Jag hör Hans röst i mitt eget bröst, och Han säger att jag är Hans

Jag kom till Hans lustgård allén,
medan daggen låg kvar på var blomma.
Och en röst jag hör som mig salig gör :
Du får till mig nu komma !

Å, jag hör Hans röst i mitt eget bröst,
och Han säger att jag är Hans.
Sorg och oro : Fly för den glädje ny,
vars like där aldrig fanns.

Han kallar med stämma så mild,
så att fåglarna upphör att sjunga.
För den melodi med Guds kärlek i flyr alla tankar tunga.

I lustgården dröja jag vill,
men där utanför ropar mig nöden.
Och Han ber mig gå till de fallna små,
för dem Han gick i döden.