”Vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.” Ps 66: 12.

DET låter paradoxalt — dock endast den människa åtnjuter vila som vunnit den på stridens mark. Denna frid, född ut kampen, är icke lik den gravlika tystnad, som förebådar storm. Den är djup och stilla, lik lugnet, som följer efter den. I regel är icke den man den starkaste, som gynnats av medgången och aldrig tömt sorgens bägare. Han har aldrig blivit prövad och vet ej, vad det vill säga att bli utsatt för det minsta slag. Den bäste seglare är icke den som aldrig varit ute i storm. En sådan kan klara sig fint, då vädret är gynnsamt; men då det blåser upp till storm, ställ då vid rodret en man, som ridit ut månget oväder; som är förtrogen med skeppet, som vet om det är sjödugligt, om tackel och tåg äro i skick och om ankarlinan håller mot alla påfrestningar.

Då sorgen gästar oss, huru reduceras icke tingen! Hoppets ranka klippes av, och bildligt talat ligger hjärtat på marken såsom vinträdet, vilket stormen ryckt från dess stöd. Men sedan vi hämtat oss och fått kraft att blicka uppåt sägande: ”Det är Herren”, skall tron än en gång lyfta upp hoppets ranka och binda den vid Gud. Och slutet skall bliva trygghet, frid och förtröstan.

Men än medan stormarna rasa och vågorna slå,
kan längtande hjärtat sin åtrådda vila ej nå.
Om eken de bärande krafter i roten skall vinna,
den måste i leken med stormar och vindkast sig finna.
Och svallvågen närmar min farkost till hemlandets strand,
fast den kränger ibland.

Så giv då, o Herre, mitt hjärta den vila och ro,
som växer och mognar ur striden — om blott jag kan tro —
Väl sviker mig stundom all kraft, då min känsla förblöder,
men bakom min svaghet din allmakt står klippfast och stöder. 

O, giv mig en kraftig förnimmelse av att Du är den
kraft, som mig bär!
-Betty-