Tag Archive | segervinnare

Gud är vår tillflykt

Gud är var tillflykt och var starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.” Ps 46:1
DEN frågan uppstår ofta: ”Varför hjälpte icke Gud mig förr?” Sådant är icke Hans handlingssätt. Han måste först sända dig bedrövelsen, för att du genom den skulle lära dig din läxa. Hans löfte lyder: ”Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.” Han måste först hela dagen och hela natten vara med dig i nöden. Sedan skall han befria dig ur den. Detta kommer att ske, först då du lugnat dig och upphört att vara missnöjd. Då ska Herren säga: ”Det är nog.”Genom nöden vill Gud giva sina barn dyrbara lärdomar. De avse att uppfostra oss. Då de fullgjort sin uppgift, få vi genom dem en rik belöning. De gömma på en härlig glädje och äga ett bestående värde. Gud betraktar dem ej såsom hinder, utan såsom tillfällen.”Jag ber ej, Herre, om den yttre friden,
ty du kan skänka ro i heta striden,
och allt blir gott, när blott din vilja sker.
”Vi hörde en gång en enkel svart fälla ett yttrande, som vi aldrig glömt: ”Då Gud prövar er, är det ett gott tillfälle för er att pröva Honom. Detta sker genom att gå ut på Hans löften och begära av Honom just så mycket som ni behöver för prövningens dag.”Det finns två sätt komma ut ur prövningarna. Det ena är att helt enkelt försöka bli fri från dem och tacka Gud, då de äro över. Det andra är att igenkänna prövningen såsom en uppfordran av Gud att göra anspråk på en större välsignelse och hälsa den med glädje såsom ett tillfälle att erhålla ett större mått av gudomlig nåd. Därigenom blir även motståndaren vår medhjälpare, och det, som synes vara emot oss, förvandlas till något, som hjälper oss framåt på vägen. Sannerligen, i allt detta bliva vi mer än segervinnare genom honom som har älskat oss. — A. B. Simpson.
Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.
Vår tillflykt, vår tro, vår ro, ja det är så väl att veta det!

VITTNET – GUDS MÄKTIGA REDSKAP I TIDEN

Predikan av Varghese Thomas

Vi ska gå till Uppenbarelseboken, där det talas om vikten av att vara ett Guds vittne. I kapitel 12 kan vi läsa:

-Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: “Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden.”(Upp 12:9-11)

Jag vill betona vers 11: De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden.
Det står att de övervann i kraft av Lammets blod. Det står att de älskade inte så sitt liv att de drog sig undan döden. De var alltså övervinnare genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörd. Det nämns två ting här. Det segervinnande folket är beskyddat av Lammets blod och genom sin muns vittnesbörd är de segervinnare.
Det första som framgår här är att min seger är djävulens nederlag. Och jag får vittnesbördet när jag med fasthet tror på Guds löftesord. Om jag inte tror på Guds löftesord, kan jag inte ha något vittnesbörd. Vittnesbördet kommer när jag fast förtröstar på Guds ord. Jesus sa inte att vi skulle predika teologi för världen. Vi har en bibelskola i Indien, vi undervisar fyrtiotvå elever som är inackorderade där och dessutom kommer regelbundet 28 elever till, och i denna bibelskola klargör vi teologiska ting. Men Herren sa: Jag kommer inte att använda teologer, jag använder människor som vittnar om mig. Vi ser i Apostlagärningarna att lärjungarna frågade Jesus om när han skulle upprätta sitt rike. Lärjungarna hade väldigt bråttom att få regera i riket, men Jesus sa till dem att vad de skulle göra var att vänta på den helige Ande.
-Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända.” (Apg 1:8)
Ni ska bli mina vittnen. Det grekiska ordet för vittne är martyrus. Det kommer från martes, och betyder att vara redo att dö för vittnesbördet. Jesus sa till lärjungarna att när den Helige Ande kommer över er, då ska ni bli mina vittnen. Om vi äger en dyr bil, kanske vi försöker skjuta den framåt när bensinen tar slut. Fastän det är en väldigt dyr och fin bil, så kan den ändå inte komma framåt om den inte är tankad. Den behöver drivmedel. Jag minns då jag för länge sedan hade en gammal buss, och ibland visste vi inte om den hade bensin i tanken eller inte. När vi skulle starta den, måste vi skjuta den framåt, och då fick passagerarna i bussen gå ur och hjälpa oss skjuta på bussen framåt tills vi alla blev trötta.
Det är något liknande som idag händer i församlingarna. Man försöker puffa igång verksamheten, och ju mer man puffar, dess tröttare blir man. Men om den himmelska bensinen fylls i tanken, så kommer fordonet automatiskt igång. Då behöver man inte alls skjuta på det!

Här i Sverige är folk laglydiga, och följer trafikreglerna, vilket i sin tur betyder färre olyckor på vägarna. Det är bra, men jag undrar varför människan glömmer att hålla Guds lag. I det fallet har vi kompromissat mycket. Om vi är redo att lyda nationens lagar, hur mycket mer ska vi då inte lyda Guds lag! När de hundratjugo personerna som var samlade i Övre Salen blev döpta i anden, började de vittna om Jesus Kristus. Det var ingen som tjatade på dem att gå ut och vittna och de följde ingen strategi eller speciell modell. De stod upp och började tala. Halleluja! Det är vad vi behöver. Vi behöver den helige Ande, för att komma i rörelse med vårt vittnesbörd. Det finns en kraft i vittnandet, en övernaturlig kraft.
Jag vet att Jesus Kristus kommer på skyn vid sin andra tillkommelse. Det är mitt vittnesbörd. Jag kan vittna om att jag sökte i många tempel utan att finna Gud. Mitt vittnesbörd är också att jag inte hade pengar för att köpa mat, men Gud försåg mig med mat på ett underbart sätt. Det är mitt vittnesbörd. När min son var liten hade min fru och jag inte pengar för att ta honom till sjukhus, då han var plågad av lunginflammation och knappt kunde andas. Då tog vi honom i våra armar och bad för honom och Herren helade vår pojke. Det är mitt vittnesbörd! Halleluja! Vittnesbörd är ting vi får vara med om i livet.
Mose såg Guds härlighet i busken i öknen. Det var hans vittnesbörd, och det vittnesbördet frambar han inför Farao. Det var inte lätt för Mose att stå inför Farao och hans väpnade styrkor. Men han stod där, på grund av vittnesbördet. Om du har ett vittnesbörd, kan du stå fast mitt under alla svårigheter. Vi behöver alla äga personliga vittnesbörd.
Det står i Uppenbarelseboken att ”de övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord” – det var vittnesbörd som utgick från deras mun. Det finns alltså två ting som vi verkligen uppmuntras till att göra bruk av för att bli frimodiga och segerrika. Ett är blodet, det andra är Ordet. Jesu Kristi blod renar oss alla. I 1 Kor 11:26 läser vi: “Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” Herrens heliga nattvard står som ett vittnesbörd. När vi får del av den heliga måltiden, är det ett vittnesbörd för världen. Vi ser också att detta har sin verkan i våra liv.

I Ef 1:7 läser vi:
-I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.
Vi är ett förlossat folk genom Jesu blod. I 1 Joh 1:7 står det också något om detta. Genom blodet får vi gemenskap med Jesus Kristus. Blodet har helgat oss och fört oss till den gemenskap som är av Jesus Kristus.
I Rom 5:8-9 läser vi:
-Men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen.”
Här står att vi är det folk som ingått förbund med Gud. Ett förbundsfolk har en kraft och en förtröstan i sitt liv. Exempelvis ser vi klart att när David kom till Sauls armé, och Goliat stod där och utmanade, sa David: ”Vem är denne oomskurne man som vågar utmana Herrens folk?” David visste att han själv hörde till det omskurna folket. Så han sa: ”Vem är denne oomskurne filisté som vågar smäda Guds namn?” Och så gick ynglingen, denne lille pojke, fram och sa: ”Jag ska döda den där mannen.” En yngling som träder upp för Herren!
Vi är ett förlossat folk, ett rättfärdiggjort folk, renade av Herren. I Apostlagärningarna 13 läser vi om en man som blev slagen med blindhet. Han försökte hindra Herrens verk men Paulus förblindade hans ögon så att han inte skulle kunna genomföra sin plan av svek och arglistighet. Helgade människor har makt och auktoritet och vittnesbördet finns hos de människor som är avskilda genom Jesu Kristi blod och själva har vittnesbördet. Aposteln Petrus skriver:
-Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder. Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig. Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång städse kunnen draga eder detta till minnes.Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet. (2 Petr 1:13-16)
Petrus skulle snart dö, han visste att hans tid snart var ute. Han blev mycket gammal och han visste genom anden att hans kropp, som var skapad av stoft, snart skulle förruttna. Men innan dess vittnade han. Han sa att denna dödliga kropp snart skulle upplösas, men han skriver i sitt brev:
-Det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.
Petrus visste alltså att han snart skulle dö, men han vittnar och skriver här som ögonvittne till Guds härlighet. Förr fanns inga möjligheter för ledarna och pastorerna eller medlemmarna i församlingarna att pensionera sig. Vi ser aldrig i NT att människor som kommit till hög ålder sattes på undantag och drog sig tillbaka. När Paulus väntade på att bli halshuggen av romarna, tog han vara på tiden och skrev ett brev till Timoteus. Han visste att hans liv skulle ändas, men han tänkte inte på att dra sig undan och vila. Till sitt sista andetag var han ett vittne. Är detta möjligt, att vi kan vittna till vårt sista andetag? Petrus skriver: Vi är ögonvittnen till Jesu Kristi härlighet. I den indiska översättningen står det: “Vi har sett Guds härliga ting.” De härliga ting som uppenbarats, kan inte alls glömmas bort. Paulus stod i kedjor inför konungar och sa: “Jag önskar att ni alla vore som jag, med undantag av dessa kedjor.”
När aposteln Paulus skriver sitt brev till Filipperna, får han med hälsningar också från de heliga i kejsarens hus:
”Alla de heliga hälsa eder, först och främst de som höra till kejsarens hus.” Det var människor som tjänade i huset hos den kejsare som fängslat Paulus och satt honom i kedjor. Men samme Paulus skriver: “Guds Ord bär inte bojor.” Människor kan fjättras, komma i svårigheter, men evangelium har inga bojor och band alls. De hade sett Guds kraft och de vittnade.
När vi vittnar om Jesus Kristus, blir det en uppmuntran för dem som hör. Församlingen och vittnesbördet är mycket bundna till varandra. Den församling som vittnar är den församling som växer genom Herren. När Jesus sände ut sina lärjungar, återvände de så småningom och berättade om vilka underbara ting de hade fått uppleva. Vi ser också i Apostlagärningarna att när lärjungarna vittnade, fick de uppleva Guds kraft. Vi läser i Apg 4:30:
”…i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.”
Herren Gud räcker ut sin hand till helbrägdagörelse och låter under och tecken ske genom namnet Jesus. Det var för att de höll sig till vittnesbördet, och själva stod som vittnen.
Jesus sa till sina lärjungar: ”Bekymra er inte om vad ni ska säga. Den helige Ande kommer att lägga de rätta orden i er mun.” Det är det profetiska verk som sker när profeter talar. Nya Testamentets församling är ett profetiskt budskap för världen, där man profeterar om vad som kommer att ske. I Gamla Testamentet, när Guds ande kom över profeterna, så profeterade de. Men det var mycket begränsat. I Nya Testamentet kom den helige Ande över alla, och alla började tala. Det var inte begränsat till någon. Alla som väntade på honom fick ta emot den helige Ande. Och de började alla tala i tungor som Anden ingav dem att tala. En del av dem talade mera, andra talade litet, andra kanske talade längre tid. Men alla vittnade! Och detta vittnesbörd var en Guds kraft.
Paulus säger i sitt brev till romarna att evangelium är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Vidare skriver han också: “Jag blygs inte för evangelium.” Halleluja! Den som vittnar kommer inte att blygas. Men den som blygs, han är inget vittne. Här har vi en person som vittnar utan att blygas. Lärjungarna vittnade med det Ord som givits åt dem.
När vi talar det profetiska ordet, och för ut budskapet i världen, så är det ungefär som då du visar ljuset för en människa som vandrar i mörkret. Vittnesbördet var inte bara för dem som levde förr, utan också för oss. Det uppmuntrar oss att tänka på vad Gud har gjort i våra liv.
Israeliterna var det mest välsignade folket som sett Guds härlighet. Men tro inte att människor som vittnar inte har några problem. De har kanske mer problem än andra. Israeliterna fick se tio plågor gå över Egyptens land, men de fick också uppleva hur Gud frälste dem från alla dessa tio plågor. Sedan kom de till Röda Havet som delade sig så de kunde gå igenom det. De fick gå igenom på torr mark och kom så in i öknen. Återigen uppstod problem då de inte hade mat att äta, men de var det välsignade folket som fick himmelsk manna. Problemen var dock inte lösta med det, eftersom de nu inte hade tillgång till vatten. De grät och knorrade och ville döda Mose. Folk som glömmer vittnesbördet om Gud börjar knorra och blir mordiska mot Guds vittnen, men Gud lät dem få vatten från klippan. Gud till och med förvandlar naturliga förhållanden så de får annorlunda karaktär. Vatten blev som stenmurar som stod mellan israeliterna och egyptierna då de gick igenom Röda Havet, medan de i öknen fick vatten ur den hårda, fasta klippan. Den fasta klippan blev en vattenkälla. De blev vittnen till allt detta för att de skulle förmedla det till nästa generation, ja, de skulle berätta för hela världen! Det var därför Gud gav detta vittnesbörd i deras liv. Om vi inte förtröstar på Gud och är beroende av Honom så finns inget vittnesbörd alls.
Om vi inte har något vittnesbörd, måste vi se till att vi blir beroende av Gud. Se till exempel på Elia. Vad Gud än sa till Elia, så lydde han. Han flyttade bort till en liten bäck, där Gud skulle sända korpar med föda åt honom. Om någon sa något sådant till oss i dag, är frågan om vi då skulle förtrösta på det ordet. Elia gjorde det, och gick bort till bäcken. När tiden var inne, kom korparna med bröd, så han fick att äta.
Därefter gick han till änkan i Sarefat. Han förtröstade på Gud och sa till henne: Ge mig en bit bröd att äta. – Det här är det sista jag har, det ska min son och jag äta, svarade hon. Men Elia sa: Ge först något åt mig!

Man kan fundera över varför Gud inte omvänder alla rika till kristendomen? Varför säger han inte åt Microsoftmagnaten Bill Gates att han ska skicka ut och sponsra missionärer ut över världen? Eller varför säger han inte åt de rika oljeshejkerna i Saudiarabien, som skulle ha råd att skicka ut tusentals missionärer ut över världen? En av konungarna i Indien sände ut Buddha-missionärer över världen. Han sände dem till Kina, Japan, Indonesien och ett flertal andra länder. Tänk om Gud ville säga något till dessa rika män i världen så skulle de ju ha råd att sända missionärer ut över hela världen….
Men Gud behöver änkor! Han behöver en änka som är i desperat behov av hjälp. Jag tror att Gud sände Elia till denna änka inte bara för att hon skulle försörja Elia, utan han sände Elia till änkan i Sarefat för att han så skulle föda både Elia, änkan och sonen. Elia säger: Ge mig en bit bröd! Du kommer inte att sakna mat. Under hela denna torrperiod kommer du inte att sakna föda. Det är vittnesbördet.
Profeten Elisa sa till den sunamitiska kvinnan: Ta ditt barn och bege dig till en annan plats, för det kommer en stor hungersnöd över landet. Hon tog då sitt barn och begav sig bort ifrån Israels land, men efter en tid kom hon tillbaka. När hon återvände höll kungen just på att ställa frågor till Elisas lärjungar för att få veta vad Elisa hade gjort under sitt liv. Hans lärjungar berättade om att Elisa hade uppväckt en pojke från de döda och gjort många andra underbara ting, och kungen lyssnade då männen vittnade. Kvinnan, vars son Elisa väckt upp från de döda, kom nu till kungen för att få tillbaka sitt jordstycke, och en lärjunge kunde vittna om att: Här är barnet som Elisa uppväckte från de döda!
När du bär fram ett vittnesbörd, kommer sanningen att uppenbara sig för dig. När vi vittnar, kommer Gud aldrig någonsin att låta oss komma på skam. Vittnesbördet är ett mäktigt redskap och därför bevarade Gud israeliterna. Vi läste i Upp 12 att Jesu vittnen var övervinnare. Vi är övervinnare genom Lammets blod och vittnesbördets ord. ”De älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden.” De var redo att dö för att vittna om Jesus Kristus och de var inte rädda för döden. Det är det verkliga vittnesbördet.
När Stefanus stenades, ropade han: ”Jag ser himmelen öppen, och Människosonen står där!” Där fanns en ung man som vaktade deras kläder som stenade Stefanus. Det står om Stefanus att hans ansikte sken som en ängels. Människor som vittnar kommer att få ansikten som lyser.
Jag vill uppmuntra församlingen att vittna. Vittnesbördet är ett kraftfullt redskap och genom det är vi övervinnare, vi vinner seger över djävulens verk. Vittnesbördet är alltid ett kraftigt redskap och ger oss stor glädje. Församlingen har en viktig uppgift att vittna. Församlingen var en plan i Guds eget hjärta. Det började i Edens lustgård och fortsätter till evigheten. Genom tidsåldrarna har Gud bevarat den skara som vittnar om honom. Må Herren styrka oss i vittnesbördet om Honom. Det är vår kraft och styrka. Amen.

Bönen

Det finns en profetissa, Hanna. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner natt och dag. 

Luk 2 36-37

Stor kraft i bönen ligger inom räckhåll för oss, men vi måste arbeta för att uppnå den. Låt oss aldrig inbilla oss, att Abraham med sådan framgång bett för Sodom om han ej hela sitt liv hade övat sig att leva i gemenskap med Gud.

Det var ej första gången Jakob mötte Gud den natten han uppehöll sig vid Peniel. Vi kunna även betrakta den underbara bön Herren bad med sina lärjungar, före sitt lidande, såsom, blomman och frukten av många nätters tillbedjan och timmar av bön, långt före daggryningen.

Om en människa tror sig med lätthet kunna bli segervinnare i bönen begår hon ett stort misstag. Elias bön som först tillslöt himmelen och sedan öppnade dess fördämningar. Var resultatet av en lång och intensiv bönekamp med Gud. Ack, att de kristna mindes detta! Det fordras uthållighet för att vinna seger genom böner. De stora förebedjarna, vilka ej ihågkommas så ofta som de borde i samband med bekännare och martyrer, voro likväl församlingens största välgörare. Men det var blott genom att dröja vid nådatronen, som de blevo dessa kanaler, genom vilka välsignelsen flödade till människorna. Vi måste förstå att för att lära oss bedja, böra vi vara uthålliga i bönen. — C. H. Spurgeon.