5 Oktober

“Efter någon tid torkade bäcken ut.”   1 Kon 17:7

TRONS skola är ännu icke genomgången, om vi ej lärt oss att våra förluster äro Herrens skickelser, att de förgängliga tingen och deras oförmåga att kunna tillfredsställa, fylla en uppgift, och att i utblottelsen gömmer sig en välsignelse. Osäkerheten i timligt avseende får tjäna som grund för det andliga livet. Den sinande bäck, vid vilken Elia satt försjunken i tankar, är en trogen bild av allas vårt liv. ”Efter någon tid torkade bäcken ut” – det är historien om vår gårdag och profetian för vår morgondag.
På ett eller annat sätt måste vi lära oss skillnaden mellan att förtrösta på gåvan och förtrösta på Givaren. Gåvan kan vara bra nog för någon tid, men Givaren är den eviga Kärleken.
Kerit var ett svårt problem för Elia, ända tills han kom till Sarepta. Där klarnade allt för honom. Guds stränga ord äro aldrig Hans sista. Smärtan, förlusterna och tårarna i livet höra alltid till dess mellanspel, aldrig till dess slutakt.

Om Elia hade blivit ledd direkt till Sarepta, hade han aldrig ägt något av det som gjorde honom till en visare profet och en bättre människa än andra. Vid Kerit fick han leva av tro. Då i ditt eller mitt liv någon jordisk hjälpkälla torkat ut, har det skett, för att vi måtte lära oss, att vårt hopp och vår hjälp komma från Gud, som skapat himmel och jord. – F. B. Meyer.

“Han prövar de sina med nöd och bekymmer,
men aldrig förskjuter Han någon av dem.
Den timliga nöden vår utsikt blott skymmer,
att tron må tillväxa på vandringen hem.
Så kasta din omsorg på Herren allena,
om också ditt visthus är tomt uppå bröd!
Och tyckes Guds klocka sig något försena,
så kommer dock hjälpen, när störst är din nöd.”

Från “Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.

*

/Maria