*
Katolicismen i Bibelns och historiens ljus
Av Stig Andreasson
Då intet annat anges är alla bibelcitat hämtade från Svenska Folkbibelns översättning
Innehåll
1. Katolicismen en mångsidig och komplicerad religionsform
2. Den katolska trosgrunden
3. Den katolska läran om den sanna kyrkan
4. Den katolska kyrkans ursprung och historia
5. Tron på Gud och helgondyrkan
6. Tron på Jesus Kristus och Jungfru Maria
7. Det katolska mässoffret och försoningen
8. De heligas samfund och förbön för de döda
9.Frälsningens väg enligt den katolska katekesen
10. Att rätt bedöma utan att döma
1. Katolicismen – en mångsidig och komplicerad religionsform
En uppmärksammad bok, som utgavs på svenska i mitten av 1960-talet fick den talande titeln ”Problemet katolicismen.”Bokens författare var den eminente teologen professor Vittorio Subilias, knuten till valdenserfakulteten i Rom
Hans verk betecknades då som den mest inträngande studie av katolicismen som någonsin gjorts, i varje fall av någon från påvens egen stad. I inledningskapitlet gjorde professor Subilia detta uppseendeväckande uttalande:”Vi kan aldrig vara absolut säkra på vad katolicismen är.”
Detta var förmodligen professorns sätt att uttrycka det faktum att katolicismen har många sidor, många aspekter och många ansikten. Den är med andra ord en problematisk och ibland motsägelsefull företeelse.
Katolicismen är långt ifrån så homogen som man ibland från katolskt håll vill göra gällande. I katolsk propaganda framställs protestantismen ofta som en mosaik uppdelad i tusentals sekter, medan den katolska kyrkan uppvisar en underbar enhet under påvens ledning.
Verkligheten är emellertid inte fullt så enkel. I en studie på Internet plockade Watchman Fellowship fram ett tiotal olika aspekter på katolicismen. Här får vi begränsa oss till några av de mest iögonfallande varianterna.
Först kommer då den katolicism som vanligen betecknas som traditionell och konservativ. Men inte heller den är helt homogen. Bland dem har vi en ultrakonservativ falang som är allergisk mot alla reformer och förändringar.
Dessa katoliker håller till exempel hårt på att mässan skall firas på latin och inte på folkets språk. Vanliga konservativa är mer moderata och kan acceptera förändringar i de rent yttre formerna.
Men det finns också liberala katoliker, både bland teologer och vanligt folk. De motsätter sig en del av kyrkans lagar, som de anser vara överdrivet stränga. De vill att kyrkan skall styras på ett mer demokratiskt sätt.
Några går till och med så långt att de vill avskaffa påvedömet, vilket de betraktar som en form av diktatur. De som vågar ifrågasätta påvens legitimitet blir dock som regel fråntagna alla värv inom kyrkan.
Så har vi också den folkliga, kulturellt betingade katolicismen som existerar i oräkneliga variationer från land till land och från tid till annan. Den katolicism man möter bland folkets breda lager urartar ofta till ren övertro och vidskepelse, där helgondyrkan och Mariakult florerar.
I vissa länder kan man rent av tala om en ”synkretistisk” (religionsblandande) katolicism, där spiritism och ockultism och rent hedniska föreställningar lever vidare i kyrkans hägn. Detta är speciellt vanligt i Sydamerika och delar av Afrika.
Teologernas katolicism kan däremot vara en form av religionsfilosofi på intellektuellt hög nivå. I den västliga världen är en liten del av de katolska massorna påverkade av den karismatiska rörelsen.
Men mycken västerländsk katolicism är idag också uppblandad med New Age och olika former av mysticism, som delvis har sina rötter i österländsk religiositet.
Slutligen måste man nog säga att största delen av dem som bär det katolska namnet, i varje fall i Västeuropa, bara är nominella katoliker. I praktiken befattar de sig inte alls med religionen och går sällan eller aldrig i någon kyrka.
Den kände anglikanske kyrkoledaren Dr Martyn Lloyd-Jones poängterade att vid första påseende verkar den katolska kyrkan vara den mest ortodoxa och bibeltrogna kyrkan av alla.
Den tror på Kristi gudom, jungfrufödelsen, alla Jesu underverk, hans försoningsdöd och uppståndelse, hans himmelsfärd och återkomst. Många protestantiska liberalteologer förnekar det mesta av allt detta.
Men på grund av allt det som den katolska kyrkan har lagt till Guds Ordförnekar den i praktiken Skriftens budskap.
Vi förnekar inte att katolicismen innehåller bibliska sanningar. Den består absolut inte av villfarelse till hundra procent. Men det har faktisk aldrig något villfarande lärosystem gjort.
Det är den försåtliga blandningen av sanning och lögn som är så farlig. För att än en gång citera professor Subilia, så ”erkänner man att det finns kristna element i katolicismen, men på samma gång inser man att dessa element brukas på ett sådant sätt, att de till slut lägger beslag på i stället för att upprätta Gudsriket.” Detta är väl egentligen det katolska problemets kärna.
Eftersom katolicismen i sig själv är problematisk blir uppgiften att sätta sökarljuset på den också problematisk. Frågan blir: Hur skall vi få fram en verklighetstrogen och rättvis bild av den mångfaldiga och delvis motsägelsefulla religionsform som heter romersk katolicism?
Allra först måste vi få en läromässig förståelse av vad den katolska kyrkan verkligen står för. Vilken är den officiella ståndpunkten i de stora trosfrågorna? För att få rätt svar måste vi låta kyrkan själv tala och presentera sitt trosinnehåll.
Därför skall vi nu citera en katolsk katekes, som utgivits på svenska i flera upplagor. Några gånger skall vi översätta något lite från en fransk katekes. Båda har naturligtvis kyrkans ”imprimatur” (utgivningstillstånd).
De är utgivna tidigare än den senaste internationella katekesen, men deras innehåll är mer koncist och kortfattat. Därför passar det särskilt bra att citera just dem i denna lilla skrift, som avser att kasta ljus över det grundläggande och väsentliga i det romersk-katolska trosinnehållet.
Ordalydelsen kan variera i katolska katekeser från tid till annan, men det fundamentala innehållet är detsamma. Enligt kardinal Hume ”representerar Roms kyrka den oföränderliga sanningskällan.” Vi låter alltså den katolska kyrkan själv utforma sina lärosatser som vi sedan kommenterar och jämför med vad Bibeln och historien lär oss.
2. Den katolska trosgrunden
”Vi måste tro allt vad Gud har uppenbarat. Den katolska kyrkan hämtar de gudomliga uppenbarelserna ur den heliga Skrift och traditionen. Bibeln allena är inte tillräcklig för att lära oss vad vi måste tro, ty den innehåller inte allt, vad Gud har uppenbarat.
Därför är också arvläran (traditionen) nödvändig. Den heliga Skrift och arvläran kallas de båda troskällorna. Genom den helige Andes bistånd har troskällorna oförfalskat bevarats i Kyrkan.” (Katekesen)
En av reformationens huvudprinciper var”Skriften allena.” Den principen bygger på Skriftens eget vittnesbörd. Aposteln Paulus uppmanar sina medkristna att följa regeln ”att inte gå inte utöver vad Skriften säger” ( 1 Kor. 4:6)
Men den katolska kyrkan menar sig ha en annan källa till uppenbarelsekunskap, nämligen kyrkans tradition. Därför känner påvekyrkan sig fri att proklamera läror och dogmer som inte omtalas i Bibeln.
På denna punkt är den katolska kyrkan inte fundamentalt annorlunda än exempelvis Mormonkyrkan, som visserligen proklamerar att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att ”Mormons bok” också är Guds Ord.
Trots att den katolska katekesen tydligt säger att Bibeln är otillräcklig som trosgrund, händer det att katolska teologer kommer med spetsfundiga uttalanden om kyrkans bibeltrohet.
De påstår då att påven och kyrkan i verkligheten inte lär något annat än det som de kristna alltid har trott, ty allt vad traditionen säger finns gömt i Bibeln. Fröet till alla kyrkans dogmer har man i Bibeln, och i traditionen ser man detta ”frö” utvecklat till ett praktfullt träd.
De katolska teologerna är mästare i att finna det bibliska ”fröet” till alla möjliga lärosatser. Men trots att de är snillrika blir det väl svårt för dem att sakligt bevisa att de kristna alltid har trott på påvens ofelbarhet samt Jungfru Marias syndfrihet och himmelsfärd, för att nu nämna bara några av de senaste dogmerna.
I verkligheten blir det så att traditionen står över Bibeln och kyrkan med dess läroämbete står över alltsammans. Jesus sade till sin samtids skriftlärde: ”Ni upphäver fullkomligt Guds bud för att hålla fast vid era egna stadgar (traditioner.)” Se Markus 7:9. Den katolska kyrkan gör precis detsamma.
Förutom sina mångfaldiga kyrkliga traditioner har den katolska kyrkan också utökat antalet böcker i Bibeln. I tillägg till de av kyrkan godkända förklaringarna innehåller katolska biblar också Gamla testamentets apokryfiska böcker, vilka aldrig godkändes vare sig av judarna eller av den urkristna församlingen.
Då vi som evangeliska kristna hänvisar till den heliga Skrift hänvisar vi till samma skriftsamling som Jesus själv hänvisade till, då han använde uttrycket ”Skriften” eller ”skrifterna”.
Där fanns inga apokryfiska böcker med. Det är betecknande att den katolska kyrkan använder ett annat namn på dessa apokryfiska böcker. De kallas ”deutero-kanoniska”, alltså den andra samlingen av kanoniska böcker.
I katolska biblar står inte dessa böcker som ett tillägg till Gamla testamentet utan är inskjutna lite här och där bland de kanoniska böckerna. David Hedegård skrev på sin tid att ”i Gamla testamentets apokryfer finns villfarelser, och på somliga av dem har den katolska kyrkan, som jämställer dem med de kanoniska, byggt flera av sina villoläror.”
På den ekumeniska arenan undviker den katolska kyrkans representanter vanligen att omtala vad som åtskiljer katolicism och evangelisk kristendom beträffande trosgrunden.
Så gjorde biskop Aurelius då han talade på pingstvännernas stora konferens i Oslo i 2007. Han sade då att ”Bibeln, Guds Ord är vår gemensamma grund.” Han glömde helt bort att säga att hans egen kyrka också har en annan trosgrund vid sidan av Bibeln.
Välmenande ekumener både bland katoliker och protestanter säger ofta att vi måste fokusera på det som förenar oss och inte på det som skiljer. Detta är en typisk halvsanning som leder till förvirring.
Bibeltroende kristna kan givetvis ha gemenskap med varandra även om de tolkar Bibeln något olika i vissa detaljfrågor. Men det som skiljer evangelisk tro från romersk katolicism gäller själva trosgrunden. Skillnaden berör alltså själva fundamentet och inte bara några periferiska småsaker.
Roms kyrka anser sig ha ett ofelbart läroämbete, som själv alltid har den rätta tolkningen både av Bibeln och av sin egen tradition.
En kyrka med en sådan grundsyn kan i praktiken avlägsna sig så långt bort från det ursprungliga evangeliet att resultatet blir en vrångbild av detsamma. Det är precis detta som har skett och sker i den katolska kyrkan.
Guds Ord uppmanar oss att ”fortsätta kampen för den tro som en gång för allahar överlämnats åt de heliga.” (Judas, v.4) Det betyder att den kristna tron inte skall och inte kan undergå någon förändring under tidernas gång. ”Lägg ingenting till hans ord,” läser vi i Ordspr. 30:6.
Guds Ord varnar med stort allvar både mot att ta något bort och lägga något till Guds uppenbarade sanning. Se Uppb.22:18-19. Detta är en fundamental biblisk sanning som inga evangeliska kristna någon gång kan ge avkall på om de vill fortsätta att vara evangeliska och göra skäl för namnet.
3. Den katolska läran om den sanna Kyrkan
”Kristus förordnade den helige Petrus till Kyrkans överhuvud med orden: ”Du är Petrus (Klippan) och på den klippan skall jag bygga min Kyrka.” Påven är kyrkans synliga överhuvud, han er den helige Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare.
Påven är ofelbar när han träffar ett avgörande om tros – och sedeläror. Kristi sanna Kyrka måste vara enig, helig, katolsk och apostolisk. Endast den katolska kyrkan har dessa fyra kännetecken.
De andra kristna samfunden saknar dessa kännetecken. De har uppstått genom avfall från den sanna Kyrkan och besitta icke alla de helgelsemedel som Kristus anförtrott sin Kyrka.
Den katolska kyrkan kallas den allena saliggörande emedan hon allena av Kristus har mottagit uppdraget att föra människorna till den eviga saligheten.”(Katekesen)
Den katolska läran om kyrkan tål varken Bibelns eller historiens ljus. Då vi börjar söka efter påveväldets historiska rötter upptäcker vi snart att den katolska framställningen av kyrkans ursprung, väsen och natur är en renodlad ”science fictionprodukt.”
Det är egentligen gåtfullt och obegripligt att en så uppenbar historieförfalskning nästan inte möter varken invändningar eller protester idag. För den som vet något om Nya testamentets innehåll och som har läst några trovärdiga kyrkohistoriska verk framstår den katolska historiebeskrivningen som ett rent falsarium. Låt oss se lite närmare på den.
Den kristna församlingens grundval
Enligt påvekyrkans teori blev aposteln Petrus insatt som den kristna kyrkans förste påve då Jesus sade: ”Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min församling.” ( Matt.16:18).
Vid ett tidigare tillfälle hade Petrus tack vare sin broder Andreas fått ett första möte med Jesus. Redan då hade Herren sagt till honom: ”Du är Simon, Johannes son, du skall heta Kefas det betyder Petrus.” (Joh. 1:42)
Det arameiska ordet ”Kefas” och det grekiska ordet ”Petrus” har alltså samma betydelse. Men kanske vi kunde ”försvenska” egennamnen i de här bibeltexterna en aning för att göra dem mer begripliga?
”Johannes son” kan vi sammanskriva till ”Johannesson.” Namnet ”Petrus” kan översättas till ”Sten.” Vi får alltså veta att vid sitt första möte med Jesus fickSimon Johannesson byta namn till Sten Johannesson.
Vid ett senare tillfälle ställde Jesus frågan till sina lärjungar: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus, alias Sten Johannesson, svarade då med en rungande klar bekännelse:
”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Det var då Jesus sade de omtalade orden:
”Du är Petrus ( Sten) och på denna klippa skall jag bygga min församling.” Men låt oss för all del inte missa poängen!
Texten har två olika ord, ”Petros” ( Sten ) och ”Petra” ( Klippa). ”Du är Petros(Sten) och på denna Petra (klippa) skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skall icke besegra den.” ( Matt. 16:18 Hedegårds översättning)
Vad menade då Jesus med dessa ord? Vem är klippan som Guds församling är byggd på och som inte ens dödsrikets portar kan övervinna? Det är självklart att Guds församling, som är kallad att övervinna dödsrikets krafter, inte kan vara grundad på en dödlig människas makt och begåvning.
Den kan inte vara grundad på något annat än den levande Kristus själv, han som är segerfursten över ondska, död och grav. Andra bibelord bekräftar detta.
”Någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus,” skriver Paulus i 1 Kor. 3:11. Matthew Henry, av många betraktad som den främste av alla bibelkommentatorer, skrev att han mycket väl kunde tänka sig att Jesus lade handen på sitt eget bröst och därmed hänvisade till sig själv, då han sade ”på denna klippa…”
Precis som han antagligen gjorde då han sade till judarna: ”Bryt ned detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.” Det var om sin kropps tempel han då talade.
Somliga bibeltolkare menar också att klippan i denna bibeltext syftar på Petri bekännelse av tron på Jesus som Messias och Guds Son. Men antingen man säger att Jesu person är församlingens grundval eller man säger att det är bekännelsen av tron på Honom som utgör grunden, så hänvisar man egentligen bara till två sidor av samma sak.
Jesus Kristus är grunden, det är solklart. Men med bara Jesus blir det ingen församling. Det måste finnas människor som i likhet med Petrus öppet bekänner sin tro på Messias, Frälsaren.
Guds församling bygges upp genom personlig, frivillig och hängiven Kristusbekännelse. Då blir betydelsen av Jesu ord helt enkelt denna:
”Guds församling är ett andligt tempel som vilar på den eviga klippgrunden Jesus Kristus och Hans frälsningsverk. I detta tempelbygge blir alla som i likhet med Petrus (Sten) bekänner sin tro på Kristus insatta som levande stenar.”
Ja, Petrus var kallad att bli en betydelsefull sten i det andliga tempelbygget. Det nya namn han fick hänvisar just till detta.
Men varför inte fråga Petrus ( Sten ) hur han själv uppfattade Jesu ord? Han har ju skrivit flera brev i Nya testamentet. Han talar faktiskt ganska mycket just om ”stenar” i sitt första brev.
Så här skrev han: ”Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus.” (1 Petrus brev 2: 4-5)
I det här sammanhanget använder Petrus ett annat ord för ”sten”, ett ord som var vanligt då det gällde byggnadsmaterial. Men bilden är densamma som i Jesu egna ord. Petrus inbjuder sina läsare att komma till Jesus, den levande stenen, som han sedan också kallar hörnstenen.
Här kan ett kort citat från Studiebibeln angående just denna hörnsten vara av intresse:
”Detta var huvudstenen i en byggnad. Härifrån började man så bygga huset och stenen kallades därför grundstenen. Också byggnadens slutsten kallades hörnsten. Den infogades till slut och höll byggnaden samman. Jesus kallas i Bibeln hörnsten. Han är både den som börjar och den som fulländar det andliga huset.”
Bilden är tydlig och klar. Jesus är både grundstenen och slutstenen, begynnelsen och fulländningen. Var placerade så Petrus (Sten) sig själv i detta stora sammanhang? Han uppmanar sina medkristna att låta sig uppbyggas till levande stenar i det andliga tempelbygget.
Det måste betyda att han betraktade sig själv som en sten bland många andra stenar i Guds stora tempelbygge. Han drömde inte om någon maktposition. Då han omtalar Jesus som hörnstenen säger han också att ”den som tror på den skall aldrig komma på skam.”( Vers 6)
Men han säger också att ”för dem som inte tror blir den en klippa till fall” ( vers 8 ). Här använder Petrus (Sten) ordet ”petra” ( klippa ), alltså samma ord som Jesus själv använde då han talade om församlingens grundval.
Det är alltså fullständigt uteslutet att Petrus kan ha haft den ringaste tanke på att han själv skulle vara klippan som Jesus skulle bygga sin församling på.
Aposteln Paulus säger exakt detsamma i Ef. 2:20-22.
”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.”
Grundvalen är alltså inte aposteln Petrus personligen utan alla apostlarna och profeterna. Han som är hörnstenen och som sammanfogar hela byggnaden är Jesus själv. Var och en som tror blir sedan infogad som en sten i Guds tempel. Bilden är både lättfattlig och fascinerande.
Vi får heller inte glömma att Gud i Gamla testamentet ofta omtalas som klippan. ”Endast han är min klippa och min frälsning,” skrev David i Psalm 62:2. Dessutom säger Skriften att den klippa, från vilken vatten strömmade till Israels barn i öknen, är en förebild till Kristus.
”De drack ur en andlig klippa, som följde dem, och den klippan var Kristus,” läser vi i 1 Kor. 10:4. I bergspredikan omtalar Jesus en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Vad betydde det? Enligt Herrens egen förklaring bygger man på klippan om man hör Jesu ord och handlar efter dem. Både Jesus själv och hans undervisning är alltså den fasta grunden.
Katolska apologeter insisterar ofta på att det var på arameiska Jesus talade till Petrus, då han sa: ”Du är Petros osv.” Därför kan vi inte lägga så stor vikt vid att den grekiska texten har två olika ord, ”petros” (sten) och ”petra” (klippa). Det är ett underligt argument.
Det är ju på grekiska texten har kommit till oss och tror vi på Bibelns inspiration, så måste ordvalet i grundtexten vara av allra största betydelse. Att inte Petros (Sten) var ett vanligt egennamn bland grekisktalande betyder ingenting. Det hela handlar ju om bildspråk.
Att bibeltexten har två olika ord, ”sten” och ”klippa” kan inte bara vara en tillfällighet. Om Jesus verkligen hade menat det som den katolska kyrkan påstår att han menade, då hade det varit väldigt enkelt för honom att säga: ”Du är Petros och på dig skall jag bygga min församling.”
Istället uttalade han något som i den grekiska texten kan liknas vid en ordlek. Vi har nu sett att i ljuset av andra bibeltexter blir denna ordlek inte alls obegriplig.
Kyrkofädernas vittnesbörd
Ett ingående studium av de apostoliska fädernas och kyrkofädernas tolkning av de bibelord, som berör aposteln Petrus och den kristna kyrkans grundval och natur skulle kräva större utrymme än vad vi kan tillåta oss i denna lilla skrift. Vi får därför nöja oss med några korta antydningar.
En person som då kan komma oss till hjälp är William Webster, direktör och grundare av Christian Ressources. Han var själv en gång romersk katolik. Han har ingående studerat kyrkofädernas skrifter och även på vilket sätt katolska apologeter och teologer vanligen tolkar och citerar dem.
Den främmande makten kan under dåliga omständigheter i yttre avseende bestå av maktmänniskor eller av totalitära strukturer. I den inre världen kan den främmande auktoriteten vara en (illusorisk) ”fullkomlig ande”. Principen är att jag inte bestämmer själv utan hela tiden lämnar över mitt jag och min vilja till detta andra.
Han kom till det resultatet att de mest utbredda tolkningarna hos dessa fäder var att de antingen betraktade Jesus själv som klippan eller också att Petrus bekännelse av Jesus som Messias och Guds Son utgjorde kyrkans grundval. Några kyrkofäder menade också att ”klippan” syftade på Petrus, men då i egenskap av representant för hela kyrkan och inte som privatperson eller biskop.
Webster konstaterade vidare att då katolska teologer citerade från kyrkofädernas skrifter utvalde de ofta meningar lösrivna ur sitt sammanhang. På det sättet kunde de finna stöd för hela den katolska kyrkoläran. Men genom att läsa hela sammanhanget blev resultatet ett annat.
Vi får naturligtvis inte glömma att både de apostoliska fäderna och kyrkofäderna utgör en brokig skara. Många av dem kämpade verkligen mot olika irrläror, medan andra däremot var påverkade både av hellenistisk filosofi och hednisk mysticism.
Vad mer är att säga om kyrkofädernas skrifter är att de aldrig kan anses ha samma värde som apostlarnas skrifter i Nya testamentet. Jag tror att alla bibeltroende kristna kan dela den reformerta kyrkans ursprungliga uppfattning i denna fråga. Den kan sammanfattas ungefär så här:
”Ingenting i kyrkofädernas skrifter eller av kyrkomötenas beslut bör utan vidare förkastas. Men vi tar avstånd från dem då de avviker från eller motsäger de heliga Skrifterna.”
Petrus hade ingen tanke på att bli påve
Detta blir väldigt tydligt då vi läser lite längre fram i Petrus första brev. Där uppmanar han dem som är äldste, alltså församlingsledare, att vara goda och hängivna herdar för Guds hjord. Så här skriver han:
”Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste….var herdar för Guds hjord, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.” ( 1 Petrus brev 5:1-4, något förkortat).
Petrus drömde således inte om att bli påve eller kyrkofurste. Hans ord är en ödmjuk tjänares ord. Han varnar sina medbröder i äldstetjänsten mot att uppträda såsom herrar över Guds folk.
Han hade säkert inte glömt hur skamfull han själv kände sig efter att lärjungarna sinsemellan hade diskuterat vem av dem som var störst. Då hade deras Mästare sagt:
”Den som är minst bland er alla, han är den störste.” (Luk. 9:48) Herren hade också varnat dem mot att kopiera denna världens stormän, som med makt härskade över folket. ”Så skall det inte vara bland er,” hade Mästaren sagt.
Både Jesu egna ord och Petrus ödmjuka syn på sig själv och sin tjänst står i skarp kontrast till påvedömets hela natur. Man behöver som exempel bara nämna påve Gregorius VII:s storhetsvansinne och omättliga krav på auktoritet över alla världsliga furstar och riken.
Det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att i allmänhet betrakta påvarna som Petrus andliga arvtagare. För Petrus är det heller ingen tvekan om vem som är den högste herden för Guds folk. Det kan inte vara någon annan än Jesus själv.
Då den nuvarande påven blivit insatt i sitt höga ämbete kunde vi på TV-skärmen se honom sitta på sin tron i full påvemundering. Då skedde något som gjorde att jag förstod att han inte kunde vara aposteln Petrus efterträdare.
Jag såg nämligen dåvarande kardinal Lustiger från Paris böja knä och kyssa den stora ringen på den helige faderns finger. Då Kornelius föll ned i vördnad inför Petrus sade denne omedelbart: ”Stig upp! Också jag är en människa!” ( Apg. 10:26 )
Påve Benedikt XVI gjorde ingenting liknande. Han tog nådigt emot den knäböjande kardinalens hyllning. Då var saken tindrande klar. Påven var absolut inte Petrus efterföljare.
Men vi går vidare. Enligt Skriften blev Petrus kallad till att vara ”de omskurnas apostel” medan Paulus blev ”hedningarnas apostel”. Det rådde ingen rivalitet mellan Petrus och Paulus.
Den sistnämnde skrev nämligen: ”Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna”. ( Gal.2:8 )
Petrus fick alltså den speciella uppgiften att verka bland det judiska folket. Rom var den hedniska världens huvudstad, medan Jerusalem var judafolkets huvudstad. Att placera de omskurnas apostel i Rom istället för i Jerusalem skulle ha varit en total brist på strategiskt tänkande. Ingenting tyder på att den första församlingen hade så dålig missionsstrategi.
Petrus var varken apostlarnas hövding eller ofelbar
Påståendet att Petrus var apostlarnas furste är en ren myt. Tre år efter sin omvändelse var Paulus tillsammans med Petrus i Jerusalem under några veckor. Efter att sedan ha verkat 14 år som hednamissionär återvände Paulus till Jerusalem för att ta kontakt med alla apostlarna. Om detta berättar han själv:
”När Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap.” (Gal.2:9)
Paulus nämner alltså tre personer, som betraktades som pelarna i Jerusalems församling, Jakob, Kefas (alias Petrus) och Johannes. Inte ett ord om att Petrus innehade någon högre position än de andra. Under apostlamötet, som relateras i Apostlagärningarna 15, var det Jakob som agerade som ledare och ordförande, inte Petrus.
Petrus var heller inte ofelbar. Paulus förtäljer i Galaterbrevet att ”när Kefas (Petrus) kom till Antiokia, trädde jag öppet upp emot honom.” (Gal. 2:11) Den gången hade Petrus handlat som om de judiska renhetslagarna ännu hade giltighet.
Paulus nödgades därför tillrättavisa honom. Vem skulle idag våga stå upp för att tillrättavisa en påve? Under hela påveväldets historia har all motsägelse mot den helige fadern i Rom betraktats som uppror mot Gud.
Petrus och Paulus blev inte fiender på grund av detta. I sitt sista brev omtalar Petrus ”vår älskade broder Paulus” (2 Petrus 3:15) och berömmer den vishet som blivit honom given. Så av allt att döma hade Petrus godtagit tillrättavisningen, vilket också då bevisar att han inte på något sätt betraktade sig själv såsom ofelbar.
Redan på ett tidigt stadium kunde det uppstå stridigheter i några församlingar därför att somliga kristna hade förkärlek för en andlig lärare, andra för en annan. Någon sade: ”Jag håller mig till Paulus.” En annan sade: ”Jag håller mig till Kefas (Petrus).” Ytterligare en annan föredrog Apollos.
Paulus svar på dessa stridigheter var att ställa frågan: ”Är då Kristus delad?” ( Se 1 Kor.1:10-15 ) Att upphöja en av Guds tjänare till en högre position än de andra var alltså främmande för apostolisk tankegång. Den katolska kyrkan begår ett misstag genom att säga: ”Jag håller mig till Petrus.” Ty aposteln Petrus var varken apostlarnas hövding eller påvekandidat.
Petrus biskopsämbete i Rom saknar historiska bevis
Det är nog så anmärkningsvärt att Petrus i sitt första brev hälsar från församlingen i Babylon. (Se 1 Petrus 5:13) De som menar att Babylon i detta fall är ett symboliskt täcknamn för Rom måste i så fall erkänna att denna brevhälsning måste ha varit både missvisande och obegriplig för mottagarna.
Uppenbarelsebokens bildspråk om skökan på vilddjuret med det hemlighetsfulla och mystiska namnet ”Babylon” var ännu inte känt. Och varför skulle Petrus använda ett mystiskt och hemlighetsfullt täcknamn på den församling, från vilken han vill frambära en hälsning?
Om han verkligen var i Rom, varför skrev han då Babylon? Skämdes han för att nämna imperiets huvudstad vid dess rätta namn? Nej, låt oss inte komplicera en bibeltext vars betydelse är så enkel. Vid denna tidpunkt var Babylons storhetstid svunnen, men många judar hade bosatt sig där.
Vad var då mer naturligt än att han som var ”de omskurnas apostel” under en tid förkunnade evangelium bland dem? Det är mycket lättare att tänka sig att Petrus evangeliserade sina landsmän i Babylon än att se honom som församlingsbyggare i hednavärldens huvudstad Rom.
Det är också intressant att notera tidpunkten för det redan omtalade mötet mellan Paulus och de andra apostlarna i Jerusalem. Enligt vad han själv skriver ägde detta rum 17 år efter hans omvändelse. Han var ju först 3 år i Arabien och sedan 14 år i hednavärlden som missionär.
Man brukar förlägga Paulus omvändelse till omkring år 37. Det betyder att hans sammanträffande med Petrus och de andra församlingsledarna i Jerusalem skedde omkring år 54.
Det svenska uppslagsverket Kunskapens bok säger att ”enligt gammal katolsk tradition var aposteln Petrus biskop i Rom i 25 år.” Hans död antas ha inträffat år 67. Då måste han ha börjat sin romerska biskopsgärning senast år 42.
Men enligt vad Paulus berättar så var Petrus fortfarande i Jerusalem år 54! Även om vi skulle förlägga Paulus omvändelse till ett något tidigare datum, så fattas det ändå minst 10 år för att katolsk tradition skall stämma med aposteln Paulus vittnesbörd.
En annan av de s.k. ”påvelistorna” säger att Petrus var biskop i Rom från år 33 till år 67, alltså i hela 34 år. Att årtal och datum blir osäkra och variabla beträffande en situation, som bara bygger på legender och traditioner, är givetvis oundvikligt.
Men det finns ännu två mycket tungt vägande skäl att betrakta Petrus påstådda apostlagärning i Rom som en ren legend. Paulus skrev som bekant ett utförligt brev till församlingen i Rom.
I det sista kapitlet skriver han en rad personliga hälsningar och nämner därvid 27 personer vid namn. Petrus finns inte med i den namnlistan. Är det tänkbart att Paulus skulle ha namngivit och hälsat till så många i Romförsamlingen men glömt den mest betydelsefulle av dem alla, nämligen Petrus? Nej, det förefaller otänkbart att Petrus då kan ha varit Rom.
Slutligen måste vi nämna att då Paulus vid framskriden ålder satt som fånge i Rom skrev han flera brev. I det sista av dem skrev han: ”När jag första gången stod inför rätta, kom ingen till domstolen för att vittna till min förmån, alla lämnade mig i sticket. Min bön är att det icke skall tillräknas dem!” ( 2 Tim. 4:16 Hedegårds övers.)
Kan man tänka sig att Petrus, om han hade varit Rom, skulle ha lämnat sin vän och medbroder i sticket? Antingen var Petrus redan död eller också var han inte alls i Rom vid denna tidpunkt.
En ung sympatisk katolsk präst i en landsbygdskyrka i Frankrike hade också problem med ovan citerade bibeltext. Hans förklaring var helt enkelt denna: ”Petrus måste ha varit bortrest just då.”
Petrus påstådda biskops- och påvevälde i Rom vilar alltså på lösan sand och saknar totalt historiska bevis. Titeln ”påve” härstammar från latinets ”papa” (far). Då en ny påve blir vald utropar man triumferande i Rom: ”Habemus Papam!” ( Vi har en far).
Kan du tänka dig att Petrus skulle ha blivit hänförd över ett sådant utrop från en folkmassa? Då skulle han totalt ha glömt sin Mästares ord: ”Ni skall inte kalla någon på jorden eder fader, ty en är eder fader, han som är i himmelen.” (Matt.23:9)
Om den sista delen av aposteln Petrus liv vet vi ingenting bestämt. Även om det skulle vara sant att han, som traditionen säger, till sist kom till Rom och där led martyrdöden, så har vi fortfarande inga bevis för att han grundlade församlingen där eller någonsin var dess biskop.
Vi har tvärtom konstaterat att detta kolliderar med bestämda uppgifter i Nya testamentet. I december 1950 meddelade den dåvarande påven att man hade funnit Petrus grav i Rom. Även om till och med det skulle vara sant står hela påvedömet alltjämt på lösan sand.
Några år senare kom det ut en bok, i vilken några arkeologer sade sig vara övertygade om att de funnit Petrus grav i Jerusalem. Sanningen är nog den att ingen vet något med bestämdhet om allt detta. För bibeltroende kristna har dessa teorier, traditioner och legender ingen avgörande betydelse. Vi vet ju att Jesus aldrig har instiftat något påvedöme.
Petrus och himmelrikets nycklar
Jesu ord till Petrus: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar” anses också av katolska teologer syfta på påveväldet. Det har även gett oss den folkliga föreställningen om ”Sankte Per”, som är himmelens portvakt och bara släpper in de som är värdiga.
Men Jesus förklarade tydligt vari nyckelmakten skulle bestå. Det var makten att lösa och binda, vilket betyder att aposteln genom förkunnelse och själavård både skulle visa vägen till livet och varna för vägen till fördärvet.
Petrus var en beundransvärd Herrens tjänare. Han fick nåd att använda himmelrikets nycklar både på Pingstdagen, då han genom sin predikan förde tre tusen personer till frälsande tro, samt i Kornelii hus, där han fick se en skara sökande hedningar uppleva frälsningens under. Han fick alltså den gången vara ett redskap också bland de oomskurna.
Enligt Johannes evangelium gav Jesus de övriga lärjungarna samma makt till att lösa och binda som han gav till Petrus.( Se Johannes 20:21-23 ) Bibeltroende kristna betraktar vanligen himmelrikets nycklar som något Herren har anförtrott sin församling som helhet.
Då vår tids missionärer går till nya folkstammar och översätter Guds Ord till deras språk då öppnar de himmelrikets dörr för dessa människor. Då vilken kristen som helst genom sitt vittnesbörd visar okunniga människor vägen till Gud använder han också samma nycklar.
Det handlar alltså om nycklar till kunskap om frälsningens väg. Då det gäller porten till själva frälsningen, så behövs inga nycklar för att öppna den, ty den är redan öppen. Jesus sade: ”Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst.” ( Joh. 10:9 )
En äldre kristen kvinna på norska Sörlandet fick ibland besök av stadens katolske präst, som gärna ville vinna henne för den katolska tron. En gång använde han ett argument som han trodde skulle vara övertygande. ”Du vet ju,” sade han, ”att det är vi i den katolska kyrkan som har himmelrikets nycklar.”
Kvinnan var inte så bevandrad i teologi men svarade på sitt enkla sätt: ”Jag vet faktiskt inte vem som har nycklarna. Men jag vet att då jag kom till Jesus stod dörren öppen.” Där kan vi faktiskt se skillnaden på katolicismen och en enkel tro på evangelium.
Trots att han tre gånger förnekade sin Mästare fick Petrus en förnyad kallelse till tjänst. ”Föd mina lamm. Var en herde för mina får!” löd då Mästarens kallelse. Enligt katolskt tänkande blev Petrus då insatt till att vara herde med högsta ansvar för hela kristenheten.
Det är en mycket långsökt tolkning. Vanliga bibelläsare ser väl hellre ett underbart exempel på hur Herren tar bristfälliga människor i sin tjänst. Ingen blir kallad av Gud på grund av förtjänst men bara på grund av nåd.
Enligt katolsk lära överlät Petrus i egenskap av kyrkans förste påve nyckelmakten till sin efterträdare på påvestolen. Samma makt har sedan genom handpåläggning gått vidare från påve till påve och i andra hand till de katolska biskoparna och prästerna.
Detta kallas ”apostolisk succession.” Men liksom påven i Rom hävdar succession från Petrus, hävdar patriarken i Konstantinopel att han fått samma makt från aposteln Andreas.
Patriarken i Alexandria plus hela den koptiska kyrkan gör också anspråk på att ha obruten succession från apostlatiden. Även Sveriges lutherska kyrka åberopar sig apostolisk succession eftersom Laurentius Petri vigdes till sitt ämbete av en katolsk biskop i Västerås 1531.
I Norge och Danmark förlorade man däremot denna apostoliska makt i och med reformationen. Då borde kyrkan i Sverige visa prov på stor andlig styrka jämfört med trosfränderna i Norge, som tappade bort det apostoliska arvet.
Det är faktiskt tvärtom. Den liberala teologin och bibelförnekelsen började mycket tidigare bland lutheranerna i Sverige än i Norge. Detta om något borde få oss att förstå att den enda form av ”apostolisk succession”, som har något värde inför Gud, är då den kristna församlingen bemödar sig om att hålla fast vid apostlarnas undervisning.
Tron på en magisk kraft i raden av handpåläggningar genom seklerna betyder i verkligheten ingenting.
4. Den katolska kyrkans ursprung och historia
På hösten 1998 publicerade tidningen Petrus en intervju med dåvarande katolske biskopen i Stockholm, Hubertus Brandenburg. Intervjuaren Daniel Wärn skrev då följande:
”Då jag hävdar att läran om påven som bärare av Petrusämbetet inte stöds av historien, svarar biskopen: Det är riktigt. Att Rom var världens ”mitt” kan vara den naturliga orsaken till att biskopen i Rom under andra, tredje och fjärde århundradet fick en ledande ställning.”
Svaret är utan tvekan uppseendeväckande. Erkände biskopen verkligen att den katolska kyrkans teologiska grundval för påvedömet motbevisas av historien?
Vad historien förtäljer om påvedömets uppkomst
Som vi alla vet var urkristna församlingar fristående, oavhängiga gemenskaper, styrda av ansvariga ledare som benämns äldste, föreståndare, herdar eller pastorer. Det grekiska ordet ”episkopos”, vilket senare blev ”biskop” på svenska, kan översättas med ”tillsyningsman” eller ”föreståndare.”
Nya testamentet gör ingen skillnad på äldste och föreståndare. Från början var alltså en ”biskop” helt enkelt en av de ansvariga ledarna i en lokal kristen församling. Det var den apostoliska tidens församlingsmodell. En viss förändring av biskoparnas position skedde emellertid så småningom inom kyrkan.
Först blev ledningen av varje församling anförtrodd en enda person. Sedan fick biskoparna med tiden ansvar för hela områden med många lokalförsamlingar. Speciellt de som var biskopar i stora städer fick därmed en allt större maktposition.
I några av kyrkofädernas skrifter finns det därför tendenser till att överbetona den biskopliga makten. Som vi redan antytt betyder det latinska ordet ”papa” helt enkelt ”fader”. Biskoparna betraktades med tiden som de kristnas andliga fäder.
I början uppfattades nog detta som en andlig funktion snarare än en högburen titel. Under alla tider behöver Guds församling andliga fäder, inklusive mödrar. Enligt historikern Edmond de Pressensé var det vanligt att biskoparna kallades ”papa” (påve) i början av tredje århundradet.
Men det gällde alla biskoparna. Man talade lika naturligt om ”påven” i Alexandria eller ”påven” i Kartago som man talade om ”påven” i Rom. Den sistnämnde stod inte på något sätt över de andra och var inte påve i den bemärkelse som blev vanlig under ett långt senare skede i historien.
Under de första århundradena var den kristna kyrkan en förföljd pilgrimskyrka. Flera av Roms kejsare gick hårt ut mot de kristna, därför att de vägrade att tillbe kejsaren. Men i och med att kejsar Konstantin kom till makten skedde en förändring.
Han gav kristendomen legitim rätt inom det romerska riket, vilket betydde att han införde religionsfrihet. Han framställs ofta som den förste kristne kejsaren i Romarriket.
Hans omvändelse är emellertid mycket omdiskuterad. Historien förtäljer att han dödade eller lät döda flera av sina familjemedlemmar. Döpt som kristen blev han först på dödsbädden. Det var hans efterföljare kejsar Theodosius som officiellt proklamerade kristendomen som statsreligion i det romerska riket.
Därmed upphörde allt statligt stöd till den gamla romerska hednareligionen. Detta skedde på 380-talet. Några historiker sätter 391 som exakt årtal för denna stora historiska händelse.
Därmed kommer vi till det som är viktigt att veta och förstå. Den romersk-katolska kyrkan har sina rötter i den statsreligion som från slutet av 300-talet växte fram i Romarriket.
Den romerske biskopen blev i praktiken arvtagare till Roms gamla religiösa kultur. Han blev insatt i sitt ämbete under högtidliga former. Han blev en av stadens och samhällets mest inflytesrika personligheter. Det gamla Roms senatorer bar röda purpurband i sina kläder. Påvekyrkans kardinaler är ännu idag klädda i purpur.
Den romerska statskyrkan övertog all den pomp och ståt som var typisk för det kejserliga Rom. Översteprästen i det hedniska Rom hade sedan urgammal tid en titel som på latin hette ”Pontifex Maximus.”
Biskopen i Rom övertog den titeln och påven innehar den officiellt ännu idag. Den person som menar sig vara den kristna kyrkans överhuvud och obestridlige ledare ståtar alltså med en urgammal hednisk titel! Den romersk-katolska kyrkan är verkligen romersk!
Det är emellertid helt säkert att inte alla kristna i Rom betraktade kristendomens upphöjelse till statsreligion som en seger för Guds rike. De önskade bibehålla den enkla apostoliska församlingsordningen.
Den franske pastorn Albert Ley skriver om detta i en intressant artikel i ”Le Christianisme”. Han hänvisar till flera dokument som visar att efter statskyrkobildningen fanns det två kyrkoriktningar i Rom, den statliga, officiella och den fria, apostoliska.
Vi vet också av historien att den s.k. ”donatismen”, som var en frikyrkorörelse, länge var så stark i delar av Romarriket att den höll stånd mot statskyrkomakten.
I den katolska katekesen framställs all protestantism och evangelisk kristendom som avfall från den sanna ursprungliga kyrkan och därmed som en falsk nyskapelse. Det är att ställa kyrkohistorien på huvudet.
Luther vågade på sin tid säga till den katolska kyrkans representanter:
”Det är ni som har skiljt er från den ursprungliga kyrkan och grundat en ny kyrka i motsats till den gamla. Det är vi som är den sanna och ursprungliga kyrkan.”
Idag talar man ganska ofta om att vi bör lära av de historiska kyrkorna. Vilka är då dessa? En biskop förklarade att han skiljde på ”historiska kyrkor” och”moderna kyrkor”.
I den förstnämnda kategorin placerar man vanligen den romersk-katolska, den grekisk-ortodoxa och den anglikanska kyrkan samt förmodligen också några officiella protestantiska kyrkor. De har alla en lång historia.
Vilka är då de moderna kyrkorna? Jo, det skulle då vara nutida frikyrkosamfund och väckelserörelser som i vår del av världen är relativt unga. Men stopp ett tag! Har inte just den typen av församlingar och rörelser gång på gång sett dagens ljus i olika länder under hela historien?
Är våra dagars friförsamlingar historielösa? Har inte också vi en historia? Läser man professor Gunnar Westins fantastiska bok ”Den kristna friförsamlingen genom tiderna” och Broadbents monumentala verk ”The Pilgrim Church” (Pilgrimskyrkan), får man veta att kristna friförsamlingar alltid har existerat och att de ofta varit förföljda av de officiella kyrkorna.
Men jag har ännu en fråga. Var inte den första församlingen i Jerusalem en typisk friförsamling? Givetvis var den det. Den liknade varken en luthersk statskyrka, en ortodox ikonkyrka eller en romersk påvekyrka. Därmed står det klart att den kristna friförsamlingen har en mycket äldre historia än de kyrkor som av någon outgrundlig orsak idag har ensamrätt till epitetet ”historiska”.
Påvarnas brokiga historia
Det gamla ordstävet säger att ”Rom byggdes inte på en dag”. Det gjorde inte heller den romersk-katolska kyrkan. Efter att kristendomen blivit statsreligion dröjde det ännu en tid innan biskopen i Rom fick ensamrätt till ”påvetiteln”.
Och först på medeltiden fick påvekyrkan sin egentliga utformning. Leo I utpekas av somliga som den förste egentlige påven. Han begärde att få bli ansedd som ledare för hela kyrkan. Kejsar Valentin III godkände detta. Men det fjärde kyrkomötet år 451 gav biskopen i Konstantinopel samma titel och samma auktoritet som Roms biskop.
Universellt ansedd som hela kyrkans överhuvud blev biskopen i Rom aldrig. Den östliga delen av den officiella kyrkan vägrade att erkänna honom. Detta ledde slutligen till det som i historien benämnes ”den stora schismen”. Den inträffade år 1054.
Den romerske påvens utsända lade då in en bannlysningsbulla mot den rebelliske patriarken av Konstantinopel. Denne svarade med att bannlysa påven och förklara den romerska kristendomen som barbarisk och kättersk. Därmed var separationen oundviklig. Påvekyrkan är alltså fortfarande bara den ena halvan av en kyrka som delades i två delar för omkring tusen år sedan. Den andra halvan kallas den ortodoxa kyrkan.
Gregorius I utpekas också av många som den förste verklige påven. Han anses överträffa alla sina föregångare som kyrkofurste. Det skall erkännas att han gjorde mycket för de fattiga och betryckta. Han regerade från år 590 till 604.
På 700-talet blev påvarna mer och mer lik jordiska konungar med både religiös och politisk makt över folk och länder. De flesta av dem glömde nog helt bort Jesu ord: ”Mitt rike är inte av denna världen.”
Då och då satt några mer kontemplativa och världsfrånvända män på påvestolen. Andra påvar var politiskt kloka handlingsmänniskor och åtskilliga gånger innehavdes kyrkans högsta ämbete av djupt lastbara personer.
Under vissa perioder kännetecknades påvarnas historia av korruption, omoral och blodsutgjutelse. Mellan år 904 till 963 inföll den period som historikerna kallar ”pornokratin”. Detta ord kommer från grekiskans ”porne” (sköka) och ”kratein” (härska).
Det betecknar den mörka tid då mäktiga men osedliga adelsdamer upphöjde sina älskare och anhöriga på påvestolen. Vart den apostoliska successionen tog vägen under den perioden kan man verkligen undra.
Mycket mer kunde sägas om påvarnas turbulenta historia. Vi får begränsa oss till ännu några få glimtar. Innocentius III (1198 1216) anses som den mäktigaste av alla påvar. Kungar och regenter åtlydde honom. Han utropade sig själv till ”Guds ställföreträdare” och ”Kristi vikarie”.
Allt skulle vara honom underlagt. Han beordrade två korståg, ett utrotningskrig mot albigenserna i Sydfrankrike samt förbjöd all läsning av bibeln på folkets språk. Många år senare, närmare bestämt i slutet av 1800-talet, gav påve Pius IX ut en skrift, som kallades Syllabus.
I den fördömde han både trosfrihet och yttrandefrihet och angrep både Bibelsällskapen och protestantismen. Hade han haft samma politiska makt som sin företrädare på 1200-talet hade vi troligen fått ännu ett religionskrig.
Tidvis hade kyrkan två och till och med tre påvar, som alla bannlyste varandra. Att veta vem som var den rätte påven och vem som var en s.k. ”motpåve” är nästan omöjligt, även för de bästa historiker.
Då dogmen om påvens ofelbarhet proklamerades i Rom 1870 tog den östliga kyrkan (den ortodoxa) starkt avstånd från den. De betraktade den nya dogmen som blasfemisk. Även en del katoliker tog avstånd från påvens maktbegär och bildade den ”Gammal-katolska kyrkan”, som lever vidare än idag.
Så tidigt som år 754 upprättades en påvestat (kyrkostat), som bestod av ett betydande område i Italien med Rom som huvudstad. Staten styrdes av påven som världslig härskare.
Ett fruktansvärt bakslag för kyrkostaten skedde i slutet av 1800-talet. Vid den tiden upprätthöll 10.000 franska soldater ordningen i staten. Men då det fransk-tyska kriget bröt ut år 1870 kallades dessa soldater hem. Den italienske kungen Viktor Emmanuel tog då tillfället i akt att annektera påvestaten som en del av kungariket Italien.
En folkavstämning gav honom en förkrossande majoritet. Därmed blev påven en vanlig borgare i det italienska riket. Själv betraktade han sig som fånge i Vatikanen.
Men under 1900-talet blåste de politiska vindarna i påvens favör. År 1925 upprättade Mussolini ett fascistiskt enparti-välde (diktatur) i Italien. Genom ett konkordat kom så småningom ett samarbete att utvecklas mellan fascismen och ”kristendomen” (i påvekyrkans gestalt).
Vatikanen blev då på nytt en suverän stat. Detta skedde 1929. Den nya påvestaten blev dock en lilleputtstat jämfört med vad den en gång hade varit. Den har idag runt tusen invånare, varav de flesta är direkt knutna till Vatikanens verksamhet.
Statsformen är envälde och absolut monarki. Den nuvarande påvestaten kom således till genom ett fördrag mellan påven och fascisten Mussolini, en av Hitlers trogna bundsförvanter i kriget mot den europeiska demokratin.
Den italienske diktatorn var visserligen mindre rasistisk än sin tyske kollega, men han införde dock antijudiska lagar i landet redan i slutet av 1930-talet. På hans ”meritlista” står för övrigt hans passivitet då närmare 8.000 judar från Norditalien deporterades till tyska dödsläger.
Denne Mussolini, som påvestaten alltså har att tacka för sin nuvarande suveränitet, hör därför till dem som har ett visst ansvar för historiens största etniska folkmord. Det borde få även de största nutida beundrare av påven och Vatikanstaten att känna ett visst obehag.
Påvekyrkan – historiens stora förföljarmakt
Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans historia är som ett enda stort blodspår”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde över största delen av Europa. Målet för denna förfärliga institution var att uppspåra och förgöra kätteriet.
Alla troende som inte böjde sig för påvemakten kallades ”kättare”. Uttrycket härstammar från ett grekiskt ord, som betyder ”ren” och är egentligen en förvanskning av ”katarer” (de rena) som anhängarna av en rörelse i Sydfrankrike kallade sig under medeltiden.
Historikern Will Durant skrev: ”Jämfört med förföljelsen av kätteriet i Europa från 1227 till 1492 framstår romarnas förföljelse av de kristna under de första århundradena som en mild och mänsklig procedur.”
Ingen må emellertid tänka att det bara var mellan dessa två årtal som den katolska kyrkan förföljde kättare och judar. Nej, Roms kyrka kan ståta med en mycket lång historia som förföljarmakt.
Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut en viktig del av folkfesterna och fick namnet ”autodafé” (troshandling). Skaror av män och kvinnor blev då brända samtidigt och både rika och fattiga satt som åskådare. Inte så sällan fick kungen eller någon annan furstlig person äran att tända på bålet. Kyrkan och den världsliga makten samarbetade.
Dessa tragiska händelser upptar också en stor del av Frankrikes historia. Under en tjuguårsperiod förde påven ett intensivt krig mot albigenserna i sydvästra Frankrike. Korsriddaren Simon från Montfort och hans här rasade med mord och brand mot borgare och bönder i den delen av landet. Till slut påminde hela området om en öken.
Långt senare, då ediktet från Nantes som garanterade protestanterna religionsfrihet, upphävdes år 1685, utbröt en ny våg av förföljelse. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller måste gå i landsflykt. Detta var nästan 500 år efter kriget mot albigenserna, men påvekyrkan bara fortsatte sitt systematiska utrotningskrig mot alla oliktänkande.
Även i vår egen tid har vi haft exempel på våldshandlingar av fanatiska katoliker mot protestantiska kyrkor och skolor i olika delar av världen. Den katolska kyrkan har emellertid förlorat så mycket av den politiska makt, som den tidigare hade i vissa länder, att regelrätta förföljelser blivit mer sällsynta.
Osäkra och förfalskade historiska källor
Under en bestämd period fabricerades en hel del falska kyrkohistoriska dokument. De mest kända är förmodligen de s.k. ”pseudo-isidoriska dekretalen”, som uppgavs härstamma från tidiga århundraden.
I verkligheten blev de till först på 800-talet. Syftet med dem var att förankra den romerska katolicismens dogmatiska syn i rätten och historien. Påvedömet blev framställt som något komplett och allmänt vedertaget från början.
Dessa dokument innehöll bl.a. 60 förfalskade påvebrev samt den berömda”konstantiska donationen”. De blev viktiga för uppbyggandet av påvekyrkans världsvälde under medeltiden. Först på 1300-talet blev dessa dokument avslöjade som falska.
Detta falsarium kan ingen förneka idag. Men som regel bagatelliserar katolska apologeter inflytandet från dessa falska dokument. De påstår att de egentligen inte ändrade något i historien. Detta verkar otroligt. Det handlar nämligen om historiens största litterära bedrägeri, enligt vad vi kan läsa i Halleys berömda Bibelhandbok som också innehåller en del kyrkohistoria.
Och den stora frågan är och förblir denna: Om hela den katolska kyrkoläran var allmänt erkänd helt från början, varför producerade man falska dokument så sent som på 800-talet för att då få den godkänd och allmänt vedertagen?
Modern katolsk ekumenik
Då det gäller den kristna enheten är den katolska katekesens ord klara och tydliga. Ingen protestant bör vara i tvivel om vad som från katolsk sida är målet för alla ekumeniska strävanden.
Det är att övriga kyrkosamfund blir ett med den katolska Moderkyrkan, som är mer än villig att ta dem upp i sin famn. Denna hållning kan ibland se ut att komma i konflikt med en del mjukare uttalanden från senare tid.
Under andra Vatikankonciliet blev det sagt att ”andra kristna, som mottagit dopet har en viss gemenskap med den katolska kyrkan, även om den är ofullständig”.
Det var då som ”kättarna” fick den mer sympatiska benämningen ”separerade bröder”. Ja, man gick så långt att även islam sades vara ”en av de ofullkomliga frälsningsvägarna.”
Även alla andra religioner skulle kunna inkluderas i Guds frälsningsplan. Dessa uttalanden kan delvis förklara den tidigare påvens bönesamlingar tillsammans med representanter från hela raden av olika religioner.
Målet tycks vara att inkludera alla under påvens paraply. Här ser vi kanske konturerna av ändetidens falska universella världsreligion. Påvekyrkans maktbegär inspirerar den ibland till att modifiera sin strategi och sina formuleringar.
En förskönande ansiktslyftning förändrar inte en persons hjärtelag. Den katolska kyrkans små yttre reformer ändrar heller inte kyrkans natur. Målet är och förblir alltid detsamma att uppnå universellt inflytande och stärka sin position i världen.
Den nya och moderna katolicismens ekumenik är falsk och dubbelbottnad. Det var detta som den franske advokaten Frederic Hoffet kallade ”Den katolska tvetydigheten”.
I boken med samma namn talar han om kyrkans två ansikten, det hårda, intoleranta versus det blida och vänliga. Att båda ansiktena är lika verkliga finns det många exempel på.
För en tid sedan uttryckte några katolska prelater sin oro över att de evangeliska protestanterna i Latinamerika hade ökat från 50.000 till 70 millioner under det senaste seklet. Dessa samfund betecknades som sekter och skadliga trosriktningar. ”Separerade bröder” blir alltså ibland plötsligt ”skadliga trosriktningar”.
Pastor Marc Boegner var i många år president i Frankrikes protestantiska federation. Han var ekumen och skrev redan 1946 en bok om kristen enhet. Men det var en ting som han såg som ett oöverstigligt hinder för enhet mellan de olika kyrkosamfunden.
Det var den katolska kyrkans krav på att bli betraktad som den enda sanna kyrkan. Med en viss pessimism frågade han sig om påvekyrkan någon gång skulle kunna avstå från detta totalitära krav.
Själv kunde han på sin tid inte se några tecken till det. Det kan vi inte idag heller. Den nye påven har nyligen sagt att protestantiska kyrkor inte är kyrkor i egentlig mening. De saknar nämligen apostolisk succession och därmed fullheten av alla frälsningsmedlen.
Han har också sagt att det är genom den apostoliska successionen som Kristus är närvarande ibland oss. Enligt påven skulle då Kristus helt enkelt vara frånvarande i de kyrkor, som inte sorterar under hans överhöghet.
I Sverige har vi idag en sammanslutning som kallar sig ”Enhetens vänner”. De har anhängare i flera olika samfund. De brottas inte alls med samma problem som Marc Boegner. De spanar inte efter någon möjlig förändring av påvekyrkans totalitära krav.
De önskar istället snarast möjligt gå ombord på den skuta som för dem direkt till Rom. Deras artiklar består till stor del av katolsk propaganda. Tyvärr verkar det som om även frikyrkliga och folk från våra gamla väckelserörelser har en viss längtan att få segla med på skutan. En del av kristenheten tycks idag ha tappat både karta och kompass.
Världsekumeniken, såväl i katolsk som i protestantisk version, bygger på en felaktig uppfattning om den universella församlingens natur. Guds församling på jorden kan aldrig bli identisk med en världsvid, hierarkalisk organisation, styrd av en eller flera kyrkofurstar.
Guds församling är en helig organism, som består av människor vilka genom tron på Jesus och hans evangelium blivit födda på nytt till ett levande hopp. Församlingen kallas Kristi kropp, vars huvud Han är.
Religiösa organisationer kan ha många medlemmar. Men om dessa är främmande för den nya födelsen hör de inte till Kristi kropp. Den består nämligen bara av levande lemmar som aldrig kan ersättas av proteser.
Det är Herren själv som insätter nya lemmar i församlingskroppen. ”Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som läto sig frälsas”, står det i Apg. 2:47. (1917 års översättning).
Församlingen består alltså av människor som låter sig frälsas! Vi kan bestämma tid och dag för dop, konfirmation och alla slags kyrkliga handlingar. Men Herren själv bestämmer då det nya livet kan tändas i människors hjärtan.
Det sker då Guds Ord och den helige Andes kraft verkar bland dem som är öppna för evangeliets budskap. Verkar inte Ordet och Anden och finns det ingen som låter sig frälsas kan ingen levande församling uppstå, varken i lokal eller universell bemärkelse.
Vi som evangeliska kristna vet mycket väl att vi i oss själva inte har någon makt att tillföra Guds församling andligt liv. Vi kan bara vara vittnen och redskap i Guds hand.
Den katolska kyrkan och dess ledarskap har betydligt högre tankar om sig själva. Därför kan vi inte undgå att betrakta påvekyrkan som en förförisk motbild till Guds sanna församling på jorden.
5. Tron på Gud och helgondyrkan
”Vi få tillbedja endast Gud emedan Han allena är Skaparen och Herre över himmel och jord. Om vi i sanning älskar och ärar Gud skall vi även älska och vörda Hans vänner.
Vi vördar helgonen genom att fira deras minne, anropa dem om deras förbön, hålla deras reliker i ära, efterfölja deras föredöme. Varför vördar vi helgonens reliker?
Emedan Gud ofta har förhärligat relikerna genom underverk. Gud har genom under förhärligat många bilder av helgon och bevisar stundom dem, som vördar dessa stor nåd. Sådana bilder kallas därför nådebilder.” (Katekesen)
Den katolska katekesen innehåller givetvis många riktiga och viktiga lärdomar om Gud. Den omtalar Guds godhet, kärlek och helighet och understryker att Gud allena är värd vår tillbedjan.
Det är därför ganska anmärkningsvärt att helgonkulten framställs som en följd av tron på Gud och tillbedjan av Honom. Men beträffande helgonen används inte ordet ”tillbedjan” utan man talar istället om ”vördnad”.
Enligt katolsk tro är helgonen avlidna människor, som har kanoniserats ( helgonförklarats ) av påven, som med sin guldpenna skrivit in dem i denna speciellt utvalda skara. Det finns ofta ett helgon för varje livets behov. Varje yrkesgrupp har också sitt helgon.
Ibland understryker katolska teologer att man inte tillber varken helgonen eller Jungfru Maria. Man ber bara om deras förböner. Det är ju naturligt att be sina vänner om förbön i olika situationer, tillägger man.
Det kan vi hålla med om, men att inte göra skillnad på de ”vänner” som ännu är i livet och de som är döda, leder oss in på ett farligt område. Trots att den katolska kyrkan fördömer spiritismen uppmuntrar den till kontakt med de döda, fast på ett annorlunda sätt. Helgonkulten innebär ju åkallan av döda människor.
Den katolska helgonkulten har givetvis inte sina rötter i urkristendomen. Men på ett ganska tidigt stadium började man i den officiella kristenheten att på ett särskilt sätt ära och vörda de kristna martyrerna. Men inte bara martyrerna utan också personer som utmärkt sig genom ett ovanligt heligt liv.
Snart blev det vanligt att dessa avlidna trosmänniskor betraktades som förebedjare inför Gud. Man vände sig till dem i bön om att de måtte tala vår sak inför Gud.
Senare föddes tanken att helgonen gjort så många goda gärningar och därmed samlat ”meriter” att de kan låta dessa komma oss till del, genom Kyrkans försorg. Vi skall återkomma till detta då vi tar upp den s.k. ”avlaten”.
I praktiken stannar emellertid den katolska helgonkulten inte vid att be helgonen om förbön inför Gud. I olika situationer ber man rätt och slätt helgonet om hjälp. Menar man sig ha fått hjälp tackar man helgonet därför.
Den helige Antonius är ett mycket populärt helgon i Portugal. Han är expert på att hitta borttappade föremål men också på att ordna äktenskap. Tage Stålberg, som var missionär bland portugiserna under många år, berättade att när något anses vara nästan omöjligt brukar portugiserna säga: ”Det kan inte ens Antonius klara av.”
I Frankrike hör man ofta ett uttryck som understryker en persons absoluta rådlöshet. ”Han vet inte till vilket helgon han skall vända sig”, säger man då. I katolska länder åkallar man helgonen för att få hjälp, inte bara för att be om deras förbön inför Gud.
Men som vi sett i katekesen går den katolska kyrkan ännu längre. Hon uppmanar sina trogna att vörda helgonens reliker, dvs. deras kvarlevor. Själv har jag sett tusentals människor trängas inne i en stor katedral för att få tillfälle att kyssa några föremål som helgon hade efterlämnat.
Tron på kraften i dessa heliga föremål, som kallas ”reliker”, urartar väldigt ofta i katolska länder till ren övertro och hednisk magi. Bilddyrkan är också klart förbjuden i Guds Ord.
Vad vi ytterligare kan säga om den katolska helgonkulten är att den till sitt väsen är absurd. Sedan 1100-talet har påven i Rom ensamrätt att helgonförklara personer. Men det har naturligtvis funnits och finns massor av människor, som levt ett helgat och hängivet kristet liv, men som prelaten i Rom inte har haft eller har någon kännedom om.
De blir därför aldrig inskrivna med hans guldpenna i något kartotek över helgon. Guds Ord använder emellertid beteckningen ”de heliga” på alla som vänt sig bort från orättfärdigheten och sökt rening och frälsning hos Jesus Kristus.
Som vi redan nämnt är helgonkulten släkt med spiritismen. Bibeln varnar för alla försök att söka kontakt med de döda. Den norska King James-bibeln återger profeten Jesajas ord i följande ordalag (i svensk version):
”Skall då inte ett folk söka sin Gud? Skall de söka de döda för de levande? Till lagen och till vittnesbördet! Om de inte talar som detta ord får de aldrig se morgonrodnaden.”
Detta gäller oss idag. Skall det bli ljust i vårt land måste vi tillbaka till Guds Ord. Vi måste frimodigt proklamera evangeliets budskap om frälsning av nåd genom tro på Jesus allena!
Påven må gärna förmörka katolikernas himmel genom att med sin guldpenna skriva namn på nya medlare mellan oss och Gud. Enligt Skriften står det klart att Jesus är den ende Medlaren insatt av Gud och att vi har allt i Honom.
6. Tron på Jesus Kristus och Jungfru Maria
”Jesus Kristus är både Gud och människa. Gud är han av evighet, människa har han blivit i tiden. Jesu mor är den allra saligaste Jungfru Maria. Emedan Jesus är Gud, är Maria Guds Moder.
Hennes förklarade kropp är redan upptagen i himmelen. Hon är himmelens drottning. Maria är bevarad fri från arvsynden och från egna synder. Maria har den högsta värdigheten näst efter Gud. Hon är såsom Guds Moder tillika den renaste jungfru.” (Katekesen)
Katolska kyrkan har en rätt uppfattning av Jesu person och lär att han var både Gud och människa. Katoliker och evangeliska kristna är alltså rent teoretiskt eniga om vem Jesus är.
Vad som förstör enheten är den enormt överdrivna uppmärksamhet katolska kyrkan ägnar Jesu jordiska mor, Maria. Eftersom Jesus är både Gud och människa borde det vara självklart att Maria bara kan vara hans mor i hans egenskap av människa.
Som evig gudomsperson kunde Jesus inte ha en jordisk mor. Som människa hade Jesus både släktregister och stamträd och han föddes av en kvinna.
Men som evig gudomsperson säger Skriften att Jesus verkligen var det som hans förebild Melkisedek mänskligt talat såg ut till att vara.
”Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut. Han är lik Guds son” (Hebr. 7:3) Jesus är givetvis större än förebilden, som liknar honom. Han är den evige Gudasonen.
Jesu mor Maria skulle säkert bli förskräckt om hon visste att man gett henne samma titel som en avgud från Gamla testamentets tid, nämligen ”himmelens drottning”. Hon kallas också ”kyrkans moder”.
Enligt katolsk lära var hon syndfri från födelsen. Men i Bibeln har vi Marias lovsång och i den kallar hon Gud sin Frälsare. Och det är bara syndare som behöver en Frälsare.
Marias himmelsfärd blev katolsk dogm först 1950 och Marias himmelsfärdsdag är i katolska länder en viktigare helgdag än Kristi himmelsfärdsdag. Denna Marias upptagande till himlen omges i påvekyrkan av en god portion mystik och mysticism.
Det finns två olika traditioner om hur Maria avslutade sitt liv. Enligt den ena levde hon en tid strax utanför Efesus i nuvarande Turkiet och dog där. Enligt den andra levde och dog hon i Jerusalem, dit apostlarna kom på Herrens tillskyndelse.
Sedan Maria dött begravde de henne och vakade vid hennes grav i tre dagar. Då kom änglar på besök och Marias själ, som redan var i himlen, återförenades med hennes kropp. Hon uppstod då från graven och upptogs till himlen.
I november 2006 gjorde emellertid påven ett besök i Efesus och höll tal vid Marias grav precis som om det skulle vara historiskt bevisat att det var just där hon begravdes. Officiella texter säger att man inte vet om det var från Efesus eller från Jerusalem som Maria uppstod ur graven och for till himlen.
Båda traditionerna tycks duga allt efter som det passar. Under besöket i Efesus fick påven tillfälle att tala till muslimerna där och påminna dem om att Maria är ett föredöme både för kristna och muslimer.
Maria dyrkas som den stora gudamodern. Denna form av avguderi uppenbarade sig efter hand innanför den officiella kristna kyrkan. Det är inget tvivel om att den romersk-katolska Mariadyrkan har sina egentligas rötter i den gamla antika hedendomen.
Maria är bärare av alla de titlar som var typiska för antikens gudinnor. Hon kallas ”Guds mor”. Hon sägs vara född utan arvsynd. Hon betraktas som evig jungfru och hon kallas ”himladrottningen”, eftersom hon sägs ha blivit upptagen till himlen ungefär på samma sätt som Jesus.
En intressant liten bok, utgiven på svenska i Finland, heter ”Madonnans förhistoria”. Den är en del av en serie populärvetenskapliga skrifter, som publicerats av Finska Orientsällskapet. Vi citerar något från denna bok:
”Den som icke besökt ett katolskt land och icke sett Mariakulten på nära håll, kan svårligen bilda sig ett begrepp om densamma, knappast tro att den är möjlig bland s.k. kristna.
Huru har då denna Maria stigit till rang av ett slags kristen gudinna, nästan en fjärde person i treenigheten, himlarnas drottning, människosläktets advokat inför den eviga rättfärdighetens domstol?
Denna fråga har besvarats och besvaras fortfarande olika. De som inte står i den katolska kyrkans band betonar Mariakultens hedniska karaktär och söka dess rötter i hedendomen.
Dess uppkomst förklaras väsentligen därmed, att kyrkans från hedendomen inströmmande adepter förde med sig vissa hos dem inrotade föreställningar, vilka de överflyttade på den heliga jungfrun och vilka kyrkan sedermera fann anledning att sanktionera.”
En av de ”gudamödrar”, som dyrkades under antiken var romarnas ”Kybele”. I den stora svenska uppslagsboken ”Kunskapens bok”, finner vi följande uttalande:
”Kybeles karaktär av modergudinna blev upptagen i den kristna Mariagestalten.”
Det hade nog varit mer riktigt att skriva ”den katolska Mariagestalten”. Ty i levande och sann kristendom finns det ingen plats för tillbedjan av en modergudinna.
Så kommer vi till dogmen om Marias eviga jungfrudom. Detta är en verkligt makaber lärosättning, som har till följd att den katolska kyrkan tvingas förneka att Maria efter Jesu födelse fick barn med sin make Josef.
Och inte bara det. Kyrkan måste också förneka att Josef och Maria hade ett normalt äktenskap. De personer, som i evangelierna kallas Jesu bröder och systrar, var i verkligheten nära släktingar, troligen kusiner, säger katolska teologer.
Ibland sägs det också att de möjligen var Josefs barn från ett tidigare äktenskap, trots att evangelierna inte säger ett ord om att Josef skulle ha varit gift tidigare. Eftersom katolska teologer har olika förklaringar till vilka dessa Jesu bröder och systrar egentligen var, är det tydligt att de inte är helt säkra på hur det i verkligheten förhöll sig.
Det enda de är säkra på är att det inte kan röra sig om Josefs och Marias egna barn. Det skulle nämligen kollidera med dogmen om Marias eviga jungfrudom.
Dessa förklaringar löser emellertid inte huvudproblemet. Hur kan någon tänka sig att en kvinna, som är trolovad med en man, samtidigt har bestämt sig för att alltid leva som jungfru?
Och hur kunde Gud uppenbara för Josef att han utan fruktan kunde ta Maria hem till sig som sin hustru och samtidigt ge honom order att behandla henne som en syster? Är Gud verkligen så orimlig?
Nej, första kapitlet i Matteus evangelium säger tydligt att efter Jesu födelse hade Josef och Maria ett fullt normalt äktenskapligt samliv. ”Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och honom gav han namnet Jesus.” ( Matt. 1: 25 )
Sedan kan vi betrakta diskussionen om vem Jesu bröder och systrar egentligen var som totalt överflödig. Även om katolikerna skulle ha rätt i att de var kusiner, så betyder det bara att Josefs och Marias äktenskap i fortsättningen blev barnlöst.
Men det befäster inte dogmen om Marias eviga jungfrudom. Inte alla gifta kvinnor får barn. Men de betraktas väl inte som jungfrur av den orsaken. Den katolska dogmatiken är på total kollisionskurs både med Bibeln och vanligt sunt förnuft.
Hur vanvettig den katolska tankegången är på detta område fick min hustru och jag både höra och se på nära håll, då vi en gång kom till en katolsk vallfartsort i Frankrike.
En stor skara människor var samlad. Prästerna stänkte vigvatten på de församlade, välsignade folket och läste böner som sedan repeterades av hela folkhopen. En av bönerna var: ”Ära vare Maria, för alltid Jungfru!” Så kom nästa bön: ”Ära vare Josef, hennes mycket kyske make!”
Att leva i kyskhet är att vara sexuellt avhållsam. Enligt katolsk tro var alltså Josefs och Marias förening bara ett skenäktenskap. En annan gång hörde jag en katolsk präst predika om ”Josefs prövningar”.
Han hade många punkter i sin predikan och de var numrerade som ”första prövningen, andra prövningen” osv. Men han kom aldrig fram till den prövning som utan tvekan måste ha varit den värsta för Josef, om vi nu ska ta den katolska kyrkans lära på allvar.
Alla förstår säkert vari den prövningen måste ha bestått. Josef var säkert mycket förälskad i Maria. Han hade ju friat till henne. Så uppstod problemet att Maria väntade barn på grund av ett gudomligt ingripande. Hon skulle bli mor till Messias. Men så får Josef Guds egen förklaring på detta samt grönt ljus från Herren att ta Maria till hustru.
Men enligt katolsk lära får han samtidigt besked om att Maria är kallad till att vara evig jungfru. Något äktenskapligt samliv kunde det alltså inte bli tal om. Kan du tänka dig en värre prövning för en man, som äntligen funnit den kvinna han vill dela livet med och som han önskar skall bli mor till hans barn? Men påvekyrkan lär faktiskt att denna Josefs prövning var bestämd av Gud.
Mariakulten är av samma karaktär som helgonkulten. Rent teoretiskt bör en katolik bara be Maria om hennes förbön inför Gud. Men i praktiken är det inte så. På s.k. ”heliga platser” har jag sett hundratals marmorplattor med tacksägelseinskriptionen ”Tack Maria” för olika bönesvar.
Inte en enda tacksägelse för bönhörelse till vår himmelske Fader eller Jesus Kristus, vår Frälsare. Bara till Maria. Vad säger det? Jo, att man vänder sig till Maria med sin bön och tackar henne när man anser sig ha fått bönesvar.
Om man bara hade bett om Marias förbön inför Gud borde man ju ha tackat Honom som gav bönesvaret, nämligen Herren själv. Helhetsintrycket som jag fick var att varken Fadern eller Sonen egentligen hade något med saken att göra. Det hela var ett exempel på den mest renodlade Mariakult.
För ett tiotal år sedan erkände den dåvarande katolske biskopen i Stockholm, Hubertus Brandenburg, att ”det finns en överdriven mariansk fromhet i katolska kyrkan”.
Detta uttalande innebar naturligtvis inte ett totalt avståndstagande från den katolska Mariakulten, bara ett erkännande av att vissa överdrifter kan förekomma. Men sanningen är den att Mariakulten står i opposition till Jesu egna ord:
”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” ( Joh. 14:6 ) Apostlarnas budskap kan sammanfattas i följande ord av Paulus: ”Genom honom (Jesus) har vi båda (judar och hedningar) i en och samme Ande tillträde till Fadern.” (Ef.2:18) Detta är den enkla och lättfattliga väg som Guds Ord anvisar. Alla andra vägar är ingenting annat än omvägar, som aldrig för till målet.
7. Det katolska mässoffret och försoningen
”Återlösaren är Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre. Vad skedde vid Jesu ord: Detta är min lekamen, detta är mitt blod?
Vid Jesu ord förvandlades bröd och vin till hans heliga lekamen och blod; men gestalterna av bröd och vin blev kvar. Med orden: Gör detta till min åminnelse gav Jesus sina apostlar makten till att förvandla bröd och vin till hans heliga lekamen och blod.
Förvandlingsmakten har övergått från apostlarna till deras efterträdare i prästämbetet. Kristus förnyar i den heliga mässan sitt korsoffer. Korsoffret och det heliga mässoffret är samma offer.
Det heliga mässoffret är det nya förbundets beständiga, oblodiga offer i vilket Kristus genom prästens händer frambär sig under brödets och vinets gestalter åt sin himmelske far.
Det heliga mässoffret frambörs för hela Kyrkan, för levande och döda. Jesus Kristus, som lever förklarad i himlen, bor i Altarets heliga sakrament mitt ibland oss. Denna hemlighet innebär ett ofattbart under:
Samme Jesus som bor i himmelen, bor i tabernaklet (Guds tält). Jesus bor samtidigt i många tusen tabernakler. Det är för oss en stor nåd och en oskattbar lycka att Frälsaren bor ibland oss. Det heliga sakramentet förvaras i den övertäckta kalken (ciborium) som står i tabernaklet.” (Katekesen)
Den katolska katekesen framställer klart och tydligt att Jesus är släktets Frälsare och Återlösare. Här befinner vi oss alltså återigen på ett område där katoliker och evangeliska kristna rent teoretiskt är av samma uppfattning.
Men på nytt igen rivs enheten omedelbart sönder på grund av den katolska läran om mässoffret, genom vilket vi sägs bli delaktiga av korsoffrets frukter. Vi får alltså del av försoningens välsignelse genom en bestämd ritual, som kallas ”mässan”.
I katolskt kyrkospråk kallas den också ”eukaristi”, ett grekiskt ord som betyder ”tacksägelse”. Men den katolska mässan är något mycket mer än en tacksägelsegudstjänt.
Den är enligt katekesen en offergudstjänst och även ett bokstavligt förvandlingsunder.
En del protestanter beklagar att de inte kan fira nattvard tillsammans med katolikerna. Men flera stora problem står i vägen för detta. För en katolik är det bara i hans egen kyrka som prästerna har makt att förvandla brödet och vinet till Jesu lekamen och blod. Ingen som står utanför den katolska kyrkan har den makten.
För en övertygad katolik blir nattvarden i en protestantisk kyrka därför automatiskt ogiltig och egentligen bara en parodi. Och i en katolsk kyrka blir den inte bara en åminnelsehögtid utan en offergudstjänst. Jesus offras på nytt på altaret genom prästens händer.
Detta är väl något av det mest chockerande i den katolska läran. Jesus skulle alltså bokstavligt talat komma ned för att dagligen offra sig på nytt till sin himmelske far på de katolska kyrkornas altaren! Genom prästens händer, läste vi i katekesen.
Men Skriften säger i Apg. 17:24-25 att ”Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjänas sig av människohänder!”
Man kan anta att det firas omkring 400.000 mässor dagligen i de katolska kyrkorna världen över. Man måste ha rätt att ställa en allvarlig fråga till den katolska kyrkans läroämbete:
Vad kan alla dessa mässor erbjuda människorna som inte redan erbjudes dem genom Jesu fullbordade försoningslidande på korset? Från biblisk synpunkt kan svaret bara bli: Absolut ingenting! Jesu försoningslidande är färdigt och avslutat. Ingenting behöver läggas till och ingenting kan läggas till vår Frälsares fullkomliga offer.
Den katolska mässan är därför en uppenbar förnekelse av Jesu fullbordade försoningsverk. Jag har många gånger undrat om de mässande katolska prästerna aldrig läser Hebreerbrevet, där vi gång på gång läser att Jesu offer gavs ”en gång för alla”.
Ja, det står ordagrant i Hebr. 9:25, 28 i Hedegårds översättning: ”Kristus behöver inte gång på gång offra sig själv. Blott en enda gång har han offrat sig själv för att ta bort mångas synder.” Och Jesus själv sade på korset: ”Det är fullbordat.”
Det finns många exempel på uttalanden, både av påvar och andra eminenta katolska personligheter, som med stor hänförelse beskriver storheten i det katolska prästämbetet.
Enligt katolsk uppfattning har deras präster makt att förvandla bröd och vin till Jesu lekamen och blod genom att uttala nattvardens instiftelseord. Jesus kommer då ned till kyrkans altare.
Men Guds Ord säger något annat:
”Den rättfärdighet, som kommer av tro, säger så: ’Du behöver inte fråga i ditt hjärta: Vem vill fara upp till himmelen nämligen för att hämta Kristus ned?’ Vad säger den då? Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen Ordet om tron, det som vi predikar.” ( Rom.10:6,8 )
Detta betyder att Jesus Kristus faktiskt är oss lika nära som löftena i Hans eget Ord. Så välsignat enkelt är det! Talet om att hämta Kristus ned blir både meningslöst och överflödigt. Han har ju själv redan en gång stigit ned från himlen och kommit till oss i människogestalt. Då fullbordade Han frälsningsverket genom sin död och uppståndelse.
Och nu är Han allestädes närvarande genom den helige Ande. Men i fysisk och synlig gestalt är han i himlen, ty Bibeln säger att himmelen måste behålla honom intill de tider, då allt skall bli upprättat igen. ( Se Apg. 3:21 )
I modern tid och speciellt i samtal med protestanter har en del katolska teologer och präster gett uttryck för mer moderata åsikter då det gäller mässans innebörd. Man säger sig vara överens med protestanterna om att Jesu offer inte kan förnyas eller ske på nytt igen på kyrkans altare.
Man säger istället att korsoffret ”görs närvarande” i mässan. Men man betraktar fortfarande eukaristin som en offergudstjänst, så egentligen förblir själva saken oförändrad.
Den katolska teorin om att bröd och vin verkligen förvandlas till Jesu lekamen och blod kallas ”transubstantiationsläran”. Man menar nämligen att själva substansen av brödet och vinet förändras.
Det är bara den yttre skepnaden som förblir densamma. Några teologer har försökt byta ut detta svårbegripliga gamla ord mot nyare termer. Men Påve Paulus VI underströk redan 1965 vikten av att behålla transsubstantiationsdogmen i de termer som ursprungligen användes.
Den katolska förvandlingsteorin leder helt naturligt fram till den egendomliga uppfattningen att nattvardsbrödet är identiskt med Jesus själv. Som vi sett i Katekesen har den katolska kyrkan en mycket speciell uppfattning om Jesu närvaro, som markant skiljer sig från evangelisk tro.
Nattvardsbrödet kallas ”oblat” eller ”hostia” och efter varje mässa är det några av dem som blir över. Dessa låses in i ett altarskåp, som kallas ”tabernaklet”.Där är Jesus närvarande!
Det förvandlade brödet är nämligen bokstavligen identisk med Jesu lekamen. Därför är det också rätt att tillbedja Altarets allra heligaste sakrament som nattvardsbrödet också kallas.
Ibland sätts oblaten in i en förgylld, utsmyckad ring, en s.k. ”monstrans”, som sedan visas fram för folket. Då ett litet bröd, som bakats i en ugn, blir betraktat som en inkarnation av Kristus själv, kan detta knappast betraktas som något annat än en form av avgudadyrkan.
I bibeltroende, evangeliska kretsar upplever vi nattvarden som en åminnelsehögtid och en glädjefest över Jesu fullbordade försoningsverk. Det finns emellertid protestantiska kyrkosamfund som tyvärr har bevarat en del av arvet från katolicismen.
Dit hör exempelvis läran att vi mottar syndernas förlåtelse i nattvarden. Därför är det viktigt att understryka att inga heliga handlingar i sig självt förmedlar frälsning och andligt liv. Det är blodet på korset och inte vinet i nattvardsbägaren som renar från synd.
Katolska länder är fulla av kors och krucifix. Men korsets verkliga innebörd och frigörande kraft är fördold för människorna på grund av den magiska ceremoni, som kallas ”mässan”.
8. De heligas samfund och förbön för de döda
”Till de heligas samfund hör de som är kristtrogna på jorden, de heliga i himmelen och de arma själarna i skärselden.
Vi kan hjälpa de arma själarna genom böner och andra goda gärningar, genom avlat och i synnerhet genom det heliga Mässoffret.
Det är en helig och nyttig tanke att bedja för de avlidna, på det att de må frälsas från sina synder.” ( Mack.12:46 ) ( Katekesen)
Katekesen citerar här en apokryfisk bok som förtäljer att man i gammaltestamentlig tid samlade in pengar till ett offer som skulle befria de döda från deras synder. Den katolska läran om livet efter detta bygger på antagandet att tre möjliga bestämmelseorter väntar oss efter döden, antingen himmelen, förtappelsen eller skärselden.
De flesta katoliker anser sig inte vara tillräckligt goda och fromma för att i dödsögonblicket kunna gå direkt till himmelen. Ett sådant privilegium är förbehållet dem som närmast är fullkomliga helgon.
Förtappelsen betraktar man som hemvisten för gudsförnekare och de som gjort speciellt stora synder eller kriminella handlingar. Den passar då inte heller för ”vanligt folk”.
Det ställe som passar absolut bäst för alla fromma men ofullkomliga människor är skärselden, som är en tidsbegränsad reningsplats.
Bibelns lära om de heligas samfund är en underbar välsignelse. Som Guds folk uppmanas vi att på olika sätt uppbygga, stödja och trösta varandra under pilgrimsvandringen.
Bibelns tydliga budskap till alla människor är emellertid att det är här i tiden som vi måste ta emot den frälsande nåden i Kristus. ”Idag är frälsningens dag!” Genom att förkunna evangelium kan Guds församling på jorden visa människorna vägen till frälsning, men vi kan inte frälsa någon och heller inte hjälpa dem som redan avgått med döden.
Guds Ord säger: ”Sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid.” ( Psalm 49:8-9)
Men här kommer evangeliets glädjebud, som säger att Jesus Kristus har friköpt och återlöst oss. Han har betalat priset för vår eviga frälsning. ”Han är den som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod.”(Uppb.1:7 )
Det är denna grundläggande del av evangeliets glädjebudskap som har fördunklats i den katolska kyrkans lära. Därför har kyrkan uppfunnit en rad olika frälsningsmedel, som liksom skall bättra på Kristi försoningsverk.
Men om inte Jesu död på korset är tillräcklig för att frälsa den som tror, varför skulle vi då tro att några hundra tusen ”mässoffer” kan göra det? Eller ett antal böner som prästen tar betalt för? Denna ovärdiga kommers förekommer alltjämt i katolska länder.
Ibland försöker katolska teologer ge en positiv bild av skärselden. Den är ju en reningsplats, där vi skall helgas och renas. Det är ju en härlig tanke att en gång få bli fullkomligt renad från all synd!
Men märk att katekesen talar om ”de arma själarna i skärselden”. Det låter inte särskilt glädjefullt. Nej, det är säkert inget tvivel om att skärseldstron har skapat mer skräck och förskräckelse än hoppfull glädje och salighet.
Lyckligtvis är skärselden ett okänt begrepp i Guds Ord. Om någon borde ha hamnat där är det väl rövaren på korset, som i elfte timmen erkände sin synd och vände sig till Jesus med sin nöd.
Men han fick istället höra de underbara orden från Frälsarens egen mun: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Inte först efter 500 år i skärselden – menidag! Så framställer Skriften Guds frälsande nåd mot den mest ovärdige syndare som vänder sig till Honom i sinnesändring och tro.
9. Frälsningens väg enligt den katolska katekesen
Dopet utplånar alla synder och syndastraff, meddelar det övernaturliga livet samt ger hjälpande nåd att bevara det.
Bekräftelsen (konfirmationen) meddelar oss den helige Ande, på det att vi ståndaktigt må bekänna vår tro.
Det heliga mässoffret förlänar hjälpande nåd till våra själars frälsning. Botsakramentet utplånar synderna och de eviga syndastraffen.
Den sista smörjelsen utplånar synderna och syndastraffen. (Katekesen)
Här har vi citerat katekesens uppgifter om fem av den katolska kyrkans sju sakrament. De två som återstår är ordinationen (prästvigningen) och äktenskapet. Det sistnämnda tar vi inte upp, eftersom det inte har någon direkt anknytning till själva frälsningen.
Det som är frapperande i katekesens frälsningsförkunnelse är att den egentligen bara framhåller hur effektiva kyrkans olika sakrament är.
Frälsningen förmedlas genom sakramenten
En officiell katolsk text säger följande: ”Kyrkan understryker att för de troende är det Nya Förbundets sakrament nödvändiga för frälsningen.”
I katolska länder kan man ofta läsa i dödsannonser att den eller den personen har avlidit, ”utrustad med kyrkans sakrament”. Det betyder vanligtvis att han fick nattvarden och sista smörjelsen innan han dog.
Det skall liksom vara säker reskost för det sista vägstycket. Frälsningen framställs som en process, där kyrkans olika sakrament förmedlar den frälsande nåden till den troende.
Sakramenten kallas därför både ”nådemedel” och ”frälsningsmedel”. Kyrkan blir därmed en ”frälsningsinstitution”. Den säger sig vara ”den allena saliggörande kyrkan”, som ensam besitter alla de nödvändiga frälsningsmedlen.
I ett sådant system blir tron ofta detsamma som lydnad under ett antal regler och ett praktiserande av handlingar fastställda av kyrkan.
Själva idén om en ”saliggörande kyrka” är främmande för evangeliet. Guds församling på jorden kan aldrig bli något annat än en budbärare och ett vittne om frälsningen i Jesus Kristus.
Ingen kyrka har i sig själv frälsande makt. Lika främmande är tanken att frälsningen skulle förmedlas genom yttre handlingar, ritualer och ceremonier. Den katolska frälsningsläran är extremt sakramentalistisk.
Risken är då stor att de olika sakramenten helt enkelt skymmer bort Jesus själv. Det är bara i Honom vi kan finna frälsning, liv och salighet. Bibeln säger klart och tydligt:
”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.”(Apg.2:12)
”Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet,” skriver Johannes i sitt första brev 5:11-12.
Frälsning är att genom tron få en personlig relation till Jesus Kristus.
Vad som gör den katolska frälsningsuppfattningen så komplicerad är att rent teoretiskt skriver den katolska kyrkan under på bekännelsen:
”Utanför Kristus ingen frälsning.” Men hur tolkar det katolska läroämbetet en sådan bekännelse? Påve Johannes XXIII förklarar:
”Ingen kan vara i gemenskap med Kristus annat än i kyrkan. Det är inte möjligt att tillhöra kyrkan annat än genom biskoparna, förenade med överherden, Petri efterträdare.” (Citat något förkortat).
Det är precis samma proklamation som dundrar emot oss i en gammal påvlig bulla från 1300-talet, i vilken påve Bonifacius VIII tillkännagav:
”Underkastelse under påven i Rom är absolut nödvändig för varje människas salighet.”
Jesus sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh.14:6)
Författaren Guitton läser dessa ord med katolska glasögon och ger då följande tolkning:
”Vägen är den kyrkliga auktoriteten, sanningen är det kyrkliga dogmat, och livet är de kyrkliga sakramenten.”
Som professor Subilia så riktigt påpekar blir då den beklagliga slutsatsen denna:
”Jesus och kyrkan är helt enkelt samma väsen.” Påvekyrkan proklamerar sig själv som den enda institution som kan förmedla Kristus och frälsningen till människorna.
Det katolska prästämbetets betydelse underströks av påve Pius XI i följande ordalag:
”Prästen är en ’alter Christus’ (en andra Kristus). Prästvigningens sakrament överför till prästen befogenheter att handla i kraft av och i Kristi egen person.”
Antingen man säger: ”Utanför Kristus ingen frälsning” eller ”Utanför kyrkan ingen frälsning”, så är, enligt katolsk tro, betydelsen densamma. Detta är ljusår på avstånd från biblisk och evangelisk tankegång.
Är rättfärdiggörelsen genom tron en katolsk lära?
Katoliker och lutheraner har som bekant undertecknat ett gemensamt dokument om rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus Kristus. En del teologer från båda sidor påstår nu att reformationen berodde på ett missförstånd. Katoliker och protestanter har pratat förbi varandra i över 400 år.
I denna lilla skrift har vi inte möjlighet att göra en djupgående analys av begreppet rättfärdiggörelse i katolsk teologi, något som för övrigt kan verka nog så komplicerat. Jag begränsar mig till att ge ett exempel på den undervisning den katolska kyrkan ger sina trogna i ett katolskt land.
Min franska katekes föreslår helt enkelt följande bön:
”Herre, jag erbjuder dig denna min dags besvärligheter och mina lidanden som ersättning för mina synder.”
Vem kan tro att Påvekyrkan verkligen förkunnar rättfärdiggörelse genom tro, då den i praktiken lär människorna att de som ersättning för sina synder kan erbjuda Gud de prövningar och lidanden som de möter här i livet?
En annan ting som visar att den katolska kyrkan inte förkunnar rättfärdiggörelse genom tro är avlaten.
Kyrkan lär att en del av Jesu meriter är oanvända! Maria har också mängder av meriter eftersom hon var syndfri! Vidare har helgonen genom sina goda gärningar och speciella helighet utfört mer än vad den gudomliga rättfärdigheten krävde av dem.
Allt detta har samlats till en sorts skattkammare av meriter, som kyrkan förvaltar till förmån för de många som inte har nog förtjänster till att undkomma skärseldens fasor.
Denna överföring av meriter till vanliga syndare sker emellertid inte gratis. Ordet ”avlat” ( på latin ”indulgentia”) betyder ”efterskänkande”. I praktiken innebär det att timliga syndastraff i skärselden eller i detta livet kan efterskänkas på vissa villkor.
Detta har tidigare skett genom regelrätt betalning av avlatsbrev men mestadels idag som belöning för böner, fromhetsövningar eller pilgrimsfärder. Avlatsläran bygger också på den föreställningen att syndastraffen inte alltid upphävs även om synderna är förlåtna.
Avlatsläran är på kollisionskurs både med Bibeln och sunt förnuft. Även de mest hängivna ”helgon” har givetvis varit bristfulla människor. Att de skulle ha ett överskott av helighet och goda gärningar som samlats i en skattkammare tillsammans med Jesu förtjänster är en av katolicismens mest chockerande läror.
Tänk att blanda ofullkomliga människors s.k. ”meriter” med vår Frälsares fullkomliga offergärning! Ingen förlåtelse eller eftergivande av synd och skuld kan ske genom något annat än Jesu fullkomliga försoningsverk.
Eftersom avlatsläran förnekar att Jesu försoningsoffer är tillräckligt måste den betraktas som blasfemisk. Lyckligtvis talar inte Bibeln om straff för förlåtna synder men säger istället:
”Där synderna är förlåtna behövs det inte längre något syndoffer.”(Hebr.10:18)
Guds förlåtelse är så fullständig att han också glömmer. ”Det är jag som stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.”(Jes. 43:25)
Förlåtelsen och rättfärdiggörelsen sker av nåd plus ingenting! Den rättfärdighet som Gud ger den ångrande syndaren är en tillräknad rättfärdighet. Det säger Skriften mycket tydligt:
”Den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Därför prisar också David den människa salig som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga, utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” ( Rom. 4:5-6, 3:23-24)
Våra synder tillräknades Jesus då han bar dem upp på korsets trä. Hans rättfärdighet tillräknas oss, då vi i vår totala hjälplöshet sätter vår förtröstan till Honom. Det är evangeliets glädjebudskap.
Påvekyrkans ständiga tal om meriter och förtjänster står i skarp kontrast till den konklusion Paulus ger i Rom. 3:27: ”Vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet.” Det betyder att inga mänskliga meriter har något värde för vår frälsning.
I Skriften är den frälsande tron givetvis förbunden med sinnesändring och omvändelse. Det betyder att den som kommer till Jesus för att ta emot Hans frälsande nåd måste vara villig att vända sig bort från det som misshagar Gud.
”Omvänd er och tro evangelium!” var Jesu eget budskap i Markus 1:15.
Omvändelsen kan ibland medföra ett behov av gottgörelse och försoning med dem som man har förbrutit sig emot. Efter sin omvändelse var Sackeus villig att betala fyradubbelt tillbaka till dem som han i egenskap av tullchef hade krävt för mycket av.
Men detta sker spontant efter att samvetet har vaknat. Goda gärningar bör följa en sann omvändelse, men Bibeln säger att det är Gud som har berett dessa gärningar för att vi skall vandra i dem. (Ef. 2:10). Gärningarna är trons döttrar, som någon har sagt. De kan alltså aldrig utgöra grunden för vår rättfärdiggörelse men hör snarare till konsekvenserna av densamma.
10. Att rätt bedöma utan att döma
Då vi nu har kommit till slutet av denna lilla skrift uppstår kanske följande fråga hos några läsare: Finns det då ingenting gott i den katolska kyrkan?
Naturligtvis finns det katolska författare, som har skrivit uppbyggelseböcker, där tron framställs som förtröstan till Gud och hans Ord. Men påvekyrkans officiella frälsningslära är dock extremt sakramentalistisk.
Nyligen läste jag några sidor i en av den katolske teologen van der Burgs böcker. Jag skall citera en mening från den och med avsikt utelämna den sista delen. Låt oss tänka oss att van der Burg skulle ha skrivit så här:
”Kristendom är framför allt ett liv i gemenskap med den levande Kristus.”
Många evangeliska troende skulle ha blivit begeistrade av att läsa detta. Tänk, att en katolsk teolog skriver exakt detsamma som vi tror! Visst är väl kristendom ett liv i gemenskap med den levande Kristus!
Men nu tillhör inte van der Burg den typ av skribenter som döljer vad han egentligen tänker. Hela meningen lyder så här: ”Kristendom är framför allt ett liv i gemenskap med den levande Kristus i Altarets Sakrament.”
Det förändrar allt. Då blir det plötsligt prästernas makt att förvandla nattvardsbrödet till Jesu verkliga lekamen som gör det möjligt för oss att få gemenskap med Frälsaren.
Vi hamnar i den mest extrema sakramentalism. Alla katolska författare skriver inte lika klart som Dr van der Burg. De talar om bön, meditation, tro, förtröstan, vila i Gud osv. De talar om Jesus och om frälsning utan att direkt nämna kyrkans sakrament.
Men är de fortfarande romerska katoliker, så har de alltjämt sakramentalismen i bakhuvudet, även om den inte alltid tydligt kommer fram i det de skriver. Det kan också vara så att författaren avlägsnat sig från den katolska sakramentalismen och blivit påverkad av ett mer evangeliskt tänkande.
Så länge en katolsk teolog eller skribent inte direkt angriper dogmerna kan han röra sig ganska fritt och vara både bibeltrogen och liberal, allt eftersom det passar. Detta gör det extremt svårt att rätt bedöma katolsk uppbyggelselitteratur.
Den nuvarande påven Benedikt XVI har blivit mycket uppmärksammad genom sin bok ”Jesus från Nasaret”. Även protestantiska teologer prisar honom som en bibeltrogen påve! De har med rätta påpekat att hans framställning av Jesu person stämmer med Nya testamentet.
Givetvis skymtar några specifikt katolska dogmer i påvens bok, men han utvecklar dem inte utan håller sig strikt till ämnet. Är då påven verkligen en bibeltrogen kyrkoledare?
Problemet är att han är lika ivrig Mariadyrkare som sina företrädare på påvestolen. Under den korta tid han varit påve har han flera gånger utfärdat erbjudanden om avlat till dem som uppfyller de villkor han ställer.
Påven rekommenderar olika fromhetsövningar för att undkomma syndastraff. Påven kan således ibland framföra bibliska sanningar. Men han kan samtidigt förkunna bibelstridiga läror. Hans bibeltrohet framstår därför som falsk, dubbelbottnad och förförisk.
Med dessa uttalanden vill vi på intet sätt förneka förekomsten av sann fromhet innanför den katolska kyrkan. Vi får inte glömma att det allt sedan medeltiden och intill våra dagar funnits oppositionella grupper inom kyrkan.
Det har trots allt funnits många katoliker, som fruktat Gud enligt det ljus de haft. Många var även upprörda över det andliga och moraliska fördärvet i sin samtids påvekyrka. John Wiclif och Jan Huss protesterade mot många av påvens obibliska läror och seder och försökte reformera den tidens katolska kyrka, men utan att lyckas.
Den förstnämnde har fått namnet ”reformationens morgonstjärna”. Han dog av slag, men efter hans begravning grävde man upp liket för att kunna bränna det på bål som man vanligen gjorde med ”kättare” på den tiden.
Jan Huss blev levande bränd på bål i sitt hemland. Det samma skedde med dominikanmunken Savanarola i Florens. En stor del av stadens ytliga och flärdfulla befolkning blev strängt pietistisk genom hans förkunnelse.
Men också han blev slutligen bränd på bål. Radikala katolska sanningsförkunnare har alltså som regel kommit i konflikt med sin egen kyrkas lärosystem.
Vi måste därför skilja på katolicismen som system och katolikerna som människor även idag. Under mina många år i Frankrike har jag mött katolska präster med vilka jag upplevat en viss vänskap.
De hade själva problem med vissa läropunkter i den kyrka de betjänade. Bland vanliga katoliker möter man uppriktiga andliga sökare. Det finns också enskilda katoliker som på olika vägar kommit fram till en kristocentrisk tro, alltså en frälsande tro på Jesus och hans försoningsverk som enda frälsningsgrund.
I andlig bemärkelse är de då knappast romerska katoliker längre, även om de kvarstår i kyrkan. Vi har inga befogenheter att uttala någon dom över alla dessa människor. Vi kan bara önska att de skall få ännu mer ljus över sanningen.
Det är emellertid aldrig tack vare det katolska systemet som människor har funnit eller finner vägen till ljus och glädje i tron. Det är väl hellre trots det katolska systemet.
Det är bara Guds Ord som ger ljus. Därför blir min slutappell följande:
Så länge vi vet att de flesta katoliker i de katolska länderna varken har sett eller öppnat en Bibel är det vår uppgift att sprida Guds Ord bland dem. Den andliga nöden i de katolska länderna borde tända en brinnande missionsiver hos alla bibeltroende kristna.
Denna text finnas att köpa som en tunn bok/ett häfte till en låg kostnad viahttp://www.ballstamediacenter.se/
Det är en bra artikel detta och den behöver man nog läsa flera gånger! /
Maria