”Vi hoppades – – – .” Luk 24: 21.

DEN tanken har alltid bedrövat mig, att lärjungarna under vandringen till Emmaus icke sade till Jesus: ”Vi hoppas alltjämt”, utan i stället: ”Vi hoppades.” Det låter så vemodigt, det är som vore allt förbi. Om de blott hade sagt: ”Allt synes motsäga vårt hopp; det ser ut, som om vår tro varit fåfäng, men vi vilja likväl icke giva tappt. Vi tro, att vi skola få se Herren igen.” Dock nej, de vandrade vid Hans sida och förklarade för Honom, att de förlorat sin tro. Han måste säga till dem: ”O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro.”

Äro vi icke i fara att höra samma ord riktas till oss? Vi ha råd till att förlora vad som helst annat utom tron på sanningens och kärlekens Gud.

Låt oss aldrig i likhet med dessa lärjungar förlägga vår tro till det förflutna: ”Vi hoppades” Låt oss i stället alltid säga: ’Jag hoppas.”

”Vad är att tro?
Att tänka ’Gud är mäktig’,
då alla möjligheter tagit slut,
att hoppas allt, där intet är att hoppas
och i fullkomlig lydnad hålla ut.
Det är att tro, att tro.”

*****
Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.

/Maria