BEDRÖVELSER UNDER PRÖVNINGAR  Av: John Wesley

”Om ni också nu en liten tid, där så måste ske, lider bedrövelse under allehanda prövningar.” 1 Petr 1:6 (1917 års övers. Se även not.)

I. Om de människor till vilka aposteln säger: ”lider bedrövelse”.

II. Om de bedrövelser de lider av.

III. Om orsakerna till dessa bedrövelser.

IV. Om följderna av dessa bedrövelser.

I. Jag ska alltså först visa vad för slags människor det är till vilka aposteln säger: Ni ”lider bedrövelse”. Och det står då helt klart att de var troende vid den tid då aposteln riktar dessa ord till dem. Ty i vers 5 säger han uttryckligen: ”Ni blir genom tron bevarade till den frälsning”. Och i vers 7 förklarar han att det är mycket mera värt att deras tro håller provet, än värdet av guldet som är förgängligt. Och ytterligare talar han i vers 9 om att de är på väg att vinna målet för deras tro, nämligen sina själars frälsning. Samtidigt som de led bedrövelse var de alltså i besittning av en levande tro. Deras bedrövelse tillintetgjorde inte deras tro, de härdade ut genom att de liksom såg den Osynlige (Hebr 11:27). Inte heller tillintetgjorde deras bedrövelse deras frid, den frid som övergår allt förstånd och som är oskiljaktig från sann och levande tro. Denna slutsats kan vi lätt dra genom vers 2 där aposteln ber, inte att nåd och frid må ges dem, utan endast att den må förökas hos dem, att alltså den välsignelse som de redan åtnjöt måtte än mer överflödande komma dem till del. De människor som aposteln här talar till var även fyllda av ett levande hopp. Ty i vers 3 säger han: ”I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”

Trots sin bedrövelse äger de ännu ett hopp fyllt av odödlighet. Och de fröjdades alltjämt i hoppet om Guds härlighet. De var fulla av glädje i den helige Ande, vers 8: ”… fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig himmelsk glädje.” Deras bedrövelse var alltså förenlig inte bara med ett levande hopp utan också med en outsäglig glädje. Samtidigt som de var bedrövade fröjdade de sig med en glädje fylld av härlighet. Mitt i deras bedrövelse var de likaså ännu i besittning av Guds kärlek vilken hade blivit utgjuten i deras hjärtan: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom” (v. 8), säger aposteln ? Ytterligare en sak. Fastän de var bedrövade var de dock heliga.

De hade alltjämt samma makt över synden. De var ännu med Guds makt bevarade från synden. De hade kommit till lydnad och följde inte de begärelser som de förut levt i. Såsom han som hade kallat dem är helig, var också de heliga i all sin vandel. Förvissade om att de hade blivit lösköpta med Kristi dyra blod så som med blodet av ett felfritt lamm utan fläck, hade de genom den tro och det hopp som de hade till Gud renat sina själar genom Anden. Deras bedrövelse förlikte sig följaktligen i stort sett mycket väl med hopp, med kärlek till Gud och människor, med Guds frid, med glädje i den helige Ande, med invärtes och utvärtes helighet. Den skadade således inte alls, än mindre förstörde den någon del i Guds verk i deras hjärtan. Den hindrade inte alls den helgelse i Anden som är roten till all sann lydnad. Inte heller förminskade denna bedrövelse den lycka som är en nödvändig följd av att nåd och frid härskar i hjärtat.

II. Av detta kan vi lätt förstå vad för slags bedrövelse de led, vilket är den andra fråga jag ska försöka besvara ? De människor som det här talas om var bekymrade, den bedrövelse de led av var vaken mer eller mindre än sorg och bekymmer, något som varje människa är förtrogen med ?

Det synes tydligt att det inte är en ringa och oansenlig grad av bekymmer som här åsyftas, utan ett sådant som ger ett starkt intryck på och sjunker djupt ner i själen. Inte heller ser det ut att vara en snart övergående sorg, en sådan som försvinner på en timme. Snarare är den sådan, att sedan den gripit ett fast tag om hjärtat inte lätt kan skakas av utan fortsätter för en tid som en bestående egenskap snarare än som en känsla, och detta även hos dem som har en levande tro på Kristus och en oförfalskad kärlek till Gud i sitt hjärta.

Även hos dem kan denna bedrövelse eller sorg emellanåt vara så djup att den överskuggar hela själen och ger sin färg åt alla själens känslor och krafter så att den syns i hela personligheten. Den kan likaså utöva inverkan på kroppen, särskilt hos dem som av naturen är svaga till sin kroppskonstitution eller försvagade av någon tillfällig sjukdom, i synnerhet av nervös art. I många fall finner vi, att den förgängliga kroppen tynger ner själen, i sistnämnda fall åter är det själen som tynger ner kroppen och försvagar den mer och mer. Ja, jag vill inte förneka, att djup och varaktig sorg i hjärtat ibland kan försvaga även en stark kroppskonstitution och lägga grunden till sådana kroppsliga störningar som inte lätt kan botas.

Och ändå kan allt detta ändå stå samman med ett mått av den tro som alltjämt verkar i kärlek. Detta kan sägas vara en luttringseld, och fastän det inte är samma eld som aposteln talar om i det fjärde kapitlet, kan dock många av de uttryck som där används om yttre lidanden också tillämpas på inre svårigheter ?

III. Men för att komma till den tredje punkten: Vilka är orsakerna till en sådan sorg eller bedrövelse hos en sant troende? Aposteln säger oss tydligt: ”ni lider bedrövelse under allehanda prövningar”, inte blott många till antalet, utan av många olika slag. De kan skilja sig från varandra på tusen olika sätt på grund av förändring i och uppkomst av oräkneliga omständigheter.

Och själva denna olikhet och omväxling gör det svårare att vara på vakt mot dem. Bland dessa får vi räkna alla kroppsliga störningar, framför allt akuta sjukdomar och våldsam smärta av varje slag, antingen den drabbar hela kroppen eller den minsta kroppsdel ? Alla långvariga sjukdomar är ägnade att framkalla samma verkningar även om de inte är så plågsamma.

När Gud låter tvinsot drabba oss eller en feber som isar och bränner oss, kan den komma inte bara våra ögon att förtvina utan också vår själ att försmäkta. Detta är särskilt förhållandet med allt det som kallas nervösa rubbningar. Och vidare, när fattigdomen kommer farande över dig och armodet som en väpnad man, är väl detta en obetydlig frestelse? Är det underligt om detta förorsakar sorg och bedrövelse? Även om det skulle te sig som en obetydlig sak för dem som står på avstånd och ser på eller som går förbi på den andra sidan, ter det sig helt annorlunda för dem som upplever det. Har vi föda och kläder (1 Tim 6:8) ? det sistnämnda ordet omfattar i grundtexten i själva verket inte bara kläder utan också bostad – så må vi låta oss nöja med det, om Guds kärlek är i våra hjärtan. Men vad ska de göra som inte äger någonting av dessa livsnödvändigheter, och som så att säga famnar klippan, ty de äger ingen annan tillflykt? Vad ska de göra som bara har marken att sova på och endast himlen som tak över sig, de som saknar för sig och sina små en torr och varm och ren bostad, ja, till och med kläder för att skydda sig och sina älskade från att bli sjuka av köld, dag som natt? … Gud uttalade som en förbannelse över mannen att han skulle äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men hur många finns inte i detta kristna land som arbetar och trälar och svettas och ändå inte får det bröd som de behöver, utan kämpar med trötthet och hunger på samma gång! Är det inte förfärligt att efter en dags hårt arbete komma tillbaka till ett fattigt, kallt, smutsigt och otrevligt kyffe och där inte ens finna den föda som behövs för att återställa de förbrukade krafterna? Ni som har goda dagar på jorden och som inte lider brist på någonting annat än ögon att se, öron att höra och hjärtan att förstå hur gott Gud har handlar mot er, är det inte förfärligt för en far att söka efter bröd dag för dag och inte finna något, och kanske som tröst finna fem eller sex barn som gråter efter det som han inte kan ge dem. Om han inte hölls tillbaka av en osynlig hand, skulle han inte då tala fritt ut om Gud och dö? Continue reading →