Uppslagsdel – Rättfärdig, rättfärdighet

Be­grep­pet rättfärdig­het är i GT rikt förgre­nat och om­fat­tar myc­ket mer än lag­lyd­nad. Det hebre­is­ka hu­vud­or­det (se­daqá) kan ha den in­nebörden, t.ex. i ut­tryc­ken ”hand­la rätt och rättfärdigt” och ”rättfärdi­ga gärning­ar” (Hes 18:5, 22). Men det förknip­pas också med en rad and­ra be­grepp: oskuld och ren­het, kärlek, god­het och tro­fast­het, rädd­ning och hjälp, fred, framgång och lyc­ka. När ”den rättfärdi­ge” i Ord­språks­bo­ken ställs mot den on­de, den gudlöse el­ler dåren (10:11, 21, 24) är guds­fruk­tan en vik­tig del av be­grep­pet. Dess in­nebörd fång­as i vis­sa sam­man­hang bäst av det svens­ka or­det oskyl­dig (Klag 4:13; Am 5:12); ”rättfärdig” (saddíq) är nämli­gen den som har rätten på sin si­da inför dom­sto­len, i mot­sats till den skyl­di­ge som med rätta blir fälld. Rättfärdig­he­ten be­skrivs of­ta som en väg till lyc­ka. Det hebre­is­ka or­det kan i vis­sa sam­man­hang självt be­ty­da lyc­ka el­ler framgång (Ps 112:3; Ords 8:18), men det finns också tex­ter som ut­tryc­ker tvi­vel på att rättfärdig­he­ten lönar sig (Pred 7:16; 8:14).

Ett ge­nomgåen­de drag i gam­mal­tes­ta­ment­ligt tänkan­de är att den en­skil­de ses i sam­spel med and­ra. Rättfärdig­he­ten kan därför upp­fat­tas som en ”rätt­vis ord­ning” (Ps 72:1), be­släktad med fred och välsig­nel­se. Den upprätthålls av Gud och av re­gen­ter som följer hans vil­ja (Ps 45:5, 8; Ords 25:5; Jes 32:1). Människors förhåll­ningssätt skall stå i sam­klang med en sådan ord­ning. Pro­fe­ter­na kräver rik­tig rätts­skip­ning och fördömer ett laglöst förtryck (t.ex. Am 5:7, 24). Allmänt sett in­ne­slu­ter rättfärdig­he­ten det som främjar ett gott förhållan­de mel­lan människor, särskilt tro­het mot åta­gan­den och öve­rens­kom­mel­ser.

Sam­ma tänkesätt tillämpas på förhållan­det mel­lan människor och Gud. Rättfärdig­het gente­mot Gud är tro­het mot förbun­det med ho­nom. När Gud själv kal­las rättfärdig (Ps 36:7; Sef 3:5) kan me­ning­en va­ra att han är rätt­vis (Esr 9:15). Han är en oväldig do­ma­re (Ps 7:18; 9:9) med rättfärdi­ga la­gar (Ps 119:7, 40, 160). Ka­ta­stro­fer tol­kas som ut­slag av hans straf­fan­de rätt­vi­sa (Jes 10:22). Men of­ta be­ty­der Guds rättfärdig­het hans tro­fast­het mot si­na trog­na. Hans rättfärdi­ga gärning­ar el­ler verk (Hes 3:20; Mik 6:5) är li­ka med den hjälp och se­ger som han ger de si­na. Såda­na ord används i översätt­ning­en när sam­man­hang­et kräver det (t.ex. Ps 40:10 f.; Jes 51:1-8).

I Tillägg till GT renod­las i någon mån upp­fatt­ning­en att rättfärdig­het är li­ka med from­het och lag­lyd­nad (Tob 1:3). ”Den rättfärdi­ge” är t.ex. en åter­kom­man­de be­teck­ning för from­ma människor i Vish 2-4. Sam­ma tänkesätt åter­kom­mer ibland i NT (Luk 1:6). Där an­knyts emel­ler­tid of­ta­re, i syn­ner­het i pa­u­lus­bre­ven, till ett an­nat gam­mal­tes­ta­ment­ligt tan­ke­mo­tiv, nämli­gen att ing­en människa är helt rättfärdig (Pred 7:21). Ing­en kan ha ”rätt mot Gud” inför hans dom­stol (Job 15:14; Ps 143:2). En­ligt Pa­u­lus kan över hu­vud ta­get ing­en uppnå rättfärdig­het ge­nom att fullgöra si­na förplik­tel­ser mot Gud (Rom 3:20). Däre­mot kan Gud ge­nom sitt eget in­gri­pan­de återställa det go­da förhållan­de till människor­na som de­ras ofull­kom­lig­het förstört. Pa­u­lus tol­kar Je­su fram­trädan­de på jor­den och i syn­ner­het hans död som en sådan hand­ling av Gud. Ge­nom att tro på Je­sus och på ver­kan av hans död kan en människa från sin si­da be­ja­ka Guds in­gri­pan­de. Därmed uppnår hon det go­da förhållan­de till Gud som han er­bju­der: Gud räknar hen­ne som rättfärdig, ger hen­ne rättfärdig­het el­ler gör hen­ne rättfärdig (Rom 3:21-26; 4:5).

Tan­ken att en full­kom­lig rättfärdig­het ba­ra kan åstad­kom­mas av Gud an­tyds också i and­ra de­lar av NT. Att ”hung­ra ef­ter rättfärdig­he­ten” är sålun­da att läng­ta ef­ter det ri­ke Gud skall upprätta (Matt 5:6; jfr 6:33; 1 Pet 3:14). En­ligt Matt 3:15 skall allt som hör dit upp­fyl­las av Kristus. Han kal­las också ”den Rättfärdi­ge” (t.ex. Apg 7:52). När van­li­ga människor sägs va­ra rättfärdi­ga kan däre­mot me­ning­en va­ra att de själva fel­ak­tigt an­ser sig va­ra full­kom­li­ga (Mark 2:17; Luk 15:7).