Ibland blir bördorna tunga, så tunga att vi inte orkar bära dem själva, och vi undrar hur fortsättningen skall bli. Lägg bördorna i Guds händer. Han vill hjälpa, och lyfta av dem.

I psalmerna läser vi ofta om David och hans bördor. David gick till Gud med sina plågor, det ska vi också göra.  David bad Gud om kraft att få göra Guds vilja, inte sin egen.

Varje bön vi ber ska vara riktade till Guds vilja, hans vilja i våra liv, hans vilja för varje stund, vi ska vara beredda att överlåta oss till Gud i allt. En bön till Gud om villighet att omvärdera vad man anser vara  viktigast i livet kan bli omskakande både för sinnet och viljan.

 *Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ.* Ps 143:8

*Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud; din gode Ande lede mig på jämn mark.* Ps 143:10

Det finns tider då vi nästan kan hamna i en depression på grund av svårigheter, förlamade av fruktan… det kan vara svårt att komma ur dem av egen kraft. Men då kan vi som David gå till Gud och uttrycka vår ångest. Då kommer Gud att påminna oss om sina under ( Ps 143:5), och vi kommer att sträcka oss emot honom 143:6), lita på honom (143:8) och bestämma oss för att leva för honom (143:10). När vi gör så går Gud med oss…hela vägen…han röjer mark för oss även om vägen stundtals ändå kan vara svår.   /Maria