Se, Han kommer! Är du redo?

Predikan av Arne Imsen 1989

FRÅN: https://www.midnattsropet.se/2018/05/se-han-kommer-ar-du-redo.html

Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre. Han skall komma igen.

Var jag än läser i bibeln, står det klart för mig att Jesus kommer. När jag läser det fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Hade jag inte detta hopp skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig.
Men hoppet lyser, ära vare Gud! Och jag har fått ett litet nyckelhål in i evigheten där jag sett den himmelska härligheten – och det är detta som bär! JESUS KOMMER! Det är ingen teori eller dogm eller inlärd fras: JESUS KOMMER! Det är ett uttryck för ett inneboende överflödsliv. Intensivt, spännande, dramatiskt. Snart ska hoppet bli en verklighet. Vi ska få se honom som vi nu älskar utan att ha sett. Han har gjort ett outplånligt intryck på oss. Format, präglat och förvandlat oss till att i världens ögon vara dårar. Främlingar.
JESUS KOMMER. Det finns definitivt ingen möjlighet att vara likgiltig inför det anropet och den tonen. Man måste bli upprörd, förargad eller uttrycka bespottelse. Om det bara är en programpunkt i det religiösa programmet att påminna varandra om för ordningens eller traditionens skull; då är det naturligtvis ointressant, och går oss förbi utan att åstadkomma något intryck.
Men detta är ett sanningens ord, som bör bli föremål för begrundan: JESUS KOMMER. Rör det ditt hjärta? Värmer det ditt hjärta? Känner du att det frusna smälter och det hårda krossas, inför den enorma kärlek som den helige Ande lägger i budet att Jesus kommer? Han kommer för att slutfrälsa sin församling.

Församlingens främsta kriterium

Jesu tillkommelse är en profetisk sanning som vill borra sig in i vårt samvete på ett sådant sätt att vi kan inta rätta attityder. Då kan vi lyfta blicken mot höjden, och med frimodighet säga: Herre, kom! Välkommen! Det finns ingenting emellan dig och mig. Kommer du nu Jesus, så följer jag med dig hem till härligheten. Jag är beredd.
När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn. Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då stodo hos dem två män i vita kläder. Och dessa sade: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen (Apg 1:9-11).
Det var himmelska budbärare som anförtroddes uppgiften att omgående och utan något dröjsmål proklamera den sanning som varit den kristna församlingens främsta kriterium under den heliga historien och församlingens tidsålder.
Varför håller ni på som ni gör, ni kristna? Varför sjunger ni och beder; varför vittnar ni som ni gör? Varför väljer ni att vara så annorlunda och avvikande? Varför accepterar ni smäleken? Ni skulle ju kunna leva ett annat, välanpassat och mycket komfortabelt liv, och ändå väljer ni något som måste betraktas som ett martyrskap. Varför gråter ni för grannens frälsning? Varför bär ni dag och natt i era förböner fram missionsfälten?
Varför beder ni på ett sådant sätt för konung, regering, riksdag och samhälle? Varför kämpar, beder och ropar ni? Det finns väl annat man kan ägna sig åt? Andra uppgifter som kunde anses viktiga att gå in i. Varför ha denna stämpel av att vara fanatisk, svärmisk och sekterisk genom livet, när man kan ha det så bra och bekvämt? Bli erkänd, uppburen, bekransad, applåderad för sina insatser. Vill du veta varför?
Denne Jesus, som har tagits upp ifrån eder till himmelen – denne Jesus, apostlarnas Jesus, den urkristna församlingens Jesus, Petrus Jesus, Johannes Jesus – denne Jesus; som I haven sett fara upp till himmelen – han skall komma igen! Tror du det? Rör det dig? Känner du att tårarna gärna vill tränga fram, och du i ödmjuk förkrosselse vill gråta av glädje?
Denne Jesus, som Fadern tog upp för din och min skull, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen. Här har vi hemligheten. Det är därför vi kämpar. Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre.
Han skall komma igen. Under den heliga historiens gång har människor försökt åstadkomma förblivande förändringar, men alla ansträngningar har slutat i katastrof, kaos och sammanbrott. Så går det också för oss. Det vi trodde skulle bli ett paradis i tiden, har inte blivit något annat än helvetets väntrum. Vi trodde att vi skulle lyckas åstadkomma underverk och demonstrera för hela världen att det finns jämlikhet, frihet och broderskap. Man gick ut med entusiasm för att bygga den nya världen, buren av idéer, folksuveränitetstanke och humanism för att åstadkomma underverk. Vad blev resultatet? Vi vet det så innerligt väl.

Vårt enda hopp

Den ende som kommer att kunna lösa mänsklighetens problem sist och slutligen, finner du inte i Washington, New York, FN eller Genève. Du finner honom inte i Moskva eller Rom. Nej, han finns inte i något av de maktcentra genom vilka vi kanske väntar hjälp, och som vi frestas fästa våra förväntningar till.
Han som Gud har gjort till Herre och Messias, han bar ett kors till Golgata. Det var inte ett gevär han bar på ryggen. Det var inget vapen, och dock var det ett vapen. Kärlekens kors. Det kors, som egentligen var vårt, det bar han till Golgata. Han hade ingen kulspruta för att röja väg för sitt välde. Det var inte kärnvapen och bakteriologisk krigföring. Han hade inte den utrustning som alla hans efterföljare och imitatörer fäst sådan tilltro till och ställt mänskligheten inför.
När påven var här i vårt land så var det mesta man kunde se omkring honom skjutvapen och poliser. Man sa till och med att påven hade skottsäker väst. Det hade han förmodligen. Det behöver man i denna farliga värld som statsöverhuvud i Vatikanen och kyrkofurste på jorden. Men min Frälsare och Herre är inte statsöverhuvud i Vatikanen. Han har intagit platsen på Faderns högra sida i det nya Jerusalem, och hans ärkefiende Satan, som försökt att detronisera honom under historiens lopp, har kommit på skam.
Snart kommer djävulen att kastas ned på jorden. Förmodligen sker det när församlingen flyttar upp. Då måste luften renas, och djävulen kastas ned. Den värld som varit lojal mot honom, ska få tjäna honom till det yttersta. Men församlingen ska hemförlovas i härlighet! Jesus bar det kors du och jag borde ha tagit, och dog syndarens död för din och min skull. Skriften säger att det var omöjligt för döden att behålla honom. Han gick ut ur dödsriket, och intog platsen i härligheten. Nu väntar han på att utföra historiens största, märkligaste och mest förunderliga evakuering som ligger strax framför.
Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen … Det är därför vi verkar. Det är därför vi gråter. Det är därför vi jublar. Det är därför vi vägrar släppa in världen och vad den tillhör i gemenskapen. Det är därför vi vägrar surrogat och imitationer; vad världen har att erbjuda av maktmedel och resurser, fastän frestelsen kan vara svår understundom, då världen har kommit underfund med att just i församlingen finns det fonder som kan utnyttjas i samhällsarbetet för att bygga upp det antikristliga riket.
Det finns fonder av tro, kärlek och hopp. Det finns fonder av idealism och nådegåvor. En del är nedfrysta, men de finns där. Bara nådens sol börjar lysa och det blir andligt töväder, så smälter dessa hemlighetsfulla, fördolda krafter fram, och det visar sig att Guds Rike har liv och skapande, förnyande kraft.
Närhet till världen är möjlig då temperaturen sänks och man kommer ned till fryspunkten. Men när värmen kommer, då tinar isen upp, och det blir skilsmässa. Man kan inte förena vatten och eld. Denna värme ligger förborgad i proklamationen: ”Denne Jesus, som ni sett fara upp till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni sett honom fara upp.”

Trampas ned – eller förtrampa

Evangelium är ingen fredstraktat. Det är en krigsförklaring. Vi har inte fått i uppdrag att förhandla med världens furste och makter. Skriften säger: ”Stå honom emot, fasta i tron.” Satan har inte blivit kristen, och blir det aldrig. Världen kommer aldrig att älska min Frälsare och Herre. I bibeln står tydligt att vänskap med världen är fiendskap med Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Dessa fientligheter blir definitivt inte mindre genom ekumenik.
Ekumeniken är den största faran som möter väckelsekristet folk i tiden. Det verkar som om ekumeniken skulle lyckas urvattna det kristna budskapet ända dithän att det förlorar sin sälta. Istället för salt får vi socker. Man förvandlar livets bröd till marsipantårta, och livets vatten till lemonad. Vad vi behöver vara med om är inte smaksensationer, som serveras i världen för att försöka bjuda människor maximalt nöje till minsta möjliga pris och uppoffring.
Det heter att när saltet förlorat sin sälta, då duger det till ingenting annat än att kastas ut och trampas ner av hedningarna. Där finns de två alternativen för den kristna församlingen. Antingen trampas ned av världen, eller förtrampa fiendens härsmakt. Vi får välja. Och går vi i allians med den värld som svurit vår konung död, då får vi också ta konsekvenserna av detta.
Denne Jesus blev orsaken till Stefanus martyrskap, Petrus martyrskap och Paulus fängelsevistelser. Han blev orsak till att de heliga förföljdes. De fick överge hem, bostäder, familjer. Förlorade medborgarskap och rättigheter. Dessa, som med dopet hade proklamerat att Jesus är Herre, och som upplevde att det inte fanns någon reträttväg eller kompromiss, vägrade att sänka den blodstänkta fanan.
Denne Jesus är en herre, vars lärjungar historien igenom drabbats av smälek, bespottelse, förföljelse och hån.
Bibeln har inte kommit till i katedraler, universitet och seminarier, utan har i huvudsak skrivits i fängelser. Ändå har de kristna valt att fortsätta, historien igenom. Och nu känner vi att vi är framme vid sista varvet – sista generationen. Vi går segrande i mål, ty: Han ska komma igen! Snart är vi över mållinjen, och får segerkransen.
Om ditt andliga livs verkliga status skulle undersökas – hur blir diagnosen? Kan det vara så att det är sjukt och har brister någonstans? Känner du att du inte orkar som du borde göra? De andliga livsorganen har avtrubbats. Du har tappat – inte glöden, men kraften, och upplever dig vanmäktig. Du har inte samma uthållighet som förr. Du saknar kondition, ståndaktighet och disciplin. Du faller så lätt för tillfälligheter, och blir offer för nycker som skapar förvirring och problem i din tillvaro.
Hur är det med utstrålningen? Är blicken frisk? Eller behöver du vara med om att dina andliga livsorgan vitaliseras? Kanske du behöver ögonsalva för att kunna förstå, se, och dra riktiga slutsatser av det som har gått över ditt liv? Vad fångar dig? Vad har du för ögonmärke? Är det de ting som synas?
Vi sitter nog allesammans i ungefär samma belägenhet, och måste, för att vara uppriktiga och ärliga, erkänna att vi har lätt att fastna i materiella ting och även i andliga ting, på ett sätt så att vi får blicken fäst på något annat än där vi borde ha den. Det är som om de eviga tingen tonas bort och bleknar för oss.
Förr i världen sa läsarna till varandra när de träffades: ”Frid broder! Jesus kommer!” Nu säger de: ”Tjänare mors! Jag har köpt en Volvo!” Förr gick läsarna kilometer efter kilometer för att få vara med på möte. På vägen bad man och kom i anden. Jag har hört om dem som föll i snödrivorna och blev liggande i timmar utan att frysa, där de låg och prisade Gud.
De hade blicken riktad mot den eviga världen. Det fanns inte för stora uppoffringar, vägen blev aldrig för lång, utan man var redo att gå hur länge som helst för att möta syskonen. Inte bara för att få en allmosa – nej, för att förmedla välsignelse och styrka; uppmuntra varandra till tro och goda gärningar.
När man möttes famnade man varandra och sade; ”Frid! Så underbart att se dig, broder och syster! Att du är bevarad i Kristus!” Nu frågar vi: ”Hur har det gått med sommarstugan? Husvagnen? Du har väl en ordentlig båt? Har du varit ute och fiskat i sommar? Eller seglat?” Det är samtalsämnen för trons folk under de sista flyende minuterna av tidsåldern.
Jag vill inte vara elak. Det anstår inte mig att döma någon. Men jag lider i min ande, av den enkla anledningen att det finns ett annat liv. Det finns ett rikt andligt liv. Och detta behöver vi uppleva. Då behöver vi inte truga kristendomen och kristna värderingar på ett samhälle som kräks av vår ljumhet, och äcklas av våra propagandatricks att popularisera det vi kallar evangelium. Men det är världens evangelium, Babylons evangelium, och det hör hemma i antikrists värld.
Vad vi behöver är ett möte med denne Jesus som ska komma igen. Jesus visiterade som ärkebiskop de sju församlingarna i Mindre Asien och skrev protokollet från visitationen i de sju sändebreven. Han sa till det ringa Filadelfia, som inte hade något att berömma sig av, och som inte var speciellt briljant i sin bekännelse: Håll fast det du har, så ingen tager din krona!
Ska vi låta de svaga makterna under denna världens välde, få bortföra oss som segerbyten? Ska vi lida nederlag? Fortsätta leva i materiellt välstånd och andlig misär? Eller ska vi satsa oss själva och hålla fast – vad då? Inte vår prestige, vår tradition. ”Håll fast det du har.” Vad är det? Ordet och namnet. Inte religiösa aktiviteter och nya projekt, metoder och idéer. Nya musikstilar, eller något ditåt. Ordet och namnet. Ärkebiskopen Herren Jesus Kristus, skriver i sitt visitationsprotokoll till församlingen i Smyrna: Var trogen intill döden, så ska jag giva dig livets krona.

Angelägen hälsning

Änglarna fick ordern att omedelbart gå ned till lärjungarna som stod på Oljeberget och såg hur Jesus lyftes mot höjden inför deras ögon. De skulle rapportera ifrån Faderns hjärta: Denne Jesus, som I haven sett fara upp till himmelen, han skall komma igen. Det var detta lärjungarna behövde veta först av allt. Han skall komma igen!
Broder och syster, bibeln säger: ”Så trösten nu varandra med dessa ord.”
Snart skall striden avblåsas av Herren själv. Vi ska gå in i den besittning som väntar på sina medborgare. Bed för mig, arma människobarn i denna tid, som fått i uppdrag att aktualisera budskapet om Jesu tillkommelse – bed för mig, att jag inte förfuskar uppdraget! Bed för mig, att jag inte som tjänaren säger: ”Det dröjer med Herrens tillkommelse”, och börjar syssla med annat. Och istället för att ge mat i rätt tid, börjar slå.
Vilken fråga är det som mer än någon annan vill dominera oss? Det är den sociala frågan: ”Vad ska jag äta? Vad ska jag dricka? Vad ska jag klä mig med? Var ska jag bo?” Så börjar planeringen för framtiden. Du ska rädda din familj, du ska rädda dig själv. Jag har full förståelse för din oro – och Jesus har det. Men han har inte gett ett partiellt uppdrag, så du kan ha en halvtids- eller trefjärdedelstjänst.
Det är närkamp med djävulen och döden, denna närkamp kräver dig totalt. Herren Jesus sa inte att du skulle in i ett seminarium för att lära dig teologi eller metodik. Han har lovat fylla dig med kraft och ge dig gåvor. Han sa inte att du ska tjäna en organisation. Ty den helige Ande räddar aldrig organisationer eller kyrkor. Den räddar endast människor.

Tjänarens ansvar

Hur var det med tjänaren som började ägna sig åt de timliga frågorna? Hans Herre kom och sa: ”Hugg honom i stycken!” Det kommer en dag då sanningen blir uppenbarad. Det blir avslöjat hur kluvna vi varit i vår tjänst. Hur delade vi varit i vår håg. Tänk om vi som lyssnat till budskapet om Jesu tillkommelse blev intagna av detta outplånliga intryck som endast den helige Ande kan åstadkomma. Då skulle vi ganska snart få vara med om en kärlekens revolution i många sammanhang.
Det sista kapitlet i Bibeln har som sista budskap att Anden och bruden säger ”kom!” Detta budskap fortplantar sig rakt in i universum, in i evigheten. ”Och den som hör det, han säge kom.” I ett ögonblick avslutas församlingens historia, och Apostlagärningarna får sin epilog. Vad då? Jesus kommer! En rycks upp – en annan lämnas kvar. Den eviga skilsmässan är ett faktum. De som var redo, gick in för att möta honom.
Må Gud skona mig från att bli en otrogen tjänare! Må Gud skona mig från att gå här i tiden, fallen i anden! Herre, kan du inte rädda mig på annat sätt, så ta hem mig omedelbart! Jag står inte ut med tanken att förlora det eviga hemmet! Allt inom mig ropar MARANATA! Väckelseropet i tiden: Kom, herre Jesus! Kom snart! Amen.

*****

             /