Församlingens vapenrustning i ändens tid /Midnattsropet

https://midnattsropet.se/midnattsropet/forsamlingens-vapenrustning-i-andens-tid/

Bibelstudium av Hans Lindelöw

IPaulus andra brev till korintierna kan vi läsa om hur aposteln anklagades för att vandra efter köttet. Det fanns en strid i församlingen och Paulus försvarade sin tjänst:

– Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter köttet. Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad (2 Kor 10:3-5).

Det här är stridsvapen som församlingen har. Daniel gjorde bruk av det här slaget av stridsvapen i samband med att kung Nebukadnessar i Babel hade begärt av landets vise att de skulle tyda hans drömmar. Detta skedde vid två tillfällen, och det första kan vi läsa om i Daniels andra kapitel. Kungen inte bara drömde en dröm och ville få förklarat vad drömmen betydde, utan han begärde även av de vise att de skulle tala om för honom vad han hade drömt utan att han själv ville berätta det. De vise svarade att de ville gärna tyda kungens dröm, men att han måste tala om för dem vad han hade drömt. Kungen gav inte med sig utan ställde som krav att hans rådgivare för det första skulle tala om vad han har drömt och för det andra vad drömmen betydde.

Bland de som ansågs höra till landets visa, med uppgiften att vara behjälpliga med råd, fanns Daniel, Sadrak, Mesak och Abednego. Egentligen hade inte Daniel och hans vänner kommit så långt ännu men genom den här situationen kom de överens om att bedja Gud om hjälp att tyda kungens dröm. Gud som vet allt, vet också vad kungen drömt. De bad och det står i Daniel 2:19-23:

– Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför; Daniel hov upp sin röst och sade: ”Lovat vare Guds namn från evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till. Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd. Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i mörkret är, och hos honom bor ljuset. Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för oss.”

Sedan gick Daniel in till kungen och talade för det första om vad kungen hade drömt, och för det andra vad drömmen betydde. Drömmen gällde framtiden och när kungen fick den förklarad för sig på det viset gav det djupt intryck och han gav Daniel stort förtroende.

Det var genom bönen som Daniel på sin tid och utifrån sina förutsättningar förmådde greppa tankebyggnader och tankefunder, ja, han kunde tränga in i konungahjärtat och få grepp om vad som rörde sig där. På det viset vann judarna, Guds församling på den tiden, en seger.

Det står i Nya testamentet att den kristna församlingen inte ska vara utan det här slaget av gåvor. Den ska inte vara utan Guds ande, Guds hjälp och stöd. Paulus undervisar i Första Korintierbrevet om Andens gåvor och profetians gåva. Man kan tala i tungomål men det är bättre att profetera. Att tala tungomål är ägnat åt den personliga uppbyggelsen, därför att ingen förstår vad som sägs, men att profetera är ägnat åt hela församlingens uppbyggelse. Så här skriver aposteln:

– Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen? Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att ”Gud verkligen är i eder” (1 Kor 14:23-25).

Detta var vad som ägde rum i Babel, då konung Nebukadnessar föll ner på sitt ansikte och tillbad inför Daniel och befallde att man skulle offra åt honom. ”Och konungen svarade Daniel och sade: ´I sanning, eder Gud är en Gud över andra gudar och en herre över konungar och en uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet´” (Dan 2:47).

Vi läser vidare i Första Korintierbrevet 14, från verserna 20-21:

– Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i ondskan, men varen fullmogna till förståndet. Det är skrivet i lagen: ”Genom människor med främmande tungomål och genom främlingars läppar skall jag tala till detta folk, men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.”

Därefter kommer han in på hur tungomålet är ett tecken, inte för dem som tror utan för dem som icke tro. Profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro.

Jesaja skriver i kapitel 28:9-10:

– Vem är det då han vill lära förstånd, och vem skall han få att giva akt på sin predikan? Äro vi då nyss avvanda från modersmjölken, nyss tagna från modersbröstet? Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat, prat på prat, prat på prat, litet här, litet där!

De tyckte att han rörde sig på ett plan som man inte ansåg vara värdigt.

Då står det så här i verserna 11-13:

– Ja väl, genom stammande läppar och på ett främmande tungomål skall han tala till detta folk, han som en gång sade till dem: ”Här är vilostaden, låten den trötte få vila; här är vederkvickelsens ort.” Men sådant ville de icke höra. Så skall då HERRENS ord bliva för dem ”gnat på gnat, gnat på gnat, prat på prat, prat på prat, litet här, litet där”. Och så skola de, bäst de gå där, falla baklänges och krossas, varda snärjda och fångade.

Ämnet för mitt bibelstudium är Församlingens vapenrustning i ändens tid. Vi inledde med att läsa ur Andra Korintierbrevet, där vi läst om stridsvapen. I ett annat brev kan vi läsa om en vapenrustning, och det är i Efesierbrevet där vi läser från kapitel 6:10-13:

– För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp. Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning.

Vi lever i en tid då det dagligen sker stora och väldiga saker. Det sker snabbt också. Händelser avlöser varandra som gör att vi alla förstår att tiden vi lever i är särskild. Man kan till exempel nämna om det som sker i USA de här dagarna. Många, inte minst evangeliska kristna, är besvikna eftersom Trump måste lämna Vita huset. Tänk om Trump skulle sitta kvar, som överbefälhavare över denna stora väldiga försvarsmakt som USA är. En president som kämpar för rätten till liv, för Israel, en president med alla de här resurserna, hela denna vapenmakt. Men kära vän, det här är inte vad Gud har tänkt att församlingen ska ha som vapenrustning. Den vapenrustning som Gud tänkt att församlingen ska ha läser vi bland annat om här i Efesierbrevet 6, i verserna 13-18:

– Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet. Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och varen iklädda rättfärdighetens pansar, och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som fridens evangelium giver. Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar. Och låten giva eder frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.

Här går Paulus igenom vilken vapenrustning Gud har tänkt att församlingen ska vara utrustad med. Märk väl att det står ”Guds vapenrustning”. Han vill att församlingen ska vara utrustad med Guds vapenrustning och tycker vi att det kan vara lite avigt ifråga om olika vapen, så lägg märke till vad det är för vapen. Det betonas faktiskt att det handlar om sanningen och rättfärdigheten, om beredvilligheten och att vara förberedd. Det handlar om tro och om frälsning och dessutom om Guds ord. Det börjar med sanningen och slutar med Guds ord.

Gud vill att församlingen ska vara utrustad med Guds eget ord, det ska vara församlingens vapenrustning.

Vi ser också här hur församlingen har fått ett uppdrag. Jesaja fick uppdraget att profetera för Israel som hade fått lagen sig given. Budskapet Jesaja får beskriver på ett särskilt sätt villkoren hur det kan gå till när Gud har talat till ett folk. Folket hade utvecklat en attityd av att det Jesaja profeterar om bara är prat på prat, gnat på gnat.

Men Jesajas uppdrag börjar på ett märkligt sätt, och vi kan läsa om hans kallelse i kapitel 6:

– Och jag hörde Herren tala, och han sade: Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare? Och jag sade: Se, här är jag, sänd mig. Då sade han: Gå åstad och säg till detta folk: Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet. Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron, och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat (v 8-10).

Det som hör till hans uppdrag är så allvarligt, och är en bärande faktor i hur Jesus själv och hans apostlar presenterar evangeliet. När Jesus talar påminner han om det här och likaså gör aposteln Paulus. Det är väl ändå ett ganska märkligt uppdrag, att “förstocka detta folks hjärta, tillsluta dess öron och förblinda dess ögon så att de icke kan se”.

Vad skulle han tala för märkliga ting? Han skulle bara tala vad Gud hade sagt och inget annat. Men motståndet fanns hos dem som inte ville höra. Det var där man utvecklat attityden som sa: gnat på gnat, prat på prat. I det här läget är det ju en frestelse för Herrens redskap att kanske göra sitt budskap mer attraktivt och mer underhållande. Men det var precis vad Jesaja inte gjorde utan han höll sig till det ord han fått att bära fram.

Vi går till Matteusevangeliet kapitel 13 där Jesus undervisar i liknelser om såningsmannen och om kvinnan som bakar, om en köpman som söker dyrbara pärlor och om ett fiskafänge. Varje liknelse har sin mening och lärjungarna undrade varför Jesus talade till dem i liknelser. Han svarade dem och sa:

– Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet. Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå. Så fullbordas på dem Esaias’ profetia, den som säger: ‘Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig. Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra (v 11-16).

Jesus påminner här precis om det ord som Jesaja fick, men skulle det vara lärjungarnas uppgift att gå ut i världen och tala till en massa människor som inte ville höra? Det var ju så fantastiskt att människor lyssnade då de kom. Men det var inte alla som lyssnade. Det var många ibland, och färre ibland, inte alla. Det hör också till Jesajas budskap, vilket kommer fram i kapitel 53:1:

– Men vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var HERRENS arm uppenbar?

Sedan följer det som profeten förutsäger, som innebär att konungar ska förstummas i förundran över Jesus Kristus. Vem är han? Jesus påminner om vad Jesaja har sagt. Exempelvis i Johannesevangeliet kapitel 12:

– Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn. Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem. Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom. Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger: Herre, vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar? Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de icke kunna se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig (v 36-40).

Aposteln Paulus påminner också om Jesaja då han kallat till sig judarna i Rom dit han kommit som fånge. Han är i en bostad med fångvaktare men får ta emot besök. Några av Roms judar kommer för att höra, men de kan inte komma överens med varandra. Somliga lät övertyga sig av det som han sa men andra trodde inte. Men då de inte kunde komma överens med varandra gick de sin väg. Därvid citerade Paulus Jesajas ord:

– Rätt talade den helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder, när han sade:

Sedan följer samma ord från Jesaja kapitel 6 som citerats ovan. Ja, säger vi men det här var ju det judiska folket. De skulle ju inte ta emot budskapet. Det skulle ju ut i världen och nu är det ute i världen. Ja redan på den tiden hade evangelium nått ganska långt. Paulus skriver i Kolosserbrevet 1 om evangelium:

– Vi tacka Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, alltid för eder i våra böner, ty vi hava hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek som I haven till alla de heliga; vi tacka honom för det hopps skull, som är förvarat åt eder i himmelen. Om detta hopp haven I redan förut fått höra, genom sanningens ord i det evangelium som har kommit till eder, likasom det ock är att finna överallt i världen och där bär frukt och växer till (v 3-6).

Evangelium skulle ut i världen, konungar skulle förstummas, människor skulle med stor glädje och tacksamhet ta emot budskapet; men alla gjorde inte det. Den attityd som Jesaja mötte i sin tid har inte försvunnit. Budskapet uppfattas också idag som gnat på gnat, prat på prat, litet här, litet där. Det är inte bara sådana attityder och reaktioner vi möter idag. Det finns även det som Petrus förutsäger ska komma i ändens tid:

– Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse (2 Pet 3:3-4).

Hur ska församlingen agera? Jo, vi ska ta vara på den vapenrustning som Gud gett. Det börjar med sanningen och slutar med Guds ord, och det är ingen skillnad mellan sanningen och Guds ord. När Jesus undervisar i liknelser påminner han om Jesajas uppdrag, och att vi får räkna med samma motstånd. Fördenskull ska vi inte förändra budskapet utan hålla oss till Guds ord, som enligt Jesus själv kommer att bära frukt:

– Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog (Matt 13:12).

Vad händer då man förlorar något? Det kan innebära att man till varje pris vill återfinna det man förlorat eller också tröstar man sig med att det inte är något att ha, det är bara gnat på gnat, prat på prat, och så förlorar man greppet om det viktigaste, Guds ord. Men behåller vi greppet så kommer vi att vara i stånd att möta ändens tid och dess prövningar. Det som gäller är vad Jesus sa i Matteus 24: Den som är ståndaktig intill änden ska bli frälst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.