auktoritet alls bland de riktningar som kallar sig efter hans namn. Med dessa menar jag varken de romerska katolikerna, liberalerna eller de olika kvasi-kristna kulterna. Jag menar protestantiska församlingar i allmänhet, och jag inkluderar de som försäkrar mest högljudt att de är i andligt släkled från vår Herre och hans apostlar, nämligen evangelikalerna.
Det är en grundläggande doktrin i Nya Testamentet, att människan Jesus efter sin uppståndelse blev förklarad av Gud vara Herre och Kristus, och att han av sin Fader blev förlänad absolut herravälde över församlingen, som är hans kropp. All auktoritet är hans i himmmelen och på jorden. I hans rätta tid kommer han att utöva den till fullo, men under denna period av historien tillåter han sin auktoritet att bli utmanad eller ignorerad. Och just nu utmanas den av världen och ignoreras av församlingen.
Kristi nuvarande ställning i de evangeliska kyrkorna kan liknas vid den som en kung har i en inskränkt grundlagsenlig monarki. Kungen (ibland avpersonifierad genom uttrycket ”kunglig majestät”) är i ett sådant land inget mer än traditionell samlingspunkt, en trevlig symbol för enhet och lojalitet, ungefär som en flagga eller nationalhymn. Han är uppskattad, firad och får stöd, men hans verkliga auktoritet är liten. Till namnet är han ledare över allt, men vid varje kritiskt tillfälle fattar någon annan besluten. Vid högtidliga tillfällen framträder han i sin kungliga utstyrsel för att frambära det matta, färglösa budskap som lagts i hans mun av de som i verkligheten styr landet. Hela saken verkar vara inget annat en vänlig låtsaslek, men den har sina rötter i forntiden. Den är mycket trevlig och ingen vill att den ska upphöra.
I de evangeliska församlingarna är Kristus i verkligheten nu föga mer än en älskad symbol. ”Alla välkomnar kraften i Jesu namn” är församlingens nationalhymn och korset är dess officiella flagga, men i gudstjänsterna vecka efter vecka och angående hur dess medlemmar lever sina liv dag för dag, är det någon annan, inte Kristus, som fattar besluten. Vid särskilda tillfällen tillåts Kristus säga: ”Kommen till mig, I alla som arbeten och äro betungade” och ”Edra hjärtan vare icke oroliga”, men när talet är avslutat tar någon annan över ledningen. De som har den verkliga auktoriteten avgör församlingens moraliska standard, såväl som alla mål och alla metoder för att uppnå dem. P.g.a. ytterst noggrann organisering under lång tid, är det nu möjligt för den yngsta pastor som just kommit från sin utbildning, att få mer verklig auktoritet i en församling än vad Jesus Kristus har.
Det är inte bara så, att Kristus har liten eller ingen auktoritet. Hans inflytande blir också mindre och mindre. Jag vill inte säga, att han inte har något alls, bara att det är litet och försvagat.
En bra parallell kan vara Abraham Lincolns inflytande över det amerikanska folket. Hygglige Abe är fortfarande landets idol. Bilden av hans vänliga, fårade ansikte, så alldagligt att det är vackert, framträder överallt. Det är lätt att bli sentimental över honom. Barn växer upp med berättelser om hans kärlek, hans ärlighet och hans ödmjukhet. Men efter att vi har fått kontroll på våra ömsinta känslor, vad har vi då kvar? Inget mer än en bra förebild, som när den försvinner i fjärran, blir mer och mer overklig och utövar mindre och mindre verkligt inflytande. Varje skurk står redo att svepa in sig i Lincolns långa svarta rock. I det kalla skenet av de politiska förhållandena i USA är det ständiga hänvisandet till Lincoln ett cyniskt skämt.
Jesu herravälde är inte helt bortglömt bland kristna, men det har för det mesta blivit förvisat till psalmboken, där allt ansvar mot det bekvämt kan befrias i den behagliga religiösa känsloglöden. Eller om det undervisas som en teori i klassrumet, blir det sällan tillämpat i det praktiska livet. Uppfattningen att människan Jesus Kristus har absolut och slutlig auktoritet över hela församlingen och över alla dess medlemmar i varje detalj av deras liv, accepteras helt enkelt inte som sant av gemene man inom de evangeliskt kristna.
Det som vi gör är detta: Vi accepterar kristendomen i vår sammanslutning som varande just detsamma som Kristi och hans apostlars. Uppfattningarna, utövandena, moralen, aktiviteterna inom vår sammanslutning likställs med Nya Testamentets kristendom. Att allt det som sammanslutningen tycker och säger är bibliskt, ifrågasätter ingen. Det förutsätts att allt som vår Herre förväntar sig av oss, är att vi är sysselsatta med aktiviteterna i sammanslutningen. När vi gör det, håller vi Kristi bud.
För att undvika den hårda nödvändigheten att antingen lyda eller förkasta vår Herres tydliga undervisning i Nya Testamentet, tar vi tillflykt till en liberal tolkning av den. Spetsfundigt resonemang finns inte hos romersk- katolska teologer enbart. Vi evangelikaler vet också, hur vi ska undvika lydnadens kritiskt avgörande punkter genom noggranna och invecklade förklaringar. Dessa är skräddarsydda för köttet. De rättfärdigar olydnad, upplivar köttslighet och gör Kristi ord verkningslösa. Och huvudinnehållet i det hela är att Kristus helt enkelt inte kunde ha menat det som han sa. Hans undervisning accepteras t.o.m. teoretiskt, endast efter att den har blivit försvagad genom tolkning.
Ändå rådfrågas Kristus av ett allt större antal människor med ”problem” och eftersöks av av de som längtar efter sinnesfrid. Han är vitt rekommenderad som en slags andlig psykiatriker med anmärkningsvärd förmåga att upprätta människor. Han kan befria dem från deras skuldkomplex och hjälpa dem att undkomma allvarliga psykiska trauman, genom att ordna en smidig och bekväm anpassning till samhället och deras egna uppfattningar. Naturligtvis har denne underlige Kristus inget som helst samband med Nya Testamentets Kristus. Den sanna Kristus är också Herre, men denne tjänstvillige Kristus är föga mer än människornas tjänare.
Men jag antar, att jag borde presentera några konkreta bevis för att stödja min anklagelse att Kristus har liten eller ingen auktoritet idag i församlingarna. Låt mig ställa en del frågor och låt svaren bli beviset.
Vilken församlingsstyrelse rådgör med vår Herres ord för att besluta saker som diskuteras? Låt var och en som läser detta, som har haft erfarenhet av en församlingsstyrelse, försöka erinra sig den tid eller det tillfälle, när någon medlem av styrelsen läste från bibeln för att genomdriva sitt syfte, eller när någon ordförande föreslog att bröderna skulle se vilken undervisning Herren gav dem i en speciell fråga. Styrelsemöten inleds av vana med en formell bön eller ”en bönestund”. Efter detta är Huvudet för församlingen aktningsfullt tyst, medan de som verkligen styr församlingen tar över ledningen. Låt var och en som förnekar detta föra fram bevis för att vederlägga det. Jag om någon kommer att bli glad åt att få höra det. Continue reading →
