Ett mycket starkt vittnesbörd av Mona som avslutas med den syn hon fick från Herren, som varnade henne för att vandra på den breda vägen. Vi tror detta kan vara till en hjälp för många som kanske är i samma situation. (Ohlins) artikel fr www.elvorochjanne.se:  /vittnesbördet finns också på Bernt Isakssons hemsida./

Vittnesbörd:    Jag kommer från ett brokigt förflutet med missbruk av narkotika och tabletter. Jag hade nog egentligen en Gudstro sedan jag var liten trots att de familjehemsföräldrar jag växte upp hos var ateister. När jag var 16 år kom jag i kontakt med en kvinna från en församling med anknytning till trosrörelsen. Jag följde med henne på flera olika möten och efter ett möte bad jag frälsningsbönen ensam i mitt flickrum.

Trots att jag hade en Gudstro och hade upplevt Jesu närvaro så fanns det så många saker och frestelser som drog mig bort från Jesus. När jag var 19 år träffade jag den man som jag nu sedan många år är gift med och har två söner med. Han hade sedan flera år missbrukat både hasch, amfetamin och alkohol. Jag som var ung och naiv trodde väl att detta inte skulle utgöra något problem för oss utan som de säger, kärleken är blind. Efter några månade tillsammans blev även jag introducerad inför amfetaminet och efter att ha provat var jag fast. Sedan följde flera års missbruk, periodvis oftare och periodvis mer sporadiskt. Missbruket accelererade dock efter ett tag och jag var djupt deprimerad efter att ha förlorat min mamma som gick en tragisk död tillmötes.

Det hela slutade med att jag, efter att ha skadat en av de människor jag älskar mest av allt, hamnade i arresten i tre dagar. Detta var de tre mest fruktansvärda dygn jag upplevt i hela mitt liv. Jag var ångestfylld, visste inget om hur det gått för den person jag skadat, hade inga lugnande tabletter och var utlämnad helt åt mig själv och min djupa ångest. När jag låg där i min cell ropade jag till Jesus och lovade honom att ”om jag kommer ut härifrån skall jag aldrig mer knarka och jag ska ge mitt liv till dig”. Efter häktningsförhandlingen blev jag som genom ett mirakel försatt på fri fot och jag ropade högt, under tårar, i den sal där vi befann oss ”TACK GODE GUD”.

När jag sedan kom hem blev det utredning gällande barnen och myndigheterna trodde först att det skulle bli ett omhändertagande enligt LVU (lagen om vård av unga). Genom Guds nåd och omsorg blev det dock inte så utan vi fick behålla våra barn. Efter den första veckan hemma beslöt vi, jag och min man, att vi skulle gå på ett söndagsmöte i den trosförsamling som kvinna jag känt som ung var med i. Vi överlämnade där våra liv till Jesus, tillsammans, då vi gick fram för förbön. Efter en tid följde vi med en bekant till en annan församling i Örebro som också är en församling med anknytning till trosrörelsen.

Vi blev efter några månader medlemmar där och till en början mådde jag bra och tyckte att jag växte och mognade i Gud. Människor sa till mig att de såg i mitt kristna liv att jag mognat, att mitt liv var fruktbärande och jag kom ofta med fantastiska vittnesbörd. Vid denna tid gick jag på folkhögskola och människor där sa att jag verkade så trygg och lugn vilket jag tyckte var konstigt då jag själv inte upplevde någon trygghet och något lugn på insidan. Lärarna sa till mig att de såg mig som en förebild för de andra eleverna och det var ju det var, så som jag såg, det bevis för vad Gud gjorde i mitt liv. Jag hade under denna tid anammat undervisningen om munnens bekännelse och jag gjorde i princip aldrig några negativa eller kritiska uttalande utan vad är människor än sa så kunde jag finna någon väg att vrida till det de sa så att det blev positivt.

Under min tid på Folkhögskolan krigade jag i andevärlden, befallde, band upp andemakter, intog skolan för Guds rike och uttalade inget negativt vare sig om mig själv, min familj eller om min omgivning bara positiv bekännelse. Under denna tid började jag känna att jag allt som oftast var spänd i hela kroppen, hade hjärtklappning och kände mig stressad. Jag såg människor jag mötte i skolan som ”fiender” då de ifrågasatte min tro eller den typ av församling jag tillhörde. Detta var något som jag inte riktigt kunde erkänna för mig själv då men som jag nu efter rannsakan har förstått.

Jag visade förstås inte hur jag mådde eftersom det skulle innebära att jag förlorade mitt vittnesbörd om att vi kristna är övervinnare och har en helt annan utgångspunkt och helt andra förutsättningar än människor i världen. Om någon exempelvis frågade mig ”är du trött” så blev svaret så klart att det var jag ju inte, även om jag faktiskt var helt slut. Detta förnekande innebar att jag ljög både för mig själv, andra och till och med för Gud. Den bästa förklaringen av hur jag mådde denna tid är att jag bar mask inför både mig själv, Gud och människor. Jag utvecklade även magkatarr vilket jag tror hade med den psykiska och fysiska stress jag var under att göra.

Jag gick till läkare och specialister och de sa alla att det var psykosomatiskt och troligtvis berodde på stress något som jag förnekade för jag var ju ”frälst och fri”. I mina ögon var det ett nederlag att jag skulle vara sjuk på grund av stress. En annan händelse som faktiskt öppnade mina ögon under denna tid var en händelse i samband med ett biobesök med några från församlingen. Vi skulle se filmen Narnia. Ett par var med och de hade sin son med sig. Han var ca 10 år tror jag. När vi stod i biljettkön sa pojken till mig; ” Är du ledsen?” jag svarade ”Nej! varför skulle jag vara det?”. ”Du ser ledsen ut på ögonen” sa pojken. Jag hajade till när pojken sa detta och reagerade både med rädsla och med ilska. Jag förnekade vid denna tid att jag mådde dåligt och när pojken ställde denna fråga så gick den rakt in i hjärtat på mig.

Jag tror att det var Gud som talade genom pojken och jag förundras över att det ingen annan såg, inte ens jag själv, det såg en liten pojke i mina ögon. Efter detta så tänkte jag ofta på det pojken hade sagt och tittade mig själv i spegel ofta för att se, om jag i mina ögon, kunde se det pojken såg. Efter ett par år började jag se på vissa saker i församlingen med andra ögon och jag kände att jag gled längre och längre bort från Jesus. Jag läste nästan aldrig Bibeln på egen hand och jag hade börjat skolka från söndagsgudstjänsten. Den andliga mat jag fick var genom de predikningar jag hörde och nästan varje gång jag åkte hem från ett möte hade jag dåligt samvete och tänkte ”nu ska jag ta tag i mitt kristna liv”.

Trots att jag kände att jag gled bort från Gud så fanns det längst inne i hjärtat en djup längtan och törst efter Hans närhet och Hans Sanning. Jag beslutade för ca ett år sedan att jag skulle ta en paus från församlingen för att söka Gud på egen hand. Under flera månader rådde stor förvirring och ångest. Jag ropade i min nöd på Gud efter vishet och sanning, jag sökte på nätet efter information om trosrörelsen och framförallt jag läste Guds Ord själv. Under mina studier växte en större bild fram och jag förstod att de läror som ligger till grund för trosrörelsen inte är bibliska och har grumliga källor.

Jag såg i min förtvivlan den ogudaktiga koppling som sker mellan trosrörelsen och katolska kyrkan och mycket mer som inte stämde. Under denna tid av rannsakan av rörelsen kom jag ihåg en syn som jag haft våren 2008. Jag hade tidigare inte kunnat tyda den fullt ut och inte helt förstått vad den stod för och vad Gud ville säga mig. Jag visste dock att denna syn var väldigt viktig och Gud manade mig att skriva ned den. Nu när jag befann mig i denna förvirring blev den vägledande och jag förstod vilka människorna med maskerna var och vad jag behövde göra. Jag har nu tagit avstånd från trosrörelsen.

Det var med dock med stor smärta och sorg jag gick ur församlingen eftersom det fanns människor där som har betytt väldigt mycket för mig och som stöttat mig igenom många svårigheter. Jag har inte för avsikt att svartmåla någon församling eller någon människa som tillhör trosrörelsen utan det är läran jag vänder mig emot då jag sett frukten av den i mitt eget liv. Det finns dock mycket gott även inom trosrörelsen och jag kan inte förneka att Gud gjorde mycket äkta i mitt kristna liv under min tid inom rörelsen men som jag ser det, och som Guds Ord säger oss, så är Sanningen viktigare och Gud leder oss inte att bygga vidare på en grund som inte stämmer överens med Hans eget ord.

Den förljugenhet jag själv levde i och den hårdhet som man kan möta och som jag såg i mitt eget liv är så som jag ser det inte Anden frukt. Jag upplever att jag har fått börja om i min vandring med Gud och det enda som betyder något nu är Hans Sanning och Hans Nåd. Vi kan inte prestera något inför Gud utan tron är en Gåva och det är underbart att bara kunna vila i att Gud leder oss och beskyddar oss då vi sätter Sanningen främst. Framförallt vi behöver inte bära mask vare sig för människor eller Gud han är vår Fader och älskar oss även om vi inte är perfekta. Gud välsigne dig!!

***************************

Här följer nu Monas syn:

Våren 2008 fick jag till mig denna syn. Jag skulle vila middag efter skolan och låg där i sängen, helt avslappnad när jag för mitt inre fick se de båda vägarna som berättelsen nedan handlar om. Jag kan fortfarande se dessa vägar och alla människor som vandrar på dem, lika klart nu som då, om jag sluter mina ögon. Jag fick i samma stund som jag såg synen även en maning från Herren att skriva ned det som jag såg och beskriva synen med ord. Jag sa till mig själv, att jag skriver ned det när jag vaknar. När jag sedan vaknade hade jag allt, jag sett, lika klart för mitt inre som när jag såg synen och jag satte genast igång att skriva. Vissa delar och detaljer kom till mig i skrivandets stund men andemeningen och beskrivningen av vägarna är hämtade direkt från synen.

Vägen

Jag vandrade på livets väg. Vägen var full av tistlar och törnen. För varje steg jag tog gick jag rakt in i taggar och bråte. Jag var sargad och stegen var tunga. En dag när jag skulle fortsätta min vandring tog det plötsligt stop. Förvånad över detta lyfte jag min blick, jag fick nu se att vägen delade sig här. Framför mig fanns två vägar. Den ena var vid och bred och den andra kunde skymtas bakom en port som stod lite på glänt. Jag stod där helt stilla och iakttog dessa båda vägar. Jag gick fram till porten, som stod lite på glänt, och kikade in genom springan. Innanför porten fanns en smal väg som inte såg ut mycket för världen. Det var bara några enstaka människor som gick på vägen helt tysta. Det såg inte särskilt inbjudande ut och öppningen i porten var trång. Jag gick fram till den andra vägen för att titta. Vägen var bred som en dubbelfilad motorväg och det gick tusentals människor på den.

På den högra sidan låg det människor och krälade i sina egna spyor. Det låg ruttna lik, flaskor, sprutor och kanyler överallt. På den vänstra sidan däremot var det glada skratt och fyrverkerier. Människorna där dansade, tjoade och stojade. De såg så glada och lyckliga ut. Denna sida av vägen såg otroligt inbjudande ut. Jag behövde inte fundera särskilt länge för att besluta mig att gå denna väg. Det enda jag behövde tänka på var att hålla till vänster, där de glada människorna höll till. Jag gick försiktigt ut på vägen men plötsligt stannade jag till. Nu, när jag kommit närmare kunde jag se att det var något konstigt med de glada människornas ansikten. Deras glada leenden såg så stela ut nu när jag såg dem på nära håll. Då förstod jag att det bara var masker som de bar. Bakom dessa masker fanns sorgsna och tomma blickar. Jag förstod då att även denna sida av vägen var olycksdiger. Förvirrad och rädd vände jag mig om och rusade tillbaka till platsen där vägen delat sig. Vad skulle jag göra nu? Den andra vägen verkade ju så smal och porten så trång!

Jag gick dyster och uppgiven fram till porten och när jag stod där fick jag se att det droppade blod från ingången. Jag tog handen och doppade mitt finger i blodet för att se om verkligen var blod. Då hörde jag en mjuk röst viska: ” Detta blod är för dig!”. Jag hoppade till av förvåning, eftersom jag inte varit beredd på detta. När jag stått där någon minut, utan att jag kunnat röra mig ur fläcken, talade rösten igen fast nu med mer styrka: ” Jag är Vägen, Sanningen och Livet, KOM! FÖLJ MIG!”. Jag tog ett kliv fram till springa i porten och helt plötslig befann jag mig på andra sidan. Där stod jag och betraktade den smala vägen. På varje sida av vägen var det avgrund och det verkade riktigt läskigt att trilla ner där.

När jag nu befann mig på denna sida om porten såg jag fler människor på vägen. Den väg som förut sett så tråkig och dyster ut, var nu mer inbjudande. Efter vägen fanns det otroligt vackra skatter och när jag lyfte blicken för att se var vägen slutade, såg jag ett underbart ljus med de vackraste färger som ögat någonsin sett. Detta ljus utstrålade sådan kärlek, godhet och värme att jag kunde känna det ända dit där jag stod. En underbar musik kunde anas och jag förstod att den kom från samma ställe som ljuset. Musiken var en underbar blandnig av de vackraste toner som någonsin spelats, sammansatt till en underbar symfoni. I luften fanns en doft som var så förtrollande att jag inte kan beskriva den med ord. Alla blommors väldoft i en fantastisk aromatisk blandning. Utan att tveka bestämde jag mig där och då, att gå mot ljuset. Jag måste dit, där det underbara ljuset strålar. Försiktigt tog jag mitt första steg på vägen, men efter det första steget började vägen plötsligt att gunga. Det kändes som att försöka gå på en ostadig hängbro över en brinnande vulkan, ett enda felsteg och jag skulle skållas av den brinnande lavan! Försiktigt tog jag ett steg tillbaka tills jag kände fast mark under mina fötter. Jag vände mig sedan om mot porten. ”Till och med den breda vägen, med de olyckliga människorna, är bättre än det här!” utbrast jag högt. ”Ett enda felsteg och jag blir skållad av den kokande lavan” tänkte jag för mig själv. När jag sedan kom fram till porten såg jag att det satt en nyckel i nyckelhålet. Porten var nu stängd men jag förstod att det bara var att låsa upp och gå ut. Försiktigt vred jag om nyckeln och dörren öppnades.

Precis när jag skulle ta klivet ut träffades jag, mitt i pannan av en varm droppe. Jag strök bort den med handflatan och fick då se att det var blod varmt, färskt blod. Jag stannade upp och stod helt stilla och då hörde jag en röst, det var samma röst som förut hade talat till mig, fast denna gång var rösten innerligt varm, trygg och kärleksfull. Rösten sa: ”Var inte rädd, jag är med dig. Om du faller så finns jag där och tar emot dig. Kom nu och följ mig!”. Jag kände där jag stod att kraft och mod strömmade igenom hela min varelse och en helt ny beslutsamhet reste sig upp på insidan. Jag bestämde mig där och då att stänga porten till den gamla vägen en gång för alla. När jag sedan hade stängt porten fick jag se nyckeln, jag förstod då att den fanns där för att jag också skulle kunna låsa. Det var med nöd och näppe jag lyckades vrida om nyckeln, för låset verkade rostigt.

Jag tog ut nyckeln ur låset och stod där med den i handen. Jag visste vad jag var tvungen att göra och jag visste vad det skulle innebära. Nyckeln kändes tung i min hand, så tung att jag knappt orkade hålla den. Jag visste att om jag gör mig av med nyckeln så finns det ingen återvändo. Modet började avta när jag på nytt hörde rösten, fast denna gång från insidan av mig själv: ”Lita på mig! Jag är med dig genom allt!”. Då kände jag beslutsamheten resa sig på nytt och tog mod till mig, gick fram till vägkanten och kastade nyckeln rakt ut i den rykande lavamassan. Efter att jag gjort mig av med den tunga bördan, tog jag ett stort kliv på den smala, ostadiga vägen och till min stora förvåning och glädje kände jag fast mark under mina fötter. Lycklig och förväntansfull fortsatte jag sedan min vandring med stora, stadiga steg, mot den första skatten och mot ljuset!

Läs gärna Matt. 7:13-23 och begrunda!

Mvh Mona   /Tack Mona för detta vittnesbörd! Gud välsigne dig nu och alltid. /Maria