”Jesus svarade honom: ’Gå, din son får leva. Då trodde mannen det ord, som Jesus sade till honom ’och gick!’ Joh 4: 50.
”Allt vad I bedjen om och begären, tron–” Mark 11: 24.
DÅ du står inför något, som fordrar en avgjord och bestämd bön, bed ända tills du av en oskrymtad tro på Gud kan tacka Honom för svaret. Om detta likväl dröjer, fortsätt icke längre att bedja såsom den som icke i sitt hjärta mottagit en fast tro för bönhörelse. En sådan bön uträttar ingenting; utan blir i stället ett hinder, och då du slutat att bedja, skall du finna, att du försvagats i din tro eller rentav förlorat den. Det är uppenbart, att antingen satan eller ditt eget jag drivit dig att bedja på ett sådant sätt. Om Herren dröjer med svaret, så är det icke rätt att i bönen för Honom nämna saken i fråga, men se till att det sker i tro. Bed dig icke ut ur tron. Du kan säga till Herren, att du alltjämt väntar på svaret och i tro prisar Honom därför. Intet är så ägnat att stärka tron som att tacka Gud för vad Han lovat giva dig. Böner, som flytta oss ut ur tron, förneka både Guds löften i Ordet och det stilla ”ja” Gud viskat till oss i vårt hjärta. Sådana böner äro uttrycket för oron inom oss och oro innebär otro, ”Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan” Hebr 4: 3. Den bön, som för oss ut ur tron, visar, att vi koncentrerat våra tankar kring svårigheterna i stället för kring Guds löfte. ”Abraham försvagades icke i sin tro, när han betänkte, huru hans egen kropp var.” ”Han tvivlade icke på Guds löfte i otro” Rom 4: 19-20. Låt oss vaka och bedja, så att vi icke frestas att bedja oss ut ur tron. – C. H. P.
Att tro är icke att känna, se eller förstå utan att taga Gud på orden. – Evans
Där fruktan begynner, upphör tron, och där den sanna tron begynner, upphör fruktan. -George Muller
”Vi skola aldrig lära oss att tro under gynnsamma förhållanden. I en stilla stund meddelar Gud oss sina löften och beseglar så vårt förbund med Honom genom stora och nådefulla ord. Sedan träder Han tillbaka, väntande att få se, huru mycket vi tro. Därefter låter Han frestaren komma , och provet tyckes motsäga allt, vad Gud har talat. Det är då tron vinner kronan. Då är stunden inne att blicka uppåt genom stormen och bland skälvande, fruktande sjömän utropa: ”Jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske, som mig är sagt.
”På Herrens ord var trygg. Mot allt ditt tycke
och allt det skiftande i känslan bor,
hör Jesu ord, hör livets huvudstycke:
Den salig är, som icke ser, men tror!”
Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman. Arkiv av dom dagliga texterna finns HÄR.
http://www.eaec-se.org/blandat/kallor_i_oknen/januari/01-04.htm
/Maria
Hej
Det är en mycket bra artikel tycker jag, för den människa som står i en vision kan lära sig att bön är bön och be och tack, dvs vet man vad Gud visat, skall man tacka för bönhörelse, inte fråga sig om Gud har hört bön, där kan man göra fel, det har jag själv gjort och man måste lära sig att Gud hör och Gud vet och Gud har sin tid.
Antingen tror man eller också tror man inte- det låter hårt men man måste komma till en väg att fullståndigt lita på Gud, det är då man får frid, det får man inte då man ältar sina fel och brister, eller man frågar sig 100 ggr om dagen om Gud hört bön, det är ju inte bra- det är klart att han hör. Oron gällande böneämnen får man lämna, lämna till Gud och tacka iställlet. Hoppas man förstår vad jag menar här….ja det kan vara riktigt knepigt emellanåt, man får gå vidare vidare med Gud
/Maria
Att man kan be i otro brukar det inte talas om så ofta. Det är ju sant att man kan upprepa saker/skuld /oro över sånt som Gud redan förlåtit. Det kanske man inte tänker på när man ber?
Jaget: ”Ge mig frid, ge mig det eller det, förlåt mig igen och igen…”
Gud: ”Jag har ju förlåtit dig redan, varför tar du upp det igen?”
Man kan ju (omedvetet) be om förlåtelse, för att få fortsätta synda…
Sen säger Jaget: ”Du förlåter mig inte och då fortsätter jag synda…”
Knepigt.