Israel klagade. Om detta läser du i 4 Mosebok. Vad gällde deras klagan?
*
Det gällde: 1: Motgångar och problem i allmänhet 11:1. Man klagade inför varandra i stället för att be till Gud. 2: Fångenskapen i öknen, hotet från jättarna i löfteslandet, längtan tillbaka till Egypten. 14:1-4/ Man gjorde öppet uppror mot Guds valda ledare och trodde inte på hans löften.
*
3:Moses och Arons ledarskap, 16:3. Man strävade efter större makt och mer bestämmanderätt. 4: Moses och Arons skuld till Koras och hans medlöpares död. 16:41. Man skyllde sina problem på andra. 5: Brist på vatten. Man vägrade tro att Gud skulle förse dem med allt han lovat dem. 20:3. 6: Man klagade på Gud och Mose, som fört dem ut i öknen. Folkets synd var att de inte insåg att deras problem var ett resultat av deras egen olydnad. 21:5.
*
Vad blev följden av deras synd?
’
Flera tusen dog i den eld som Gud sände som straff. 11:1. Gud sände fåglar till folket, men när de åt drabbades de av en sjukdom som dödade många. 11:4.
*
Ingen av dem som klagade fick komma in i löfteslandet utan måste vandra omkring i öknen tills de dog. 14:1-4.
*
Kora, Abiram och Datan försvann tillsammans med familj, vänner och ägodelar i den spricka som öppnades i marken. De övriga 250 som hade gjort uppror dog i eld. 16:3. Gud ville utplåna Israel i en smittosam sjukdom. Mose och Aron ingrep och försonade folket med Gud, men 14.700 personer dog. 16:41.
*
Mose och hela folket syndade. Mose fick som straff inte komma in i löfteslandet. 20:3. Gud sände giftormar som dödae många och gjorde många andra svårt sjuka. 21:5 /
*
Ja nu har du fått en del bibelord på vad som hände under vandringen i öknen, på Mose tid. Ledning inför vandringen börjar i 4 Mosebok 9 . Det är intressant, givande, och lärorikt. Man lär sig så mycket och kan gå till sitt eget liv och titta på felen man gör, både mot sig själv och andra, men kanske mest emot GUD Det gäller att lita på Gud under alla omständigheter i livet.
’
För Gud är allting möjligt; Så får jag tacksamt tro. Jag har ej rätt att bäva, När Herren är min ro. 2. Allt svårt och outgrundligt Jag honom anförtror. Det är mig nog att veta, Att han är vis och stor. 3. Och mina glädjeämnen Jag lägger vid hans fot, Han är min gode Fader, Han tager allt emot. / R Zetterqvist/