RÄTTVISA??

Avpixlat har träffat Helena som arbetar som socialsekreterare i södra Sverige. Hon vittnar om ett förljuget socialt skyddsnät som särbehandlar svenskar. “Vi ger vissa grupper nästan allt utan att utreda, det är lugnast så”, säger hon till Avpixlat.

http://www.bakom-kulisserna.biz/news/socialsekreterare-berattar-vi-sarbehandlar-svenskar-negativt1/

Vi träffar Helena på ett mindre café långt utanför hennes hemstad. Hon säger att hon inte vill riskera något. Hon är starkt övertygad om att hon skulle bli av med sitt arbete om det kom fram att hon pratade med media.

Helena berättar om det socialtjänstkontor hon arbetat på de senaste fem åren, om de hot och det våld som socialsekreterare utsätts för.

– Det går inte en dag utan att man får ett hot över telefonen eller via e-post. Cheferna vågar och vill inte ta tag i situationen. De menar att vi får tåla att invandrare är aggressiva eftersom de är i en utsatt situation.

Helena är noggrann med att poängtera att det inte bara är invandrargrupper som är hotfulla, men tycker att det är viktigt att tala om det, eftersom hoten blir värre och värre. Hon anser att det är en stor skillnad mellan svenskar och invandrare. Svenskar blir arga och besvikna men de acceptera ett avslag.

– Vissa grupper sticker ut mer när det gäller krav och hot. Det är somalier, irakier först och främst hos oss. Vi har även så kallade gatubarn från Norra Afrika.

– ”Barnen” är nästan värst. De ställer enorma krav. Det kan gälla nya datorer, pekplattor, telefoner eller abonnemang. Får de inte som vill blir det problem och vi får höra vilka horor och rasister vi är. Det är då bara enklast att ge med sig, berättar Helena.

Vi nekar svenskar

Hon berättar vidare hur hon systematiskt nekar svenskar som ansöker om det mest basala. Hon visar papper på avslag från en svensk familj som behövde vinterjackor till sina fyra barn. Mamman i familjen hade hittat begagnade jackor för en kostnad av 900 kronor. En man i 30-årsåldern ansökte om en rekvisition för mat. Helena berättar hon hon gav mannen avslag och menade att han säkert kunde låna pengar av någon.

– Vi ställer helt andra krav på svenskar. Vi kan t.ex. hänvisa dem till att fråga sina föräldrar eller släktingar om pengar. Vi kräver att de säljer av bilar och andra saker vi tolkar som lyxartiklar. Vilket vi aldrig skulle göra med vissa invandrare. Vi kollar med på hyreskostnaden. Är den för hög, har vi rätt att neka, Vilket vi ofta gör, berättar hon.

Helena tror att hon gjort många individer och familjer hemlösa via sitt arbete.

Hon visar oss en ansökan från en familj med härkomst i Somalia. Hon berättar att familjen bott i Sverige i knappt fyra år. Gång på gång kommer denna familj in med ansökningar till oss, som vi per automatik godkänner.

I detta fall rörde det sig om en stor summa pengar för en ny barnvagn. Den barnvagn familjen ville ha kostade närmare 10 000 kronor. Detta är den sjunde gången som den somaliska familjen ansöker om en ny barnvagn och de får sin ansökan beviljad varje gång.

Hade en svensk ansökt hade det blivit nej eller kanske sagt att de skulle kolla på en begagnad barnvagn, säger Helena.

– För svenskar kräver vi kvitton, utdrag från banken. Vi kollar flera månader bakåt i tiden på transaktioner. Det ska vi göra på alla. Men i fallet med många invandrargrupper ser vi mellan fingrarna.

Helena berättar för Avpixlat att det numera sticker i ögonen när hon ser en del invandrare köra till socialen i dyra bilar när hon samma dag kan ha nekat en svensk ekonomiskt bistånd då denne har en 20 år gammal bil.

Hon berättar att det är klart och tydligt att man gör skillnad på olika grupper inom socialtjänsten. Värst tycker Helena att det är hur socialtjänsten ser mellan fingrarna på barnmisshandel. Hon berättar om flera fall med hedersrelaterade fall där socialtjänsten låtit barn få leva kvar hos sina familjer, trots att det finns bevis på misshandel och värre saker.

– Vi ska visa kulturell hänsyn har våra chefer och ansvariga sagt, berättar hon.

Helena tittar ner i kaffekoppen, hennes ansikte är bistert. Hon säger att hon är besviken på hela systemet och den slapphet man visar inom socialtjänsten. Men även på sig själv för att hon tillåter dessa galenskaper att få fortsätta.

– Jag är medskyldig till detta svek mot de svagaste i samhället. Jag är en del av detta förljugna system. Men jag måste överleva, säger Helena skamfullt och sorgset.