Archives

Livsmedelsbiståndet till Gaza och allvarlig humanitär kris. LÄS: I skuggan av krig: FN-PAKT! UN Pact for the Future. Världs-ledarna.

Israeliska demonstranter stoppar hjälp livsmedelsbiståndet till Gaza

Hjälporganisationer: Israel blockerar 83 procent av livsmedelsbiståndet till Gaza, vilket utlöser en allvarlig humanitär kris

2024-09-22

Israel har blockerat upp till 83 procent av livsmedelsbiståndet från att nå Gazaremsan, nästan ett år in i sin pågående militära kampanj mot palestinierna i det belägrade området, enligt ett pressmeddelande från 15 humanitära organisationer den 16 september.

”83 procent av det nödvändiga livsmedelsbiståndet når inte Gaza, upp från 34 procent 2023. Denna drastiska minskning har lett till att människor i Gaza har gått från att ha två måltider om dagen till bara en måltid varannan dag,” står det i pressmeddelandet. Det varnade också för att omkring 50 000 barn mellan sex och 59 månader kommer att behöva akut behandling för undernäring innan årets slut.

Uttalandet belyste även en kraftig nedgång i biståndsleveranser, och avslöjade att i augusti 2024 kom i genomsnitt endast 69 biståndslastbilar in i Gaza varje dag – en minskning från 500 per dag vid samma tid förra året, vilket redan då var otillräckligt för att möta behoven innan Israels intensifierade åtgärder.

”I augusti fick över en miljon människor i södra och centrala Gaza inga matransoner,” tillade pressmeddelandet.

Organisationerna belyser också den eskalerande hälso- och bostadskrisen. För närvarande är endast 17 av Gazas 36 sjukhus delvis fungerande, med bara cirka 1500 sängar tillgängliga för miljontals människor, samtidigt som 1,87 miljoner palestinier akut behöver skydd.

”Det råder brist på alla humanitära förnödenheter. Människor svälter på grund av brist på bistånd och 100 procent av befolkningen är nu beroende av humanitär hjälp,” säger Amjad al-Shawa, direktör för Palestinska NGO-nätverket (PNGO).

”Situationen var redan outhärdlig före eskaleringen i oktober förra året och har nu nått katastrofala nivåer,” sade Jolien Veldwijk, landschef för CARE i Västbanken och Gaza. ”På 11 månader har vi bevittnat chockerande nivåer av konflikt, fördrivning, sjukdom och hunger, men bistånd blockeras fortfarande och humanitära arbetare möter ständiga faror samtidigt som brotten mot internationell lag fortsätter att öka.”

Bland de organisationer som undertecknat uttalandet finns Save the Children, Oxfam, Danska flyktingrådet, Norska flyktingrådet, KinderUSA och Islamic Relief.

Trots den växande krisen sade Israels finansminister Bezalel Smotrich förra månaden, ”Vi för in bistånd för att vi inte har något val … Ingen kommer tillåta oss att låta två miljoner civila svälta, även om det skulle vara motiverat tills våra gisslan återlämnas.”

Samtidigt som palestinierna fortsätter att lida av svält, sjukdomar och flyganfall rapporterade FN att 55 tvångsförflyttningsorder fortfarande är i kraft över Gaza, vilket påverkar över 85 procent av territoriet.

Enligt FN:s talesperson Stephane Dujarric, genomfördes mellan den 1 och 15 september endast 37 av de 94 planerade humanitära uppdragen till norra Gaza, medan lite över hälften av de 243 planerade uppdragen till södra Gaza genomfördes. FN
kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) har inte kunnat få tillträde till norra Gaza på 28 dagar.

Matkrisen i Gaza
Gaza står inför en allvarlig matkris, där mer än var femte hushåll rapporteras gå hela dagar utan att äta, enligt en nyligen publicerad FN-rapport i samarbete med andra organisationer.

Rapporten framhäver att 96 procent av Gazas befolkning – cirka 2,15 miljoner människor – upplever ”krisnivåer” eller högre nivåer av livsmedelsosäkerhet. Av dessa befinner sig nästan en halv miljon människor i ”katastrofala” förhållanden, vilket indikerar en hög risk för svält.

Världslivsmedelsprogrammet (WFP) noterade vissa förbättringar i norra Gaza, tack vare bättre humanitär tillgång, men betonade att situationen fortfarande är desperat. Samtidigt har den pågående konflikten och begränsad tillgång gjort att de flesta av Gazas sjukhus är ur funktion, med endast 17 av 36 sjukhus delvis i drift.

En FN-hjälparbetare, Yasmina Guerda, beskrev de farliga förhållandena för civila och humanitära arbetare, och sa att det inte finns några ”säkra centimeter kvar” i Gaza. Dagliga bombningar, tvångsevakueringar och otillräcklig tillgång till grundläggande förnödenheter har skapat en akut situation. Humanitära insatser försvåras ytterligare av skadad infrastruktur, regelbundna attacker och administrativa hinder.

naturalnews.comHjälporganisationer: Israel blockerar 83 procent av livsmedelsbiståndet till Gaza, vilket utlöser en allvarlig humanitär krishttps://www.vaken.se/minst-40-000-palestinier-uppges-ha-dodats/Enligt den senaste rapporten från Gazas hälsoministerium uppgår det totala antalet döda nu till 40 005.

Rapporten gör ingen åtskillnad mellan civila och stridande, men minst 16 456 av de döda uppges vara barn och över 11 000 kvinnor.

Samtidigt har över 92 000 personer skadats och mer än 85 procent av befolkningen har tvingats lämna sina hem.

LÄS ARTIKEL: OBS! Läs mer på friatider.se, Minst 40 000 palestinier uppges ha dödats

Maria: – Man säger att mycket av detta är lögn, för Israel gör INTE SÅ…. ?? Nej? men vem gör vad? Det är upp till var och en att läsa historia, Israels historia, Palestinier…m m. Vem är Jesus? Vem är en israelit? Vilka är Palestinierna? och så vidare…

https://news.un.org/en/story/2024/09/1154581 World leaders adopt pivotal UN Pact for the Future NU ÄR DET SENA TIDER I FN/EU, pakten sluts

The Summit of the Future Action Days.

UN Photo/Loey Felipe

The Summit of the Future Action Days.

Facebook Twitter Print Email

 UN Affairs

World leaders are at UN Headquarters in New York this Sunday where they adopted the potentially game-changing Pact for the Future by consensus, with a small group of just seven countries holding out, having failed to pass a last-minute amendment. The centrepiece of the Summit of the Future is a once-in-a-generation opportunity to reimagine the multilateral system and steer humanity on a new course to meet existing commitments and solve long-term challenges.

DE KRISTNA OCH ISRAEL Del 1, del 2: 6/1-24

DE KRISTNA OCH ISRAEL – OBS! DEL 1

”Vilken är ”Lögnaren”, om icke den som förnekar att Jesus är Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och Sonen.” (1 Joh. 2: 22)

av Alfred Olsen
översättning: Torbjörn Johansen Från Sida: https://www.eaec-se.org/articles/Johansen/De_Kristna_och_Israel.htm

En del av dagens kristna ställs inför ett samvetsproblem på grund av den nuvarande staten Israel. När folk tänker på det som judarna kallar förintelsen, skyndar man sig att erkänna denna stat, medan en del inte vill göra det av två orsaker:

På grund av att de har insett de oförrätter som gjorts mot det palestinska folket, som med våld har fördrivits från sitt land.

Av orsaker förbundna med kristen tro och vittnesbörd. Eftersom detta är ett väldigt känsloladdat ämne, med upphov till att väcka starka reaktioner, skall det på förhand sägas att problemet ej här behandlas i en antisemitisk anda, utan är framställt utifrån ett lidelsefullt intresse för social och religiös rättvisa. Vi är för religiös frihet för alla, och var som helst i världen, även i Israel, där vi hoppas att dessa, flera miljoner i exil – kristna och muslimer – tillåts återvända av de israeliska myndigheterna, som nu vägrar att repatriera dem därför att de inte är judar.

För att klargöra problemet måste vi ställa oss följande fråga: Vad betyder erkännandet av staten Israel för en kristen? Är dess tillkomst i Palestina att betrakta som ett ”fait accompli” (fullbordat faktum)? När det gäller detta som en historisk händelse, kan man inte göra annat än att märka dess närvaro i Palestina – och bara sedan 1948 som en oerhört viktig politisk fråga, då Förenta Nationerna, en världslig institution, gick med på att erkänna staten Israel.

Men är denna närvaro på palestinskt område legitimt? Låt oss ta ett exempel: Någon besitter ett stulet objekt. Vi erkänner att han är i besittning av detta objekt, men kan vi godta detta faktum genom att erkänna ”legimiteten” av detta utan att begå en allvarlig orättvisa?

På detta sätt är det med det samvetsproblem vi kristna ställs inför i denna fråga: Kan vi godta legimiteten av staten Israel i Palestina? När vi talar om legitimiteten av en stat hänvisar vi till en historisk rätt i ett bestämt land. I Israels fall handlar det också om en biblisk rätt i så fall. Vi måste därför tala om Israels historiska och bibliska legitimitet.

DEN HISTORISKA LEGITIMITETEN

Man kan inte finna historiska argument som är tillräckligt gällande för att rättfärdiggöra en israelisk stat i Palestina de ca sista femtio åren. Detta land tillhör palestinierna, precis som alla andra länder tillhör sina befolkningar. Fyra miljoner palestinier kräver sina lagliga historiska rättigheter över palestinsk mark. Dessa rättigheter är tidiga, och Bibeln nämner Palestina och palestinierna. Deras krig mot de judiska angriparna är kända (1 Samuel 28).

Innan Jesus kom försökte judarna flera gånger att skapa en israelisk stat i Palestina på palestiniernas bekostnad. Denna stat tog formen av ett kungadöme ca 1000 f. Kr. Men efter mindre än fem år blev kungadömet delat i två: Nordriket i Samarien och Sydriket i Judéen. Senare försvann båda dessa riken. Det första blev förstört av assyrierna 772 f. Kr. 200 år efter sitt upprättande, medan det andra blev utplånat 586 f. Kr. av babylonierna, ca 400 år sedan det upprättats. Judarna landsförvisades därefter till Babylonien och bara ett litet antal av dem blev kvar i landet. Ursprungsbefolkningen, palestinierna, blev däremot kvar i Palestina.

Det judiska kungadömet återuppstod inte förrän Herodes den store kom till makten år 37 f. Kr., ca 100 år senare, år 70 e. Kr., då det blev erövrat av Titus romerska trupper. En del judar (några få tusen), huvudsakligen från Jerusalem, blev tagna som krigsfångar av romarna. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att judiska bosättningar fanns över hela det romerska imperiet redan före år 70. Bara i Alexandria bodde det över 1 miljon judar.

Efter upproret mot romarna år 135 var det mest Jerusalem-judarna som fördrevs, men det fanns många nog kvar i Palestina för att bilda ett religiöst center – dock inte i Jerusalem. Landets ursprungsbefolkning, palestinierna, blev kvar.

Nästan 2000 år senare, 1948, upprättades en ny israelisk stat i Palestina. Denna stat gjorde anspråk på landet på bekostnad av palestinierna som alltid hade bott där. Judarna, som vände tillbaka i stora mängder från hela världen, kastade ut palestinierna med våld. De fick överge sina hem under tragiska omständigheter. De blev landsförvisade och var tvungna att fly till de omgivande arabländerna och var hänvisade till att bo i tält under eländiga förhållanden. FN och stormakterna var behjälpliga vid den judiska invandringen till Palestina när palestinierna tvingades ut, främst USA och Sovjetunionen.

Den 14 maj 1948 blev så staten Israel proklamerad. En kvart efter utropandet erkändes den nya staten av stormakterna, som om Palestina och palestinierna aldrig hade existerat.

Ändå är de historiska bevisen klara och överväldigande (4 Mos 13: 21- socialt, kulturellt, traditionellt, samtida pengar osv.) Vi lägger märke till att de som stöder Israel har dåligt samvete för judarnas skull, och för att lätta sitt dåliga samvete röstade de för en judisk stat i Palestina. Men rättvisa kan inte uppnås genom att förvägra palestinierna deras legitima rättigheter till fördel för andra. Som redan nämnts kan man inte disponera något som tillhör en annan.

För att ta ett exempel: en amerikan och en ryss har inte rätt att disponera palestinsk jord, som självfallet inte tillhör honom. En fråga kan därmed ställas till de som vill tillfredsställa sitt dåliga samvete genom att placera judarna i ett judiskt hemland: Varför inte ge dem en bit av deras eget land som de kan disponera fritt?

Det vanliga svaret är påståendet om biblisk legitimitet. Enligt denna har israelerna en biblisk rätt till Palestina. På detta sätt förflyttas vi från en historisk till en andlig, eller teologisk plattform, och detta ofta av människor som varken vill ha med Bibeln och teologin att göra. Man kräver att vi som kristna måste erkänna att sioniststaten Israel har en biblisk rätt att besitta landet.

Dagens pastorer uppmanas till att vittna till deras fördel som öppet förnekar att Jesus är Messias och som väntar på en egen messias, Antikrist. Denna fordran lägger man fram i den heliga Bibelns namn. Judendomen är varken en ras eller ett geografiskt land, utan en religion. Judar kan bara finna frälsning på ett sätt, genom Jesus Kristus.
Sett från kristen synpunkt är det lika absurt att erkänna en judisk stat för judar som att erkänna en stat för kristna!

DEN BIBLISKA LEGITIMITETEN

Många kristna stöder Israel därför att de i god tro menar att de hjälper Guds utvalda folk att resa tillbaka till ”löfteslandet.” Vi anser därför det är viktigt att påminna om vem som är Guds folk och vad löfteslandet är i ljuset av evangeliet.

LÖFTESLANDET

Palestina är inte ett land som av Gud är bortlovat till dagens israeler. Grunden till det er följande:

Löfteslandet er en andlig symbol, inte en geografisk realitet.

Löftet gavs på vissa villkor.

LÖFTESLANDET ÄR ANDLIGT

Gud lovade Abraham och hans ättlingar ett land. Men begreppet ”löfteslandet”, som tänkt av Gud, blev genom alla århundraden förklarat av Bibeln på detta sätt: Det skulle till slut framträda som en andlig realitet, inte som en geografisk plats.

Därför sägs det i Hebreerbrevet:

Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på ’staden med de fasta grundvalarna’, vars byggmästare och skapare är Gud. (Hebr. 11: 9-10).

Landets andliga karaktär har sina rötter i det Gamla Testamentet. Således var det inte tänkt att Levi stam skulle få något av landet. Gud var dess del. Bibeln säger om detta:

Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem. (Jos. 13: 33)

Dessutom säger Psalm 37: 11: ”Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.” Vi kan inte säga att alla israeler som lever i Palestina idag är ödmjuka och rättskaffens. Vidare kan man finna dessa egenskaper var som helst.

Jesus förklarar detta med att säga att Guds rike inte är synligt eller av politisk art, men att den finns i den troendes hjärta. När fariséerna frågade honom när Guds rike skulle komma, visste han mycket väl att de då menade det universella-politiska sionistiska kejsardömet. Han svarade:

”Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ’Se här är det’, eller: ’Där är det.’ Ty se, Guds rike är invärtes i eder.” (Luk. 17: 20-21).

I modern judendom finner vi många rabbiner som stryker under löfteslandets andliga dimension. Följande utsaga av den välkände rabbinen Jonathan Eybeschutz är typisk:

”Det är skrivet: ’Så skolen I få bo det land som jag gav åt era fäder, och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.” (Hes 36:28) Detta skulle gälla nutid, anser han.

Gud lovade Abraham att ge honom Kaanans land – men när Sara dog hade han inte något land att begrava henne i. På vad sätt blev då löftet uppfyllt? Det är två länder som bär Israels namn: Israels land i himlen, och Israels land på jorden.

Det heliga landet är det himmelska landet, där det heliga tabernaklet finns, varifrån ett överflöd av sanning och visdom springer ut. Detta är det andliga land som har bort-lovats till våra fäder och icke den materiella jorden.

Som vi skall se, är Abrahams avkomma, löfteslandets arvingar, också medlemmar av en andlig släkt. Detta andliga arv har alltså inget att göra med släktlinjer i biologisk mening, utan beror på tron på Jesus. Paulus säger:

”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” (Gal. 3: 29)

Således kan inte judar som vägrar att erkänna att Jesus är Messias och uttryckligen väntar på en annan messias, av en kristen betraktas som Abrahams ätt, ej heller som arvingar till löfteslandet, vare sig det nu är andligt eller geografiskt.

LÖFTET ÄR BETINGAT

Gud tog ifrån judarna arvet redan innan Jesus kom, därför att landet utlovades på betingelse av trohet mot förbundet. Betingelserna blev inte infriade och förbundet blev på detta sätt omintetgjort av judarna och inte av Gud, som då förkunnade upprättandet av ett nytt förbund. Detta nya förbund är fortfarande förkastat av judarna.

BETINGELSEN

Skulle landet vara geografiskt får vi inte glömma att det utlovats på bestämda villkor.

Ty Moses sade till judarna:

”Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ’HERREN, din Gud’, så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankheter. Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du fruktar för, och de skola ansätta dig. Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till dess du förgöres. Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS din Guds, röst.” (5 Mos. 28: 58-63)

I tillfälle av otrohet är det mycket tydligt att löftet är helt annorlunda, och det som då har lovats judarna är förfärliga plågor för deras släkte, såväl som fördrivning från landet. Detta är förbundets villkor.

FÖRRÄDERIET

Judarna höll inte allt som stod i förbundet, såsom Moses bad dem göra. Bibeln säger rätt ut att de förrådde Gud genom att tillbe avgudabilder från grannländerna, som inte kände Gud. De efterliknade till och med deras seder och offrade sina barn till dessa gudar, istället för att prisa Gud. Detta är en av orsakerna till att profeten Elia blev så upprörd då Jeriko blev återuppbyggt till priset av människooffer till Baal (1 Kon. 16: 30-34; Jmf Jos. 6: 26).

Psalm 106 berättar om de många utslagen av Israels otrohet:

”De gjorde en kalv vid Horeb…De glömde Gud, sin frälsare…och de slöto sig till Baal-Peor…” de ”beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.”

”De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara. Och de offrade sina sina söner och döttrar till offer åt onda andar. Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söner och döttrars blod”.

Detta är orsaken till att profeterna ropade ut sin fordömelse av forräderiet och kungjorde Guds vrede över Israel: ”Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse, vad rätt är, och gören krokigt allt vad rakt är, I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet…och säger: Är icke HERREN mitt ibland oss? …Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker” (Mika 3: 9-12).

Jesaja profeterade också mot Israel när han sade:

”Hören, I himlar, och lyssna, du jord; ty HERREN talar. Barn har jag uppfött och fostrat, men de hava avfallit från mig. En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba, men Israel känner intet, mitt folk förstår intet. Ve dig, du syndiga släkte, du skuldbelastade folk, du ogärningsmäns avföda, I vanartiga barn, som haven övergivit HERREN, föraktat Israels Helige och vikit bort ifrån honom!” (Jes. 1: 2-4)

AVSKAFFANDET AV DET GAMLA FÖRBUNDET, OCH UPPRÄTTANDET AV DET NYA FÖRBUNDET

Efter att ha fördömt Israels förräderi, förklarade Gud, genom att tala genom Jeremia, att förbundet var upphävt av judarna, och förkunnade upprättandet av ett nytt förbund. Det skulle inte vara likt det gamla, eftersom den troendes del är Gud själv och inte något land:

”Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; icke ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land det förbund med mig, som de bröto, fastän jag var deras rätte herre, säger HERREN. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.” (Jeremia 31: 31-33).

OBS! DEL 2 i morgon den 6 Januari 2024

JESUS ÄR HERRE!

Israel/Hamas och mera.. 2 videos som kan berätta sanningar, bilda dig din uppfattning,och 1: vad sade Gud? Amir Tsarfati, kristen, talar m m. Krig är pengar……….

Idag är det två videos som jag vill visa här. Eftersom det är ett så känsligt ämne med Israel och Palestina m m, Hamas, m fl….. så tycker jag att vi kan se dessa videos och få mer ’kött på benen’, det är ju många människor som ’inte vet’ fakta, eller som inte tror på ’sanningar’, eller annat i detta som sker nu. Som sagt: Väldigt känsligt… Amir Tsafati har jag inte sett förut, fick tips av en vän att se video… och det har jag kunnat göra. VAR det 1948 som Israel blev en stat? VEMS är landet och så vidare……Här kan vi ha många tankar nu om skeendet. Tidigare videos här kan man också ta i beaktande…..du kan få en textremsa (undertextning) på videon med engelsk text. Se under videon.

Information: Inledning till Första Mosebok

Första Moseboken kallas också Genesis (grekiska för ”ursprung”) och Bereshít (hebreiska för ”i begynnelsen”, 1:1). Enligt judisk och kristen tradition är de fem Moseböckerna skrivna av profeten Mose (jfr 2 Mos 17:14, 24:4, 34:27, 5 Mos 31:9, 24), som troligen levde ca 1526-1406 f Kr. Efter en inledning om världens skapelse (1:1-2:3) skildras den fortsatta historien i tio huvudavsnitt. De fem första skildrar urhistorien: Edens lustgård och syndafallet (2:4f), människornas växande ondska (5:1f), Guds dom genom syndafloden och förbundet med Noa (6:9f), människornas spridning över jorden (10:1f) samt Sems släkttavla fram till Abraham (11:10f). De fem sista handlar om hur det utvalda gudsfolket Israel får sin ringa början genom patriarkerna Abraham och Isak (11:27f), Ismael (25:12f), Jakob (25:19f), Esau (kap 36) och Josef (37-50). Josef dog troligen ca 1800 f Kr (se 2 Mos 12:40 med not).

Hur Israel skapades av… /Brännande frågor man inte vill veta eller ta i. /Tiden går….History

Man kan tycka att man kan tänka sig att se två sidor av ett mynt eller t ex något som denna videon ovan. Det är kan hända skrällande jobbigt för många, men borde ses. Historia kallas det och lite till. Var så goda, det finns väldigt många gamla filmer som är bevis i olika svåra fall där man har OLIKA ÅSIKTER SOM ÄR OERHÖRT arbetsamma att skåda. Är man lite äldre kommer man ihåg vissa saker och levande människor visas och pratar här. Med mera. Gud vet. Krig har alltid pågått, så också nu, och KOMMANDE!

Världens historia/Mellanöstern (Aktuellt) Israel/Palestina/ Historia DEL 2

Storbritannien stödjer judar i Palestina

År 1916 slöt britter och fransmän ett avtal, Sykes-Picot-avtalet, om att dela regionen. Stor-Syrien och Irak delades upp i franska och brittiska inflytelsesfärer, medan Palestina skulle ställas under internationell administration. 1917 erövrade britterna Palestina från turkarna. I Balfourdeklarationen samma år lovade Storbritannien att bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina. Storbritannien förde således en motstridig politik vad gällde Palestina.

Balfour-deklarationen väckte starka reaktioner bland Palestinas araber. En palestinsk nationalism började växte fram, först bland den jordägande eliten. I den större arabvärlden växte sig samtidigt en panarabisk nationalistisk rörelse allt starkare. Palestina-araberna lierade sig med den och såg sig som en del av en större arabisk nation. Den dominerande åsikten var att Palestina skulle ingå i en storsyrisk statsbildning. Dock fanns specifika palestinska förtecken i denna rörelse. Läs mer om nationalism >

1922 blev Palestina ett brittiskt mandatområde under FN:s föregångare, Nationernas förbund. Den judiska invandringen fortsatte och sköt fart i samband med Hitler-Tysklands judeförföljelser på 1930-talet. I Palestina ökade spänningarna mellan judar och araber.

Det arabiska missnöjet resulterade 1936–1939 i ett islamiskt inspirerat uppror, ”den stora revolten”. Britterna slog ned upproret med hårda metoder. Invandringen minskade för en tid och judiska jorduppköp begränsades; fortfarande ägde dock judar bara en mycket liten del av jorden. Oroligheterna intensifierades emellertid med våld från båda sidor. Terror riktades också mot det brittiska mandatstyret.

Gradvis byggdes två ekonomier upp i Palestina, en judisk och en arabisk. Det judiska samhällsbygget hade aktivt stöd i den brittiska administrationen. När andra världskriget upphörde 1945 utgjorde det judiska samhället i Palestina redan en sorts statsbildning med kontroll över ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah.

Läs i Landguiden om Israels historia från 1947 och framåt. 
Läs i Landguiden om Palestinska självstyrets historia från 1948 och framåt.

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

.Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om

Kartor

Sidan uppdaterad: 23 november 2022

Vad vet vi om Länder och folk på jorden? Se om världens historia/Mellanöstern (Aktuellt) Historia/ Del 1

https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/varldens-lander-historia/mellanostern-historia/israels-och-palestinas-historia#

Israels och Palestinas historia

Innehåll

Efter att ha levt nästan två årtusenden i förskingringen bland andra folk skulle judarna åter få ett eget hemland. Det var målet för den sionistiska rörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet bland judar i Europa. Planerna på att utropa en judisk stat i dåvarande Palestina kom dock på tragisk kollisionskurs med arabnationalistiska drömmar efter första världskriget.

Kring Jordanfloden fanns mycket tidiga jordbrukarkulturer. Lämningar av befästningsverk från 8000-talet före Kristi födelse har hittats i Jeriko.

Området under biblisk tid

Jerusalem nämns i egyptiska skrifter från 1400-talet f Kr. Staden beboddes då av jebuséer, ett kanaaneiskt folk. Hebréerna, som även kom att kallas israeliter och än senare judar, använde beteckningen kanaanéer om närbesläktade semitiska folk som bodde tillsammans med dem i Kaanans land.

Kanaanéerna levde länge kvar vid sidan av judarna men assimilerades till slut och försvann ur historien. På 1200-talet f Kr bosatte sig filistéerna, som talade ett indoeuropeiskt språk, längs kusten i söder. Namnet Palestina är avlett av filisté (pelishitim på hebreiska, Filastin på arabiska).

Till skillnad från grannfolken tillämpade judarna strikt monoteism (tro på en enda gud). Den religiösa lagen, Torah, som profeten Moses enligt Bibeln mottagit direkt av Gud, skulle genom årtusenden hjälpa judarna att bevara sin särart (se judendomen). Sedan forntidens judiska stammar enats under kung Saul intog hans efterträdare David Jerusalem omkring år 1000 f Kr. På jebuséernas heliga berg uppförde Davids son, Salomo, det första judiska templet.

Det judiska riket splittrades 930 f Kr i två, Israel i norr och Juda rike i söder. Sedan Nordriket, Israel, på 700-talet f Kr erövrats av assyrier kallades området där det hade legat för Samarien. Drygt hundra år senare intogs Juda rike av babylonierna. Templet förstördes, och judarnas ledande skikt tvångsförflyttades till Babylonien åren 586–539 f Kr (”babyloniska fångenskapen”); andra judar flydde till bland annat Egypten.

Sedan perserna krossat Babylonien fick judarna där återvända hem. Stora grupper, den så kallade diasporan (judarna i ”förskingringen”), bodde dock från denna tid utanför det judiska kärnland som nu var en tempelstat inom perserriket. Templet i Jerusalem återuppbyggdes till år 515 f Kr.

Alexander den store erövrade området 331 f Kr. Seleukiderna, som var efterföljare till en av Alexanders generaler, plundrade templet 166 f Kr. Judarna svarade med ett uppror, lett av Judas Mackabeus och hans bröder, och behöll sitt oberoende tills Rom tog över.

Romarna invaderar Jerusalem

År 64 f Kr intog romarna Jerusalem. Sedan romarnas judiske lydkung Herodes dött blev hans rike år 6 efter Kristi födelse en romersk provins, Iudaea, underställd provinsen Syria men styrd av prokuratorer. En av dessa var Pontius Pilatus (26–36 e Kr).

Då judarna försökte frigöra sig förstörde romarna som straff templet i Jerusalem år 70 e Kr. Endast Västra muren blev kvar. Man tror att det vid denna tid fanns ca åtta miljoner judar i världen, av vilka drygt två miljoner bodde i Iudaea. Många judar i förskingringen var proselyter, det vill säga de var inte födda judar men hade antagit judendomen som sin religion. En judisk sekt, som erkände Jesus från Nasaret som Messias (Kristus), avskilde sig efter hand från judenheten och började kalla sig kristna.

Efter ett nytt judiskt uppror 132–135 fördrevs nästan alla judar från Iudaea, som romarna från och med nu kallade Syria Palaestina eller enbart Palestina. För att ersätta judarna införde romarna icke-judiska kolonister.

Från 330-talet e Kr styrdes Palestina från det kristna Östrom (Bysans). Kejsar Konstantin lät uppföra Heliga gravens kyrka, där Jesus grav och Golgata enligt traditionen legat. Från Europa gick kristna pilgrimsfärder till ”det heliga landet”.

Islam uppstår

En ny världsreligion, islam, och ett nytt, arabiskt imperium såg dagens ljus då profeten Muhammed framträdde på Arabiska halvön. Efter Muhammeds död 632 erövrade hans anhängare bland annat Palestina. Jerusalem kom under arabiskt islamiskt styre 638. År 691 byggdes Klippmoskén på Tempelberget i Jerusalem, där Salomos tempel legat. Söder om Klippmoskén restes al-Aqsa-moskén. Sedan denna tid räknas Jerusalem oftast som islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Medina.

Under det arabiska styret levde kristna och judar som skyddsfolk under islamisk överhöghet. Ännu på 900-talet var arabisktalande kristna den största folkgruppen i Palestina. Genom islamisk mission och invandring kom dock muslimerna i majoritet på 1000-talet.

På 1100- och 1200-talen var Palestina krigsskådeplats för korsfarare, turkiska seldjuker och mongoler. Genom korstågen, som utgick från Europa, försökte den romersk-katolska kyrkan återupprätta kristen kontroll över ”det heliga landet”. Snart fick dock korstågen karaktären av erövringskrig, där de religiösa syftena blev mindre viktiga.

Det första korståget föregicks av att en arabisk härskare år 1009 raserade kristenhetens heligaste plats, Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Nyheten om att gravkyrkan förstörts utlöste masshysteri och blodiga judeförföljelser i Europa, där judarna grundlöst utpekades som medskyldiga. 1099 intogs Jerusalem av korsriddare, främst fransmän, som anställde blodbad på muslimer och judar. Staden blev centrum i det kristna Kungariket Jerusalem.

År 1187 besegrades korsriddarna av Salaheddin (Saladin), en kurdisk härförare som blivit sultan av Egypten och Syrien. Saladin gav dock de kristna fritt tillträde till den heliga graven. 1291 fördrev egyptiska mamluker, slavsoldater, de sista korsriddarna från Palestina. Några mörka århundraden följde med hungersnöd och krig.

Det Osmanska riket erövrar Palestina

År 1517 erövrades Palestina av de osmanska turkarna. Levnadsvillkoren förbättrades, men de fyra århundradena av osmanskt styre blev ändå en period av stagnation. Under denna tid fanns inte Palestina som politisk enhet. Landet var känt som ”det heliga landet” eller som en del av det geografiska Stor-Syrien. Turkarna överlät en stor del av administrationen på den lokala arabiska eliten, ofta stora jordägare som bodde i städerna.

Vid slutet av 1800-talet växte sionismen fram som en rörelse bland judar i Europa. Den allmänna nationalistiska väckelsen i Europa vid denna tid inspirerade sionismens grundare, Theodor Herzl, till tanken att judarna åter borde ha ett eget land. Sionismen var också en reaktion mot växande antisemitism och blodiga judeförföljelser, pogromer, i framför allt Ryssland. Den första världssionistiska kongressen hölls i Basel 1897. Målet var att upprätta ett judiskt ”nationalhem” i Palestina.

I Palestina bodde före 1880 färre än 25 000 judar, de flesta i Jerusalem. Den första judiska invandringsvågen, aliya, kom i slutet av 1800-talet. Under den andra aliyan (1904–1914) byggdes ett judiskt samhällsliv vid sidan av det arabiska. Kibbutzen, det kollektiva jordbruket, blev symbolen för både sionismen och för pionjärernas idealistiska socialism.

Första världskriget 1914–1918 blev en vändpunkt i Palestinas historia. Det osmanska Turkiet slöt upp på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Genom att utlova självständighet för araberna i det sönderfallande Osmanska riket (den så kallade McMahon-Hussein-korrespondensen 1915–1916) sökte britter och fransmän arabiskt stöd i kampen mot turkarna. Men britternas löften till araberna var svävande, och man tvistade om vilka områden som skulle undantas från den arabiska självständigheten.

DEL 2 inom kort!!

Tack för att du läser och låter dig läras. Jag lägger in detta som en länk : /Israel/Palestina, Historia/ i Kategorierna till höger på denna sida.