”Mose gick närmare till töcknet, i vilket Gud var.” 2 Mos 20: 21.

GUD har alltjämt sina hemligheter, som Han dolt för de visa och kloka. Frukta inte för dem. Tag med förnöjsamt sinne emot allt, vad Gud sänder, fastän du ej nu förstår det. Bida tåligt. Inom kort skall Han uppenbara för dig mörkrets skatter och lära dig fatta, huru hemligheten är rik på härlighet. Den är blott slöjan, som döljer Guds ansikte för dig. Var ej rädd för att gå in i det moln, som lägger sig över ditt liv, Gud är därinne. Den andra sidan strålar av Hans härlighet. ”Förundren eder icke över den luttringseld, som är tänd bland eder och som I till eder prövning måsten genomgå; och menen icke, att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder.” Då du känner dig som mest ensam och övergiven, är Gud nära. Han är i den mörka skyn. Gå in i det svarta mörkret, utan att rygga tillbaka därför. I sin hydda bakom den nedfällda gardinen väntar Gud på dig.

*
I mörkret kan jag ej min Jesus se
men när Han är ändå,
ja, skall och då mig all sin nåd bete
och all min nöd förstå.
*

Jag ser ej Honom, men Han ser dock mig,
min nöd, min tysta strid,
min fruktan att förvillas på min stig
min längtan efter frid.

*

Jag hör ej Honom, men Han hör dock mig,
hör bönen utan ord,
som ofta djupt ur hjärtat tränger sig,
lik rop från törstig jord.

*

Han skapat dag och natt, o skulle jag,
ej taga båda då
med tacksamhet – vad vore ständig dag,
om natt ej följde på?

*

I mörkret övas, prövas, luttras tron,
att hon en gång i ljus
må blanda och sin glada jubelton
i segersångens brus.
L. S.
*

En gång, medan dr. C. stod på en av Klippiga bergens toppar och iakttog stormens raseri nedanför sina fötter, kom, en örn flygande uppåt genom molnen. Han svävade i riktning mot solen och vattnet på hans fjädrar glänste likt diamanter. Det var stormen, som tvingade honom att lämna dalen. Så lyftas också vi på stormens vingar närmare Gud.

——————————————————————————–
Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.