Är begreppet ”kristen” förbrukat? Artikel ur tidn Dagen:
Att kalla alla olika grupperingar för ”kristna” har blivit så vanligt att det knappt betyder något längre. Och nog finns det inte bättre beskrivningar av de som följer Jesus.
I samband med skriverierna om de fruktansvärda terrordåden i Norge gavs förövaren Anders Breivik epitetet ”kristen terrorist”. Detta mot bakgrund av att han skulle ha bekänt sig till en kristen tro. Men när man smakar på orden ”kristen terrorist” blir man ganska fundersam över vilken mening ”kristen” har fått.
Begreppet ”kristen” förekommer så långt jag kan se vid fyra tillfällen i Nya testamentet. Själva uppkomsten av begreppet finns i Apostlagärningarnas elfte kapitel. Invånarna i Antiokia behövde förhålla sig till det faktum att många i deras stad kom till tro på Jesus. Därför gav man företeelsen ett namn och började kalla de troende för ”kristna”. Det sägs att själva ordet ”kristen” skulle betyda ”lik Kristus”. Kung Agrippa sa’ till aposteln Paulus: ”Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen.” (Apg. 26:28) Aposteln Petrus skriver: ”Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet”. (1 Petr. 4:16) Dessutom talar aposteln Paulus vid ett tillfälle om ”hednakristna” församlingar. (Rom. 16:4)
Min slutsats, rätt eller fel, är att det var icke-troende människor som gav de troende beteckningen ”kristna” och att de troende själva kom att vartefter acceptera begreppet som en del av sin identitet. Jag kan heller inte se någonstans att varken Jesus eller apostlarna myntade eller ens gjorde anspråk på begreppet. De ord som Nya testamentets författare själva mest använder när de talar om dem som tror på Jesus är ”lärjunge” och ”troende”. Jesus själv använde mest begreppet ”lärjungar” när han talade om dem som trodde på honom och följde honom.
Så har tiden och historien haft sin gång och begreppen ”kristen” och ”kristendom” har blivit allmänt vedertagna för att beskriva och omfatta det som har sin grund i personen Jesus Kristus. Lika som när man är muslim, hindu eller buddhist kan man alltså vara ”kristen”, det vill säga man tillhör en av de stora världsreligionerna. Ordet ”kristen” har också fått beteckna en mängd rörelser och sammanslutningar av olika slag. Det finns ”kristen” höger och ”kristen” vänster, där man var för sig på sitt håll hävdar att högerpolitik alternativt vänsterpolitik är förenligt med kristendom. Det finns ”kristna” riksdagsledamöter, ”kristna” poliser, ”kristna” socialdemokrater, ”kristna” idrottsmän, ”kristna” homosexuella och så vidare. Och nu senast har myntats begreppet ”kristen terrorist”. Jag är självklart övertygad om att det i alla dessa grupperinger finns sanna och hängivna lärjungar till Jesus Kristus – om än inte så många bland de ”kristna terroristerna”. Men jag kan inte se annat än att begreppet ”kristen” står för en massa kultur, traditioner och idéer som inte har sin grund i evangeliet och i lärjungaskap. Det som gjorde att lärjungarna i Antiokia blev kallade ”kristna” var den förvandling av deras liv som blev synlig när de kom till tro på Jesus.
I mitt arbete för missionen har jag också kunnat konstatera att begreppen ”kristen” och ”kristendom” många gånger möts med skepsis och rentav fiendskap i många länder och kulturer. Och när mycket av den ”kristna” kulturen skalas av – ja, då är man beredd att lyssna till evangeliet.
Det kanske är dags att återerövra begreppet ”lärjunge”? Det är kanske dags att tydliggöra att evangeliet inte handlar om religion, kyrkotillhörighet, kultur eller traditioner. Utan om att lära känna en person, Jesus Kristus, och låta sitt liv formas efter hans lära och förebild. Det är mot den bakgrunden jag ställer frågan: Är begreppet ”kristen” förbrukat?
När jag för något år sedan skapade mitt konto på Facebook, fanns det en rad där man skulle skriva vilken religion man tillhör. Jag skulle just till att skriva ”kristen” när jag ändrade mig och skrev ”tror på Jesus.”/ Bo Lundin www.dagen.se
____
En bra fråga som bör ställas, tycker jag. Numera kallar man sig lite av varje och man undrar vad som är vad, och det är bra att man faktiskt kan säga att man är en lärjunge, för det är ju sant och vi går ju med Kristus. Så då är vi frälsta och troende, anser jag, om du frågar mig…Ordet kristen har fått en dålig klang och jag tycker inte att det är ett ord som skall visa på vad Kristus Jesus har gjort för oss. Man dödar ju i Guds namn… man kan inte vara en ”kristen terrorist”. Katoliker är inte kristna, men de kan omvända sig. För Paulus i Apg var främlingarnas frälsning viktigare, än hans egen frihet…Apg 26:28-29
Act 26:28
Då sade Agrippa till Paulus: ”Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.”
Act 26:29
Paulus svarade: ”Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag av dessa bojor.”
/Maria
Du har rätt i tankar o formuleringar, vad vore vi utan Jesus och att han får hjälpa oss att bli av med synden vi haft/har.
Eftersom man ser o hör så mycket om att ”må bra”, alltså med alla möjliga ”lösningar”, men Jesu hjälp vill man inte gärna ha.
Att vara som man är kan vara väldigt dåligt då man inte tar emot eller känner Jesus som hjälpen. Då kan det bara gå emot katastrof om man inte får kunskap och kan få välja det goda livet.
Ja synden försvinner skenbart då man fokuserar på annat: – sticka huvudet i sanden- syndromet.
Den troende vill verkligen bli fri från allt som inte är Kristuslikt. Och en gång kunna se honom i ögonen i frid. /Maria
Vad kyrkan gjort och gör kontra evangeliet i Bibeln är ett ämne som kanske borde förtydligas mer?
Jag förstod inte vad ”Jesus dog för mina synder,” och ”Jesus älskar dig” betydde i många år. Utan att se Bibeln som en helhet var det svårt att inse tyngden i de orden och i löftet om nytt liv.
Idag talas det inte om synd och mer om termerna må dåligt/bra.
När man mår bra har man ett gott och realistiskt självförtroende som resulterar i ”goda kontakter” med andra människor och när man mår dåligt har man ”för höga krav på sig själv” (och sin omgivning), enligt det här tankesättet.
Att må bra är alltså att sluta jobba på sig själv så hårt, sluta kritisera sig själv/andra och erkänna sig ”som man är.” Vad det nu betyder?
Ser du inte synden inom dig och ute i världen är det lättare att må bra!
Syndens verklighet försvinner skenbart när vi fokuserar på mindre problem och lättsammare saker!
Vi troende vill dö bort från synden helt och hållet och låta Jesus leva i oss i stället. I Honom finns det glädje och kärlek och evigt liv.