Som sagt är jag ingen teolog….läste denna texten om den stora vedermödan, som man kan tro skall komma, eller har den varit redan? Läs och begrunda Del 1 och Del 2! Har vi verkligen förstått vad bibeln säger?
DEN STORA VEDERMÖDAN
I framtiden eller fullbordad?
Studium av Matteus kap 24
Del 1
Det var ett chockerande uttalande som Jesus riktade till lärjungarna. När de lämnade templet i Jerusalem, lade vissa märke till det praktfulla templet och hur utmärkta dess stenar var. Men Jesus sa att den tid skulle komma när inte sten skulle lämnas på sten och att allt skulle bli nedbrutet! Uttalandet väckte frågor hos lärjungarna. När de satt på Olivberget, frågade de Jesus när detta skulle ske och vilket tecken som skulle ges, när detta skulle inträffa. Som svar på dessa frågor talade Jesus om bedragare, krig, jordbävningar, hungersnöd, farsot, ”förödelsens styggelse” och stor vedermöda.
Kristna som omfattar den futuristiska tolkningen tillämpar verserna om bedragare, krig, jordbävningar, hungersnöd och farsot på vår tid – som saker som leder till den tid av vedermöda, som de tror kommer att vara de sista sju åren av denna tidsålder (efter uppryckandet). Förödelsens styggelse anses vara en bild av Antikrist (eller Antikrist själv), som skall föras in i det allra heligaste i ett återuppbyggt judiskt tempel i Jerusalem. När detta inträffar kommer, enligt denna ståndpunkt, judarna att fly upp i bergen, eftersom den stora vedermödan då kommer.
Tolkningen att den stora vedermödan fullbordats står för, å andra sidan, att bedragarna, krigen, hungersnöden och farsoter var saker som Jesus sa snart skulle ske – saker som inträffade före templets förstörelse. Förödelsens styggelse var, om man jämför parallella beskrivningar, hedningarnas arméer som omgav Jerusalem för att orsaka dess förödelse. Lärjungarna aktade på Jesu varning genom att fly från Jerusalem och Judeen. Vad Jesus kallade den ”stora vedermödan” avsåg domen, som föll över den judiska nationen och som resulterade i Jerusalems och templets förstörelse år 70 e.Kr.
Uppenbarligen är de två tolkningarna – den futuristiska och den fullbordade – helt åtskilda. Utan tvivel finns det fina kristna på båda sidor. Men vi har en känsla av att många har accepterat den futuristiska synen, endast därför att de inte har blivit fullt medvetna om den historiska uppfyllelsen. Profetian finns nedtecknad i Matteus 24, Markus 13 och Lukas 21. För att få hela bilden, bör den som vill studera detta noggrant läsa alla tre redogörelserna. Ibland är en detalj, som inte är helt förklarad i en redogörelse, förklarad i en annan.
Uttalandet som Jesus gjorde om att templet skulle förstöras, är nedtecknat i alla tre redogörelserna (Matt 24:1-2; Mark 13:1-2; Luk 21:5-6): Förvisso skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.
”Säg oss när detta skall ske”? frågade lärjungarna, ”och vad som bliver tecknet till att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan”? Som tillägg till frågorna om templets förstörelse nedtecknade Matteus (men endast Matteus) frågan: ”Vad bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände”? Vi tror att Jesus besvarade alla dessa frågor. Icke desto mindre var den primära frågan – nedtecknad av alla författarna – om templets förstörelse: ”När skall detta ske”?
BEDRAGARE
Först varnade Jesus för bedragare (Matt 24:4-5; Mark 13:5-6; Luk 21:8):
Se till att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: ”Jag är Messias och skola förvilla många”.
Alla tre redogörelserna varnar för bedragare, men Lukas redogörelse klargör när dessa saker skulle hända: ”Tiden är nära. Men följen dem icke”. Detta var inte något som skulle äga rum hundratals eller tusentals år senare! Jesus varnade sina lärjungar för något som skulle inträffa under deras tid!
Förvillade ”många” bedragare ”många” människor på den tiden? Ja! Enligt historikern Josefus övertalade en viss bedragare som hette Theudas, tolv år efter vår Frälsares död, en massa människor att följa honom till floden Jordan, som enligt honom skulle dela sig så att de kunde passera. Vid Felix tid (han är omnämnd i Apostlagärningarna) var Judarnas land fyllt med bedragare som Felix måste döda varje dag – ett uttalande som tyder på att det fanns många av dem! En egyptier som ”gjorde anspråk på att vara en profet” samlade 30.000 människor och påstod att han skulle visa ”hur Jerusalems murar skulle falla ner på hans befallning”.
En annan bedragare var Simon trollkarlen, som fick folk att tro att han var Guds stora kraft (se Apg 8). Enligt Irenaeus påstod han sig vara Guds son och änglarnas skapare. Justinus omtalar hur han reste till Rom och blev hälsad som en gud p.g.a. sina magiska krafter.
Origenes talar om en speciell undergörare, Dositheus, som påstod att han var den Kristus som Mose förebådade. En annan bedragare vid denna tid var Barchochebas som påstod sig slunga ut eldslågor. Barjesus, omnämnd i Apg 13:6, var en trollkarl och falsk profet. Detta är exempel på bedragare, om vilka historien berättar att de var ”ett stort antal”, och om vilka Jesus hade profeterat att de skulle vara ”många”.
KRIG OCH RYKTEN OM KRIG
Vidare sa Jesus (24:6-7; Mark 13:7; Luk 21:9-10):
Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till att, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike.
När Jesus gav denna profetia, verkar det som om det romerska kejsardömet upplevde allmän fred inom sina gränser. Men Jesus sa, att de skulle få höra krigslarm och oroligheter. Och så blev det! Inom kort blev kejsardömet fyllt med stridigheter, uppror och krig.
Före Jerusalems fall dog fyra kejsare våldsam död inom 18 månader. Enligt historikern Suetonius ”körde Nero en dolk i halsen”. Galba blev översprungen av män på hästar. En soldat högg av hans huvud och ”körde ner sin tumme i munnen” och bar omkring den fasansfulla trofén. Otho ”stack sig själv” i bröstet. Vitellus dödades genom långsam tortyr och ”drogs sedan med en krok ut i Tibern”. När han skrev om denna period, använde den romerske historikern Tacitus uttryck som ”oroligheter i Afrika”, ”uppror i Gallien”, ”spänt läge bland partierna”, ”kriget i Britannien” och ” krig i Armenien”.
Judarna fick uppleva oroliga tider. I Seleucien blev 50.000 judar dödade. Det blev uppror mot dem i Alexandria. I slaget mellan judarna och syrierna i Caesarea blev 20.000 dödade. Under denna period gav Caligula order om att hans staty skulle ställas i templet i Jerusalem. Judarna vägrade och levde i ständig skräck för att kejsarens arméer skulle skickas till Palestina. Skräcken var så verklig, att vissa av dem inte ens brydde sig om att plöja sina åkrar.
Men fastän krig och oroligheter skulle komma, sa Jesus till sina lärjungar: ”Sen då till att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke tiden inne”. Predikningar hålls ibland om bedragare, krig, rykten om krig och annat som nämns i inledningen av Matteus 24, som om dessa var tecken på Jesu snara återkomst! Som ung predikant, när jag inte visste bättre, gjorde jag samma sak. Men i stället för att dessa saker skulle vara tecken på tidens ände, sa Jesus: ”Änden är ännu icke inne”! Krig och oroligheter är av allmän karaktär, och kan som sådana inte vara bestämda tecken på tidens slut.
Något annat som bör läggas märke till är detta: ordet ”ände” här är inte samma grekiska ord, som används i uttrycket ”tidens ände” (se fotnot). Med hänsyn taget till sammanhanget, har Barnes utan tvivel rätt när han säger att slutet här är ”slutet på den judiska statshushållningen: Jerusalems förstöring”.
HUNGERSNÖD, FARSOTER, JORDBÄVNINGAR
Tre av evangeliernas författare återger också Jesu ord angående ”hungersnöd, farsoter och jordbävningar på den ena orten efter den andra” (Matt 24.7; Mark 13:8; Luk 21:11).
Bibeln berättar om hungersnöd ”över hela världen…på Klaudius tid” (Apg 11:28). Judeen blev särskilt hårt drabbat. ”Då bestämde lärjungarna, att de, var och en efter sin förmåga, skulle sända något till understöd åt de bröder, som bodde i Judeen” (vers 29), genom en insamling till mat åt de heliga där (1 Kor 16:1-5; Rom 15:25-28). Historiker som Suetonius nämner om hungersnöd under dessa år. Tacitus talar om att ”skörden slagit fel, vilket resulterat i hungersnöd”. Eusebius nämner om hungersnöd under sin tid i Rom, Judeen och Grekland.
Jämte hungersnöd nämnde Jesus farsot; dvs. plågor, sjukdomsspridning, epidemier. Hungersnöd och farsot går naturligtvis hand i hand. Suetonius beskrev farsot i Rom under Neros dagar, som var så allvarlig att ”under en höst dog inte mindre än 30.000 personer”. Josephus återger att farsot rasade i Babylonien år 40 e.Kr. Tacitus berättar om farsot i Italien år 66 e.Kr.
Under denna period skulle också, enligt Jesus, jordbävningar äga rum på många platser. Tacitus nämner om jordbävningar i Rom, att ”flera jordbävningar inträffade, genom vilka många hus rasade samman” och att ”tolv folkrika städer i Asien föll i ruiner p.g.a. en jordbävning”. Seneca skrev år 58 e.Kr.: ”Så ofta städer i Asien och Achaea har fallit genom en förödande stöt! Så många städer som har blivit uppslukade i Syrien! Så många i Makedonien! Så ofta Cypern har blivit förstört genom denna olycka! Så ofta Pafos har lagts i ruiner! Nyheter har ofta nått oss om förstörelse av hela städer på en gång”. Han nämner om jordbävningen i Campania under Neros regering. År 60 e.Kr. blev Hierapolus, Colosse och Laodicea förstörda. Pompeii blev till stor del skadat genom jordbävning år 63 e.Kr. Jordbävningar uppstod på Kreta, i Apamea, Smyrna, Miletus, Chios, Samos och Judeén.
FÖRFÖLJELSE MOT LÄRJUNGARNA
Jesus varnade för att lärjungarna skulle få utstå lidande, bli hatade, fängslas, bli slagna, dödas och bli förda inför makthavare och regenter för hans namns skull. Samtidigt skulle de få vishet att tala, så att deras fiender inte skulle kunna säga emot eller göra motstånd mot dem (Matt 24:9; Mark 13:9-13; Luk 21:12-17). Att sådana förföljelser drabbade Kristi efterföljare på den tiden är välkänt. De mötte ”svår förföljelse” (Apg 8:1) och blev ”fängslade och gisslade överallt i synagogorna” (Apg 22:19). När de blev uppmanade att besvara anklagelserna, fick de vishet så att deras förföljare inte kunde stå emot (Apg 6:9-10). De blev hatade och en del blev dödade (Apg 7:59; 12:2).
Dessutom avslöjade Jesus att ”många falska profeter skola uppstå och förvilla många” (Matt 24:11). Petrus, som var en av de närvarande lärjungarna när Jesus profeterade detta, skrev senare om ”falska profeter” som hade framträtt och att ”många” följde deras ondskefulla väg (2 Petr 2). Johannes, som också hörde Jesus profetera detta, återgav uppfyllelsen: ”Många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh 4:1). Paulus talade om ”falska apostlar, oredliga arbetare” (2 Kor 11:13). Hymeneus och Filetus undervisade falska läror och förvände tron hos somliga (2 Tim 2:17-18). När Paulus skrev till Titus, fanns det ”många…bedragare…som bedraga hela hus genom att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror” (Titus 1:10-11).
Sanningens källor blev grumlade genom bedrägeri, falska profeter, ondska och kärleken hos många kallnade. ”Men den som är ståndaktig (i dessa förhållanden) intill änden, han skall bliva frälst” (Matt 24:13) – både nu och i framtiden. Vi uppfattar ”änden” här generellt, därför att i motsats till hur ordet används i verserna 6 och 14, har denna hänsyftningen ingen bestämd artikel i den grekiska texten.
EVANGELIUM SKA PREDIKAS FÖR ALLA FOLK
”Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan (inte förrän då) skall änden komma” (Matt 24.14). Om vi inte rycker denna versen ur sitt sammanhang, betyder den ”ände” som avses här Jerusalems ände eller förstörelse. Det var denna fråga som Jesus besvarade i verserna före, och verserna som följer talar fortfarande om Jerusalem och Judeen. Jerusalem skulle förstöras, men ”först” skulle evangeliet predikas för alla folk (Mark 13:10).
Det var en mäktig profetia. Föreställ er händelsen. Här på Olivberget talade Jesus dessa ord till oansenliga män. Vem hade kunnat ana att deras namn skulle bli kända över hela världen, och att t.o.m i vår tid – nästan 2.000 år senare – skulle det sanningens utsäde som de sådde fortfarande vara fruktbärande? Vem hade kunnat ana att deras budskap skulle sprida sig bortom det närmaste området? En sådant omfattande predikouppgift till alla folk tycktes nästan omöjlig att genomföra. Men den fullföljdes, och på ett mycket verkligt sätt predikades evangeliet till alla folk före Jerusalems förstöring år 70 e.Kr.!
Det började på pingstdagen. Närvarande i Jerusalem var ”fromma män från allehanda folk under himmelen” (Apg 2:5) som hörde evangeliet predikas av Petrus. Tre tusen blev omvända och många av dessa återvände otvivelaktigt till sina olika länder och delade med sig av evangeliet. Senare när förföljelse bröt ut mot församlingen i Jerusalem, blev de troende kringspridda och ”gingo omkring och förkunnade evangeli ord” i trakterna av Judeen och Samarien (Apg 8:1.4). Filippus förde budskapet till Samarien med stora resultat som följd och blev senare ledd till en hög ämbetsman från Etiopien som blev härligt omvänd. Det antas att denne man förde budskapet till Afrika och att många andra blev omvända p.g.a. hans inflytelserika vittnesbörd.
Petrus förde budskapet till hedningarna vid Kornelius hus, en händelse som blev en vändpunkt i församlingens missionssträvanden (Apg 10,11). Missionsarbetet ökade snabbt. Budskapet spreds till Rom. Vid Neros tid hade de kristnas antal stigit så kraftigt att det uppväckte regeringens avundsjuka. Berättelsen om den stora branden i Rom år 64 e.Kr. – för vilken de kristna orättvist beskylldes – är välkänd. När han skriver till de kristna i Rom, inleder Paulus sitt brev genom att säga: ”I hela världen talar man om er tro” (Rom 1:8). Hans avslutande ord i detta brev talar om att evangeliet blivit ”kungjort bland alla hedningar” (eng. all nations)(Rom 16:26).
Uppenbarligen omfattade detta även avlägsna England. Newton säger: ”Det är absolut säkert att kristendomen planterades i detta land under apostlarnas tid, före Jerusalems förstörelse”. Eusebius och också Theodoret förklarar för oss att apostlarna predikade evangeliet i hela världen, och att några av dem ”korsade oceanen och anlände till de Britanniska öarna”. Vi den tid då Paulus skrev sitt kolosserna, kunde han säga: ”Evangeliet …har kommit till eder, likasom det ock är att finna i hela världen…det evangelium som ni har hört och som har blivit predikat bland allt skapat under himmelen (Kol 1:6, 23). Vid år 70 hade evangeliet gått ut i världen som ett vittnesbörd. Guds budskap till människan var inte längre begränsat till en nation eller ras
FÖRÖDELSENS STYGGELSE Continue reading →