*Mitt hjärta fryser*

 

Jag fryser i mitt hjärta när man nonchalerar..

Jag stelnar till då man ser ut att ha fastnat

någonstans på vägen mellan oförstånd och

någon slags förnekelseapati

Det är jagandet efter vinden som människor

tycker så mycket om, utan att se eller höra jagar

de framåt

med skygglapparna stadigt fastspända, och jaget

framåtlutat.

Mitt blod kan frysa till is då jag ser deras självbelåtna

miner slicka sig om munnen som katten som nyss fått

sin grädde.

Och mina öron tror inte det de hör, då det ljuder en skrällande

sång från människor som faktiskt ”vet allt om allting och mest vet de om

Gud”,

Och mina steg blir ibland tunga och min penna likaså, då det enda jag vill

 se är kärlek över gränserna, kärlek till en Gud som längtar. Han vill och

han längtar efter människor som släpper sitt eget, och vandrar in i hans

famn och gör hans vilja. Ska det vara så svårt att söka och lyssna och finna?

 Ja kanske det, jag var en gång i den situationen själv.  …. ville inte veta  //Maria