Varför?

”Varför?” Vilken enkel fråga!
dock så svårlöst mången gång.
Smyger in i slott och koja, blandar sig med bön och sång.
Varför, frågar vi, o Herre, handlar du väl så och så,
varför skall i mörka passen
vi emot ”vår” vilja gå?

Varför lyser icke solen
lika för oss alla dar?
Stundom synes molnen dölja
även nådastolen klar.
Understundom vi ock frågar
varför skall det vara jag
som av ödets pilar träffas?
Gåtan lösas skall en dag.

Skall väl svaret månne bliva:
Barn, om jämt sig lyckan tett,
och om glädje städs fått följa
dig, och alltid solen lett.
Skulle aldrig sorgens tårar
bli som dagg på blommans knopp,
skulle aldrig brådden spirat
skön mot ljusets himmel opp.

Ty det är vad trädet rensats,
torra grenar huggits av,
vi får se de friska skotten,
största frukter i sitt slag.
Stiga må vi på de törnen
Gud med nådig hand strött ut,
tappert brottas emot vågor,
kämpa  –  gå trots stormens tjut.
Stundom under bön och tårar
ropa, bida och ”få svar”,
ej med gyckel Gud vi dårar,
ty sitt kors för oss han bar.
Hårt må mänskors domslut falla,
”Gud” till hjärtats gömslen ser;
brottslig må dig alla kalla
då din Gud din oskuld ser.

Hjälp oss då! att ej vår farkost,
bräcklig som den är, må gå
under uti livets stormar,
men från nöd och trångmål få
lotsas hem vid säkert ankar,
finna väg till tryggad hamn;
trötta, nöjda finna vila
såsom barn i moders famn. /E Strömberg
Denna dikten säger väl mycket om Guds nåd och att vi är säkra i Guds hamn och famn. /Maria