325 Vid det stora kyrkomötet i Nicaea 325 blev kyrkan i praktiken en statskyrka under kejsarens ”beskydd”. De som motsatte sig statskyrkotanken blev förföljda t.ex. donatisterna. Det bestämdes där också att prästerna fick inte gifta sig (men de som redan var gifta fick dock fortsätta i den ställning de var). Redan då gick profetian i 1 Tim. 4:3 om att förbjuda äktenskap i fullbordan. De medverkande uttryckte också sin belåtenhet med förbudet i Canon III som förbjöd mulieres subintroductas. Ingen biskop, präst eller diakon fick ha någon annan kvinna i sitt hus än sin moder, syster, faster, moster eller liknande person som inte någon misstanke kunde riktas mot. Men 39 av Rom-församlingens första ledare hann med att vara gifta! Många präster hörsammade dock inte celibatet. Kyrkomötet i Laodicea 352 backade i celibatsfrågan och förpliktade att präster skulle gifta sig med jungfrur och skicka iväg otrogna hustrur. I kyrkomötet i Kartago 401 svängde det igen och mötet tog en ståndpunkt för celibatet, samt antog att präster skulle skilja sig från sina fruar och leva som ogifta. Bara 19 år efter Kartago prisar dock biskopen i Rom, Honorius, fruarna som stöttar sin präst-makar i tjänsten. 867 valdes Adrian II till påve. Han var en gift man, vilket igen missgynnade förespråkarna för celibatet. På Laterankonciliet 1139 uttalade påven Innocent II alla prästerliga äktenskap som ogiltiga och barnen i sådana äktenskap för oäktingar. Konciliet i Trent (1545-1562) bestämde att gifta präster skulle exkommuniceras. Celibatstvånget ökade de homosexuella aktiviteterna mycket märkbart inom kyrkan. Konciliet i Tours 567 bestämde att munkar fick inte sova två stycken i en säng och att sovsalarna skulle ha ljuset brinnande hela natten.

336 Kristet julfirande firades första gången. Den 25 december valdes för att anknyta till, eller snarare överta, firandet av ”den oövervinnliga solen”, sol Invictus, en kult som blivit alltmer populär i Rom från 270-talet. Även den persiska Mitraskulten kopplas samman med solen och den 25 december. Kung Konstantin var en hängiven dyrkare av solen före sin kristna omvändelse.

350 ca Ökenfadern, eremiten och munken Antonius (251 – 356), som grundade munkrörelsen spårar ur när han lär att ”All nåd som någonsin har blivit skänkts människor, allt kom genom Maria.” Från Our Lady’s Library. Antonius gick klädd i en stickande skjorta av hästhår, åt aldrig kött och badade aldrig. Blev 105 år. Han lärde sina lärjungar att fly egendom och kvinnor. Han är också viktig för den koptiskt ortodoxa kyrkan. Återuppväckt i svensk kristenhet har han blivit genom bl.a Peter Halldorf som i sin bok ”Jungfrumark” ser denne ökeneremit som en förebild.
Johannes Krysostomos (ca 347-407) fortsatte med att säga att ”Syndare får förlåtelse endast genom Marias förbön”. Krysostomos blev av påven Pius V officiellt utnämnd till kyrkolärare 1568. Också i den Ortodoxa kyrkan är han en av de största kyrkolärarna.
Även Aurelius Augustinus (354-430) förföll till en felaktig Mariasyn genom detta uttalande: ”Vem kan värdigt tacka dig och nöjaktigt prisa dig, o välsignade jungfru, som genom ditt medgivande har frälst en förlorad värld.” Augustinus hävdade att alla människor har del i (arv)synden redan från sin tillblivelse, med ett undantag – Maria. Detta uttalande lade sedan grunden för Concéptio Immaculáta – den obefläckade avlelsen.
Thomas av Aquino (ca 1225-1274) lärde i sin tur att ”Gud har anförtrott Maria himlens nycklar och skatter”. Thomas av Aquino blev av påven Pius V officiellt utnämnd till kyrkolärare 1567. I stället för Reformationen så valde Katolska kyrkan Mariadyrkan.
Höjden av villolära presenterades av påven Benedict XV (1914-1922)som hävdade: ”Alla de som söker Marias beskydd kommer att bli frälsta för all evighet.”

375 ca Man började uttrycka böner till och vördnad för änglar och döda helgon, samt använda bilder.

381 Man började dyrka Maria under bruket av titeln Guds Moder. Maria övertog i själva verket Modergudinnan Diana (Artemis) dyrkan i Efesus (se Apg. 19:23-40 och Apg. 20:28-30).

381 På kyrkomötet i Konstantinopel blev statskyrkan lag.

394 Mässan som ett dagligt nattvardsfirande.

416 Lagen om spädbarnsdop fastslogs. Spädbarnsdop blev nu obligatoriskt. Kejsaren Theodosius II (regerade 408-450) hotade med dödsstraff för omdöparna. Rörelser som förnekade det katolska dopet blev gruvligt förföljda. Främst i de schweiziska alperna fanns det grupper (valdensarna) som överlevde förföljelserna . Augustinus trodde att dop var nödvändigt för frälsningen ”för mänskliga varelser kan återlösas endast inom kyrkan som man kan komma in i endast genom dop” och ”endast genom (spädbarns) dop kan fullständig och omedelbar rening (från synd) utföras.”

420 ca Augustinus kommer med uppfattningen att apostladekretets förbud mot blodmat inte längre gäller, han menade att blodförbudet endast var temporärt. Som skäl till detta anger han i verket Contra Faustum att dekretet tillkom av hänsyn till judarna och att det nu inte längre behövde hållas när förhållnadena förändrats. Luther och övrig kristenhet (förutom vissa avvikande röster ibland) har sedan gått på den samma linjen, det skulle vara alltför stort besvär med att hålla en sådan regel, detta medan judarna räknade blodförbudet till ”det lättaste buden i lagen”. Men faktum är att det under de tre första århundradena av kristenhetens historia inte finns några verkliga vittnesbörd om att förbudet mot blodmat inte skulle gälla. Både Tertullianus, Origenes och Clemens av Alexandria bekräftar att de kristna höll detta dekretet. Beslutet fattades inte bara av apostlarna utan även av den Helige Ande och vem har hört att den Helige Ande upphävt detta dekretet? (Se vidare Informationer nr 4/2002).
Christer Angerbjörn: Blodförbudet gäller nya förbundet. Världen idag 080104.
John Mackay: What should a Christian attitude be toward eating blood products? Ask John Mackay.

431 Bruket att dyrka Maria som Guds Moder blev erkänd dogm vid kyrkomötet (det tredje konciliet) i Efesus. Maria ärades med titeln Theotokos (Gudaföderska). Det här blev öppningen för en hednisk dyrkan av Maria. Resultatet av detta kan vi idag se i den katolska världen. De hedniska gudinnorna Isis och Astarte kallades ”Himmelens drottning”. Kybele titulerades ”alla heligas Moder”. Alla dessa titlar tillämpas numera, med obetydliga variationer, på Maria. Som Himmelens drottning står hon idag i högre rang än alla änglarna och de heliga i Himlen, och endast under Gud i status.
Prästen Filip från Rom, frambär på kyrkomötet i Efesus 431 för första gången tanken att påven biskop Celestinus är Petri efterträdare och innehar hans plats som innehavare av himmelrikets nycklar.

449 På den extra ”rövarsynoden” i Efesus 449 blev biskop Flavian från Konstantinopel misshandlad till döds av biskop Leos prästerskap i Rom. Samme biskop utnämnde sig till Kristi ställföreträdare på jorden. Det var minst sagt en subtil förvanskning som fräckt utgav sig för att vara ”sann kristendom”. (Enligt vår bibel är det den Helige Ande som är Kristi ställföreträdare på jorden. När påvarna tar på sig titeln ”Vicarius Christi” så är det en total urspårning från nytestamentlig tro.)

451 Kyrkomötet i Chalcedon, där bestämdes att ett klosterlöfte gällde för hela livet. Var i Nya Testamentet handlar kristendom om ett klosterliv?

490-496 Maria uppenbarar sig för första gången. Romanus bad gråtande till ”Guds Moder” och hon uppenbarade sig för honom i en dröm.

500-talet. Prästkläder och skrudar togs i bruk.

533 Johannes II blev den första påven som ändrade sitt påvenamn, men praktiken att ändra namn blev inte generell förrän vid tiden för Sergius IV år 1009.

553 Vid det femte konciliet i Konstantinopel fick Maria benämningen Aeiparthenos (ständig jungfru). Man menade därmed att hon hela livet var en jungfru.

593 Läran om skärselden antogs när Gregorius den store (Gregorius I) var påve.

600 Gregorius I inför att det latinska språket ska användas i bön och tillbedjan.

607 Kejsar Phocas ger påvetiteln åt Roms biskop Bonifacius III (påvetiteln har alltså ett hedniskt ursprung).

650 ca Man började med kyrkliga högtider för att ära Maria.

649 Laterankonciliet under påven Martin I fastslog Marias eviga jungfrulighet.

680 Kyrkomötet i Konstantinopel fastslår att dop inte kan förrättas på annan plats än i kyrkan. Genom att barndopet nu var det vanliga (tradition) så räckte det ju med en dopfunt till detta.

709 Man började kyssa påve Konstantins fötter!

750 Frankernas kung Pepin tilldelar påven världslig makt. Påven Zacharias (741-752) var i sin tur behjälpig med att göra Pepin till frankernas kung i nuvarande västra Tyskland och norra Frankrike. Pepin ledde senare sin armé till Italien och besegrade lombarderna, gav sedan deras land till påven, en stor del av centrala Italien. Detta var början på påvestaterna och den världsliga dominansen av påvarna: kontrollen över Rom och centrala Italien, och som erkändes av Pepin år 754 till den nye påven Stephen III. Det hela gick till så att påven visade frankernas kung ett dokument som påstods vara daterat 30 mars år 315, ett dokument som kom att kallas “The Donation of Constantine”. Det falska dokumentet berättar historien om hur kejsar Konstantin (död år 337), efter att ha blivit mirakulöst helad från lepra, gav påven Sylvester I (314-335) regionerna omkring Rom och proklamerade Rom som överhöghet över de andra huvudcentrena för krykan (Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem). Dokumentet visar att den romerska katolska kyrkan från Konstantins dagar var fastställd att vara överhöghetskyrkan som hade laglig rätt till regionerna omkring Rom och var högre i rang än kejsaren. Dokumentet gjorde den rätta intrycket på Pepin, han överlämnade dessa regioner till påven Stephen efter segern över lombarderna. Det var på detta sättet som de påvliga staterna kom till och som den katolska kyrkan blev skökan som red på den världsliga makten. Dokumentet är troligen påhittat strax innan Stephen mötte Pepin. Det var först år 330 som staden Byzantium fick namnet Konstantinopel. Dokumentet är inte heller skrivet på den latin som var i användning under Konstantins tid.

787 Kyrkomötet i Nicea: Vördnad av änglar godkändes. Tillbedjan av kors, helgonbilder och reliker auktoriserades, samt rökelseoffer till deras ära. Konturerna av Uppenbarelsebokens sköka blir allt tydligare. Och för att kunna tillbe dessa saker har den Katolska kyrkan medvetet plockat bort det andra budet.

788 Tillbedjan av Maria och helgonen genom avbilder började ta form.

850 ca Heligt vatten, blandat med en nypa salt och välsignat av prästerna uppfanns. Dess verkliga bruk kan dock ha börjat redan på 300-talet. Enligt katolsk tro hatar djävulen Heligt Vatten på grund av dess kraft över honom. Han kan inte förbli länge på en plats eller nära en person som ofta bestänks med välsignat vatten. Seden är dock hämtad från hedniska tempel. Apologeten Justinus Martyren (ca 100- ca 163) skrev: ”Hedningarna bestänker sig själva med vatten när de träder in i sina tempel”.

850 ca Man började med ringklockor i gudstjänsten.

890 Vördandet av Marias man Josef började.

927 Ett råd av kardinaler upprättas.

968 Påven Johannes XIII börjar att döpa kyrkklockor! En döpt kyrkklocka i Lugano meddelar: ”Ljudet av denna klocka besegrar stormar, driver iväg demoner och sammankallar människor.”

993 Helgonförklaringar av döda personer började genom Johannes XV som helgonförklarade St. Ulrich.

998 Fastande på fredagar och fastan före påsk påbjöds.

1000-talet Mässan utvecklades gradvis som ett offer, och att närvara gjordes obligatoriskt.

1000 ca Välsignad aska som sakramentalie började praktiseras som botgöringsmedel. Vid askonsdagen (dagen efter fettisdagen och 40 dagar före påsk) strös vid mässan ut välsignad aska på de troendes huvuden som tecken på botfärdighet. Askan kommer från föregående års palmsöndags palmgrenar. Sakramentalier är välsignade religiösa föremål invigda av Kyrkan som kors, religiösa bilder, rosenkransar, helgonfigurer m.m.)

1079 Celibatet för präster påbjuds av Gregorius VII.

1090 Rosenkransen (ett radband med böner) introducerades av eremiten Peter.

1100 ca Betalning för mässan påbjuds.

1139 Det andra Laterankonciliet upphävde äktenskapet för vigda präster.

1139 Doktrinen att det finns sju sakrament introduceras av Otto av Bamberg, Pommerns apostel.
Ett sakrament verkar ex opere operato dvs. genom utförandet av akten i sig själv oberoende om den som tar emot handlingen eller den som utför den är rättfärdig. Canon 8 från 1547 säger ”If anyone says that by the sacraments of the New Law grace is not conferred ex opere operato, but that faith alone in the divine promise is sufficient to obtain grace, let him be anathema.”

1171 Alexander III bestämmer att helgonförklaringsprocessen endast får göras av den Heliga Stolen.

1178 Påven Alexander III förbjuder handel med villolärare (dåtidens protestanter).

1184 Inkvisitionen grundas av konsiliet i Verona.

1190 Avlat börjar säljas.

1215 Nattvardsdogmen (transsubstantiationsläran) att brödet under mässan förvandlas till Kristi fysiska kropp för att ätas levande, antogs av påven Innocentius III (Gelasius I som var Roms biskop mellan 492-496 tog avstånd från tanken på transsubstantiation). Påven Innocentius III instiftar genom Laterankonsiliet att synder ska bekännas hörbart till en präst istället för till Gud.

1215 Folket ålades att bekänna sina synder för prästen åtminstone en gång per år.

1220 Tillbedjan av nattvardsbrödet infördes av påven Honaratius.

1227 Handringningen som prästen använder vid mässan som en signal till folket att oblaten snart kommer att förvandlas till Kristi kropp introducerades.

1229 Bibeln förbjöds att läsas av lekmän och blev förbjuden vid kyrkomötet i Toledo (Toulouse). Vid detta möte blev biskoparna förpliktigade till att i alla trakter i sina stift insätta edsvurna män som skulle i alla smyghål uppspåra kättarna och överlämna dem till straff. Varje hus där man fann en kättare skulle jämnas med marken. Alla män från 14 år och alla kvinnor från 12 år skulle med ed lova att bevara tron på den romerska kyrkan och att av alla krafter förfölja kättare. Var och en som inte gick med på detta eller som inte gick till nattvarden varje påsk, pingst och jul, skulle misstänkas för kätteri. Kättare eller sådana som var misstänkta för kätteri, skulle ingen läkare få besöka, inte ens om sjukdomen var dödlig. En uppriktig ångerfull skulle avlägsnas från hemorten, erhålla en skärskild dräkt och förlora alla offentliga rättigheter, till dess han erhållit påvlig dispens.

1234 Bibeln förbjöds att läsas av både präster och lekmän på romanska språket.

1245 Kardinaler ordinerades att bära röda hattar.

1251 Skapularet hittas på av den engelske munken Simon Stock.

1264 Den kyrkliga högtiden Corpus Christi (Kristi Kropp) introducerades. Den heter nu Kristi Kropps och Blods Fest och är en liturgisk högtid för Altarets Sakrament och firas med sakramentsprocession där så är möjligt på den första torsdagen eller söndagen efter festen för den heliga treenigheten.

1414 Folket fick inte längre ta del i kalken i mässan.

1439 Läran om skärselden proklamerades som kyrkans troslära och officiella dogm vid kyrkomötet i Florens.

1439 Doktrinen om de sju sakramenten bekräftades som kyrkolära på råden i Lyon 1274, Florens 1439 och slutgiltigt i Trent 1547.

1442 Utanför Kyrkan ingen frälsning – Extra Ecclesiam Nulla Salus. Denna dogm ploklamerades i Bullan ”Cantate Domino” av påven Eugenius IV vid konciliet i Florens år 1442. ”Den heliga romerska Kyrkan tror, förkunnar med stadig hand, bekänner och proklamerar att ingen som existerar utanför den Romerska Katolska Kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan även judar, heretiker och schismatiker, kan bli delaktiga av det eviga livet, utan kommer att gå samma öde till mötes som dem Kristus sade i Matt. 25:42 ”Gån bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, om de inte före sitt livs slut blivit upptagen i flocken. Ingen, vilket barmhärtighetsverk de än utfört, även om de utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan erhålla frälsning, om han inte underkastar sig och är innesluten i Kristi enda Kyrkans fullkomliga enhet”. (Påven Eugenius IV 1442-02-04)
Eugenius IV har dock haft föregångare till denna läran, i bland andra Augustinus.
Augustine (died A.D. 430): ”No man can find salvation except in the Catholic Church. Outside the Catholic Church one can have everything except salvation. One can have honor, one can have the sacraments, one can sing alleluia, one can answer amen, one can have faith in the name of the Father and of the Son and of the Holy Ghost, and preach it too, but never can one find salvation except in the Catholic Church.” (Sermo ad Caesariensis Ecclesia plebem).

1508 Ave Maria börjar användas. Delar av den sista halvan blir inte klar förrän 50 år senare och godkänns av påven Sixtus V i slutet på 1500-talet.

1534 Jesuitorden grundas av Ignatius av Loyola. Han fick uppenbarelser av Jungfru Maria.

1545 Traditionen upphöjs till att ha samma betydelse som Bibeln.

1546 De apokryfiska böckerna lades till i Bibeln och dessa har samma tillförlitlighet som de andra skrifterna. Den som inte ville godkänna dessa som kanoniska skrifter förklarades vara bannlyst (LET HIM BE ANATHEMA). För att få äga en bibel skulle man ha en licens från den katolska kyrkan. Bokhandlare fick inte sälja en bibel till den som inte hade en licens. Bibelöversättare eller bibeldistributörer fängslades eller brändes på bål.

Tobit 6:7-8 påstår att man med rökelse från en fisks hjärta och lever kan befria människor från demoner, Mark. 16:17 och Apg. 16:18 talar om att de kastas ut genom Jesu Kristi namn. Tobit 12:9 säger att allmosor räddar från döden och renar från synder medan 1 Petr. 1:18-19 säger att det sker genom Kristi dyrbara blod. 2 Mackabeerboken 12:43-45 talar om att be för döda människor och att anordna försoningsoffer för de döda så att de kan befrias från sin synd. 1 Joh. 1:7-8 säger att det är Jesu blod som renar från all synd när vi bekänner den inför Gud.

1562 Helgontillbedjan bekräftas.

1816 Pius VII fördömer Bibelsällskapet i Polen och hävdar att distributionen av Skriften underminerar ”religionens grundvalar” och var ”i högsta grad farligt för själarna”. Han säger vidare: ”De Heliga Skrifterna, när de cirkulerar på modersmålet har genom människors dumdristighet orsakat mer ont än gott.”

1824 Leo XII säger att ”om de heliga Skrifterna publiceras överallt utan åtskillnad så kommer det att bli mer till ondo än det är till fördel.”

1825 Leo XII ger mandat till att det Tridentinska konciliets dekret mot distribution av Skriften från 1546 ska efterlevas.

1829 Pius VIII fördömer Bibelsällskapen och den fria distributionen av Skriften.

1836 och 1844 Gregorius XVI fastställer sina företrädares dekret när det gäller bibelspridning. År 1845 upprepar denna påven fördömandet av Bibelsällskapens skrifter och förnekar att Skrifterna fritt ska distribueras till allt folket.

1850 I en encyklika fördömer Pius IX Bibelsällskapen. År 1864 fördömer han på nytt Bibelsällskapen, och klumpar ihop dem med kommunism, hemliga sällskap och annat ont och betecknar dem som ”ohyra av denna sorten”.

1854 Den ultrakatolske Pius IX proklamerar den 8 december dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse (Maria Immaculata, att Maria blev avlad syndfri). Johannes Paulus II saligförklarade honom 000903. Saligförklaringen kritiserades av inte minst judiska grupper eftersom Pius IX fördömde religionsfriheten och höll Roms judar i ett getto, samt gav sitt samtycke till att en judisk pojke blev gripen och uppfostrad som katolik.

1864 Påven Pius IX ger ut brevet ”Syllabus of Errors”, som också godkänds av Vatikankonciliet. I brevet fördöms bland annat att protestantismen skulle kunna vara en annan form av den sanna kristna religionen och likvärdig med den Katolska kyrkan.

1870 Påvens ofelbarhet proklamerades som dogm av Pius IX vid det första Vatikankonciliet. 532 biskopar röstade för, 2 stycken emot och 140 föredrog att inte vara närvarande. ”Påven, när han uttalar sig ex cathedra eller när han uttalar sig som själarnas överste herde och alla kristnas lärare, definierar han, genom kraften av sitt ämbete läror rörande tro eller moral, som skall hållas av hela den universiella Kyrkan, han besitter genom gudomlig assistans de löften om ofelbarhet som givits av vår Gudomlige Frälsare till Petrus, ett ämbete som vår Gudomliga Frälsare gav åt Sin Kyrka för att säkerställa läror rörande tro och moral.” (Enchiridion Symbolorium, H. Denziger, Freiburg 1908). Ex cathedra betyder ”från påvestolens läroämbete”. När en påve uttalar sig ex cathedra så är det enligt Katolska kyrkan omöjligt att att han kan ha fel, han är då ”behärskad av den ofelbarhet med vilken den Gudomlige Återlösaren ville att Hans Kyrka skulle vara förlänad i att definiera doktriner rörande tro och moral” (Vatican Council I, Session 4, Chapter 4 – The Infallible Teaching Authority of the Roman Pontiff.)

1883 Påven Leo 13:e ger den 1 september ut ett manifest för att främja hängivenheten till Maria genom radbandet Rosenkransen. Där sägs bland annat:
”Vi önskar att samma tillgivenhet skulle offras av hela den Katolska världen med det största allvar till den Heliga Maria, så att genom hennes förbön måtte hennes gudomlige Son bli blidkad och mjuknad i det onda som orsakar oss lidande.”
”Det har alltid varit katolikers vana att i fara och i oroliga tider ila för att finna en tillflykt hos Maria, och för att söka efter frid i hennes moderliga godhet, vittnande om att den Katolska kyrkan alltid har och med rätt satt allt sitt hopp och förtröstan i Guds Moder.”
”Och i sanning är den obefläckade Jungfrun vald till att vara Guds Moder och därigenom förbunden med Honom i frälsningens verk för människan, och har en ynnest och en förmåga med sin Son större än någon mänsklig eller änglalik skapelse någonsin har erhållit eller någonsin kan förvärva.”
”Sök Marias beskydd med en iver som växer dag för dag, låt dem (de kristna nationerna) hålla fast mer och mer vid utövandet av Rosenkransen.”

1893 Katolska kyrkan katekes utgiven i Stockholm detta år förklarar: ”’På grund af att hon (den romersk-katolska kyrkan) allena af Kristus fått fullmakten och medlen att leda människorna till den eviga saligheten’ och sålunda är den enda vägen, hvarpå salighet kan uppnås, kallas hon ’den allena saliggörande kyrkan’.”

1897 Leo XIII förbjuder ”alla versioner av översättningar till modersmålet, såvida de inte är godkända av den Heliga Stolen eller publiserade under biskoparnas övervakning.”

1931 Pius XI bekräftar läran att Maria är Guds Moder.

1950 Den 1 november proklamerar Pius XII dogmen (ofelbar kyrklig lära) Munificentissimus Deus om Marias upptagande med kropp och själ i himmelen när hon var färdig med sitt jordiska liv. Där blev hon sedan upphöjd till att vara Himlens drottning. Läs Jeremia 7:16-18 och Jeremia 44:15-23.

1964 Paulus VI förklarar under Andra Vatikankonciliet Maria för att vara Kyrkans Moder.

Ingen påve har lärt fel om tron

”Det har funnits dåliga påvar. Vem vill förneka det? Men när de talat med slutgiltig auktoritet har ingen påve varit irrlärare. Ingen påve har – under anspråk på att tala med ofelbar auktoritet – lärt en felaktig katolsk tro.” (Katolska kyrkans biskop i Sverige, Hubertus Brandenburg i sitt Herdabrev i fastan 1993 till Sveriges katoliker.)

Några påvliga uttalanden

i maktfullkomlighetens namn

Gregorius VII (1073-1085) bestämde att påven inte kan dömas av någon på jorden. Att den romerska kyrkan aldrig har misstagit sig och kan heller aldrig göra det intill världens ände. Att en rätt vald påve är ett helgon tack vare Petri meriter. ”Och om vi (påven) har makt över änglar, som härska över furstar, vad kan vi då inte göra med deras underlydande och tjänare?” Han krävde att kungar och härskare skulle kyssa hans fot. Gregorius och hans efterträdare använde sig av förfalskade dokument för att utöka påvedömets makt. En del katoliker försökte att avslöja dessa förfalskningar men de blev exkommunicerade för detta. Den Ortodoxa kyrkan höll dock koll på detta och skrev detaljerad information om förfalskningarna. Han helgonförklarades år 1606.

Pascal II (1099-1118): ”Var och en som inte är överens med påven är en kättare.” Han befallde år 1111 alla biskopar och abbotar (klosterledare) att avgå, men alla biskoparna vägrade. 1116 tvingades han att återkalla och ångra sin order.

Innocentius III (1198-1216): ”Varje präst måste lyda påven, även om han beordrar något som är ont, därför att ingen får döma påven.” Om sig själv sade han: ”Vi är Kristi ställföreträdare, inför oss ska alla knän böjas.” Innocentius III förklarar på ett ställe, som utgör en del av den romersk katolska kyrkans kanoniska lag, att påven ”representerar inte blott en människa, men en sann Gud på jorden”, och i olika upplagor av den auktoriserade ”Glosem” (utläggning) av denna kanoniska lag kallas påven ”Dominum Deum nostrum Papam” (vår Herre Gud påven). I senare upplagor av lagen har man tagit bort ordet ”Deum” (Gud). Han dräpte många kristna människor. Han ville bli av med albigenserna som levde i Frankrike. Han tvingade den franske kungen att döda hundratusentals människor. Albigenserna levde blandade med de franska katolikerna. Innocentius befallde alla människor i regionen, inklusive katolikerna skulle dödas. Det kallas för den albigensiska masakern. Påven gav dessa som utförde detta korståget en speciell avlat som skulle garantera att om de dog i slaget skulle deras synder efterskänkas och de skulle gå till himlen.

Gregorius IX (1227-1241) förklarade att påven är herre och mästare över universum, materiella ting såväl som människor.

Innocentius IV (1243-1254): ”Jag är Kristi kroppsliga närvaro på jorden.” Trots detta antikristliga anspråk så är han helgonförklarad. Men det kanske säger något om den kyrka som helgonförklarade honom!!!

Nikolaus (inte helt säker på vilket nummer han har, kanske den III, i så fall var hans ämbetsperiod 1277-1280). ”Vilken makt eller potentat i hela världen kan därför jämföras med mig, som äger myndighet att binda och lösa både i himmelen och på jorden?” ”Ni har sålunda hört nog från mina doktorer. Nu ska ni få höra större ting från mina egna dekret… Finner ni inte där framställt, hur kejsar Konstantin, sittande i det allmänna rådet i Nicea, kallar alla oss kyrkans prelater för gudar. Läs vidare min ’Kanon Decretal. De.transl.episc.cap Quanto’. Finner ni inte där uppenbart framställt hurusom inte människor, utan Gud allena åtskiljer det, som biskopen av Rom upplöser och åtskiljer? Om då de ting, som jag gör, sägas bli gjorda, inte av människor, utan av Gud, vad kan ni då göra mig till annat än Gud?” Med detta uttalande blev denne påve i själva verket Antikrist.

Bonifacius VIII (1294-1303): fastställde som katolsk lära att ”blind underkastelse under påvens auktoritet är nödvändigt för att bli frälst.”

Den Katolska Kyrkan lär Ex Cathedra (= ofelbart) genom påven Eugene IV som 1441 utgav Bulla Cantate Domino: ”Den Högst Heliga Romerska Kyrkan orubbligt tror, bekänner och predikar att ingen av dem som finns utanför den Katolska Kyrkan, inte endast hedningar, men också judar och heretiker och schismatiker, kan någonsin bli delaktiga av evigt liv, utan att de går till den eviga elden ”som är förberedd för djävulen och hans änglar”, (Matt. 25:41) om de inte innan döden förenas med Henne; och att så viktig är enheten av denna kyrkliga kropp, att endast de som förbliver inom dess enhet kan ha nytta från Kyrkans sakrament till frälsning, och att de ensamma kan få en evig gottgörelse för sina fastor, allmosor, gärningar och andra verk av kristen fromhet och tjänst som en kristen soldat. Ingen, låt hans allmosegivande vara hur stort som helst, ingen, även om han utgjuter sitt blod för Kristi Namn, kan bli frälst såvida inte de förblir inom den Katolska Kyrkans famn och enhet.”

Clemens XI (1700-1721): ”Påven har herravälde över hela den kristna världen, både den religiösa och den världsliga.”

Pius VIII (1829-1831): ”Vi hävdar att det finns ingen frälsning utanför den Katolska Kyrkan… Kyrkan är pelaren och trons grundval, som aposteln Paulus lär (1 Tim. 3). I åberopande av dessa ord säger den helige Augustinus: Vem än som är utanför Kyrkan kommer inte att räknas bland sönerna, och vem än som inte vill ha Kyrkan som Moder kommer inte att ha Gud som Fader.” (Ubi Primam 1824-05-05.)

Gregorius XVI (1831-1846): ”Det är inte möjligt att tillbe Gud i sanning förutom i Henne (den Katolska Kyrkan); alla som är utanför henne kommer inte att bli frälsta.” (Encyclical Summo Jugiter 1832-05-27.)

Pius IX (1846-1878): ”Det måste framhållas som en trosangelägenhet att utanför den Apostoliska Romerska Kyrkan, kan ingen bli frälst; att detta är den enda frälsningens ark; att den som inte har gått in där kommer att förgås i floden.” (Denzinger 1647)

Pius X (1903-1914): ”The Pope is not only the representative of Jesus Christ, but he is Jesus Christ Himself, hidden under the veil of the flesh. Does the Pope speak? It is Jesus Christ who speaks. Does the Pope accord a favor or pronounce an anathema? It is Jesus Christ who pronounces the anathema or accords the favor. So, when the Pope speaks we have no business to examine. We have only to obey.”

Pius XI (1922-1939): ”Den Katolska Kyrkan ensam håller fast vid det sanna tillbedjandet. Den är sanningens källa, den är trons hus, den är Guds tempel; om någon inte går in här, eller om någon går bort från den, så är han en främling för livets hopp och frälsning.” (Mortalium Animos, 1928-01-06.)

Kända katolska personligheters uttalande

Den helige Bernhard sade år 1130 ”att kyrkan inte hade rätt till annat eller mera än att undvika en kättare, då fruktlösa försök blivit gjorda att omvända honom”.

Thomas av Aquino, (1225 – 1274) domikanermunk och den katolska kyrkans normerande teolog framför andra, helgonförklarad 1323. Han har härefter benämnts Doctor Communis Ecclesiae, dvs ”Kyrkans lärare”. Han menade att man bäst kunde följa uppmaningen att undvika en kättersk människa genom att ta livet av henne. ”Den kristna staten gör Gud en tjänst när man dömer dem som sprider heretiska läror till döden.”

I sitt brev De Regimine Judaeorum, ger Aquino klara instruktioner för hur katolska konungar skall behandla judarna: ”Judar är på grund av sina synder, förutbestämda till evigt slaveri; därför må de kristna staternas regenter behandla deras ägodelar som sina egendomar; med den förbehållningen att de får behålla vad som är nödvändigt för att klara sitt uppehälle.”

Thomas av Aquinos slutliga råd är: ”Och till er sista fråga: om det är korrekt att alla judar i ert rike skall bära ett speciellt tecken som skiljer dem från kristna. Svaret är helt i enlighet med de avgöranden som fällts i koncilierna. Judar av båda kön skall i alla kristna länder under alla tillfällen skiljas från andra människor genom en speciellt klädnad.”

Juliana av Norwich (1342 – ca 1416), mystiker och helgon. I Uppenbarelserna av den gudomliga kärleken säger hon: ”Jag såg inte exakt att det var judarna som dömde Honom till döden. Men jag har genom min tro lärt mig att de är förbannade och fördömda för evighet, undantaget för dem som omvänt sig genom nåd.”

Terese av Jesusbarnet (Teresa av Lisieux, 1873-1897, helgon 1925), bekände följande på dödsbädden: ”Hur glad hade jag inte varit att ha slagits under korstågåens tid, eller senare, att ha slagits mot heretikerna. Jag erkänner att jag inte hade varit rädd för stridens hetta. Å, är det möjligt att jag skall behöva dö i sängen.”

Bonaventura var fransiskan, biskop och utnämndes till kyrkolärare 1588 av påven Sixtus V. Han levde mellan 1221-1274 och blev ett helgon 1482. Bonaventura skrev en biografi om Franciskus. Bonaventura säger, att ”Gud, vill inte frälsa oss utan genom Marias förbön”. ”O, jungfru, det är sant, att alla helgon önskar vår frälsning och ber för oss, men den kärlek, den ömhet, som du visar mot oss i himmelen, i det du genom dina böner skaffar oss så mycken nåd från Gud, nödgar oss erkänna, att vi i himmelen ha blott en försvarare, och det är du, och att du allena i sanning älskar oss och har omsorg för vårt väl.”

Thomas av Kempis säger att ”djävlarna fruktar för himmelens drottning till den grad, att de blott genom att höra hennes stora namn uttalat fly från dem, som uttalar det, så som från en brännande eld.”

Helgonet Liguori berättar följande villfarelse historia: I franciskaner-krönikorna berättas, att broder Leo såg en röd stege, vid vars översta ända Jesus Kristus befann sig, samt en vit stege, vid vilken hans allra heligaste moder stod. Och han såg några, som försökte att klättra uppför den röda stegen; de gick några steg upp, men föll ned – de försökte på nytt, men föll igen. Man rådde dem då att försöka den vita stegen, och på denna kunde de med lätthet stiga upp, ty vår signade fru uträckte sin hand och hjälpte dem, och sålunda kom de välbehållna till himmelen. Denus, kartusianaren frågar: ”Vem är det, som blir frälst? Vem är det, som regerar i himmelen, för vilka denna barmhärtighetens drottning gör förbön” Och han svarar: ”De blir visserligen frälsta och regerar i himmelen, för vilka denna barmhärtighetens drottning gör förbön”… ”Maria”, säger Richard från S:t Lawrence ”är slutligen himmelens härskarinna, ty där befaller hon efter sin egen vilja och ger tillträde åt vem hon vill” ”Genom dig, o Maria, blev himmelen öppnad”, säger S:t Bernhard, ”och genom dig blev helvetet tömt! Genom dig blev paradiset återupprättat och genom dig skänkes slutligen evigt liv åt så många olyckliga skapelser, som har förtjänt evig död”. (The Glories of Mary, reviderad av biskop Robert A. Coffin.)

Påven Leo VIII säger i sitt manifest Augustissimae från den 12 september 1897 om Maria: ”Gud utvalde henne från all evighet till att vara den inkarnerade Ordets Moder, och för den anledningen så döljde han henne i högsta grad bland alla Hans mest sköna verk i naturens tredubbla trippelordning, nåd och ära, så att Kyrkan med rätta applicerar på henne dessa orden: Jag utgick från den mest Heliges Mun, den förstfödde före alla skapelser. (Påvlig undervisning: Vår Fru, 151). Man kan fråga sig: Läste aldrig Leo VIII Kolosserbrevet 1:15?

Påven Pius XII har sagt på 1950-talet: ”Och paradiset erkände att hon (Maria) var verkligen värd att mottaga ära, härlighet och herravälde, därför att hon är full av nåd, helig, mer skön, mer upphöjd, mer enastående än det största helgon eller ängel individuellt eller alla tillsammans, därför att som Faderns förstfödda dotter, den perfekta modern av Ordet, den Helige Andes älskade maka, så är hon besläktad i dygd och förenad med hela den mest Heliga Treenigheten…”.

Katolska kyrkans reaktion på protestantismen

Vid kyrkomötet i Florens 1439 under påven Eugen IV enades man om: ”Konciliet i Florens, tror fast och fullt och förkunnar, att de som inte lever inom den Katolska kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan också judar, heretiker, shismatiker – inte kan äga delaktighet i det eviga livet – utan kommer att avvika till den eviga elden, som är tillredd för djävulen och hans änglar! (Matt 25:41), om de inte före sitt livs slut har integrerats i flocken; och att enheten i den kyrkliga kroppen är så stark att endast Kyrkans sakrament äger förmån till frälsning för dem som återstå inom den, och att de som fastar, ger gåvor och utövar andra fromma övningar som frambringar evig belöning, och att ingen, vilken barmhärtighetsverk han än har utfört, även om han utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan frälsas – om han inte har kvarstått i Katolska kyrkans sköte och enhet!”

Detta var ett eko från påven Innocentius III som i Eius exemplo från 1208-12-18 deklarerade: ”Av hjärtat tror vi, och genom munnen bekänner vi vår tro på en Kyrka, inte heretikernas, utan på den Heliga Romerska, Katolska och Apostoliska Kyrkan utanför vilkens gemenskap vi tror att ingen kan erhålla frälsning.”

Cyprianus och det 4:e Laterankonciliet (1215) lärde också: Utanför Kyrkan kan överhuvudtaget ingen bli rädad!”

Extra ecclesiam nulla salus! – Utanför Kyrkan (= den katolska) finns ingen frälsning!
Detta är en trossats, en dogm, som har lärts ut av den traditionella Katolska kyrkan. Att inte tro detta har varit heresi, liksom att betvivla en enda trossanning som Kyrkan har fastställt, eftersom detta tvivel riktar sig mot Gud från vilken uppenbarelsen kommer. Påven Pius IX skriver om denna dogmen: ”Det måste fastställas i tron, att utanför den apostoliska romerska Kyrkan ingen kan bli frälst, att hon är den enda arken till frälsningen, att den som inte inträder i henne kommer att gå under i floden! Men på andra sidan är det nödvändigt att inse, att de som arbetar i okunnighet för den sanna religionen, om denna okunninghet är oövervinnerlig, är inför Gud inte befläckad av någon skuld i detta avseende.” Pius IX skriver vidare: ”De som trotsigt motstår auktoriteten och definitionen av den heliga [traditionella] katolska Kyrkan, kan inte bli räddade!” Pius IX fortsätter: ”Vi skall åter nämna och klandra ett mycket allvarligt fel i vilket somliga katoliker olyckligtvis är invecklade, som tror, att människor, vilka lever i villfarelse och separerad från den sanna tron och från den katolska enheten, kan uppnå evigt liv” (Quanto conficiamur moerore – Db 1677). Pius X bekräftar detta och säger: ”De som trotsigt motstår auktoriteten och definitionen av den heliga katolska Kyrkan, kan inte bli räddade!” Påven Pius X katekes säger: ”Utanför den sanna Kyrkan är: hedningar, judar, kättare, avfällingar, schismatiker och exkommunicerade personer.” Den säger vidare: ”Ingen kan bli frälst utanför den katolska, apostoliska och romerska kyrkan, på samma sätt som ingen kunde bli frälst från skyfallet utanför Noas ark, som är en symbol för Kyrkan.”