Rasbiologin – Sveriges skam och skuld
AV THORBJÖRN JOHANSEN EAEC 2008
Hjalmar Branting och Rasbiologiska Institutet
”Ras” är ett arabiskt ord som betyder ”huvud” eller ”spets.” Rasbiologi är grunden för lagar om äktenskapsingående – sterilisering – socialvård, enligt ett lexikon från 1950. Rashygien är läran om de praktiska och sociala konsekvenserna av rasbiologin, enligt samma lexikon. Det är alltså inte mer än ca 60 år sedan som man tillämpade och trodde på denna lära, 1950-1960-talet.
Redan i kölvattnet på Darwin grundades det Svenska sällskapet för rashygien år 1909. I styrelsen satt Svante Arrhenius, ordföranden var Vilhelm Leche. På 1920-talet blev ”degenerationsfaran”, ”försämringen av folkmaterialet och förgiftandet” av samhällskroppen ett svenskt debattämne. Kända personligheter som Ellen Key, Selma Lagerlöf, Anders Zorn och Verner von Heidenstam uttalade sitt stöd för bildandet av institutet.
- Statens institut för rasbiologi
Fredagen den 13 maj 1921 fattade riksdagen beslut att upprätta Statens institut för rasbiologi. Bakom riksdagsbeslutet fanns – utan omröstning – en motion som framförts i riksdagens båda kammare den 13 januari 1920 och undertecknats av statsminister Hjalmar Branting. Upprättandet av det rasbiologiska institutet hade i övrigt starkast möjliga politiska stöd.Motionen skrevs av den socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Björck tillsammans med anatomiprofessorn i Uppsala Vilhelm Hultkrantz, Herman Lundborg (som senare skulle bli chef för institutet) och dennes förtrogne Robert Larsson. Drivande man i riksdagen var bland annat Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund samt socialdemokraternas Edvard Wavrinsky och Alfred Petrén.Som första namn på motionerna stod socialdemokraterna Alfred Petrén och Wilhelm Björck. I Andra kammaren var motionen förutom av Björck underskriven av socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman samt framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg. Alla politiska riktningar i riksdagen var då representerade bland motionärerna.
Även ledande svenska akademiker utanför riksdagen engagerade sig i stödet för motionen. En av de mest framträdande var Herman Nilsson-Ehle, internationellt ryktbar som en framstående genetiker, specialiserad på förädling av sädesslag.
Andra medaktörer var Frithiof Lennmalm (specialist på nervsjukdomar, Karolinska Institutet), Torsten Thunberg (fysiologi, Lund), Carl Magnus Fürst (anatomi, Lund), samt de båda docenterna Nils von Hofsten (zoologi/genetik, Uppsala) och Nils Heribert-Nilsson (botanik/genetik, Lund). Som bilaga till riksdagsmotionen fanns ett protokoll där medicinska fakulteten vid Uppsala universitet prisade Lundborgs forskning.[3]
- Institutets verksamhet
I England och USA fanns ett par liknande forskningsanstalter med begränsat arbetsprogram; dessa kom till stånd genom enskilda donationer. Det svenska institutet, förlagt till Dekanhuset mitt i Uppsala, var fullt självständigt. Institutets förste chef var Herman Lundborg; dessutom återfanns bland de anställda en statistiker (och biträdande chef), en biträdande rasbiolog, en antropolog, en genealog samt två reseassistenter.Under Lundborgs ledning genomfördes ”rasbiologiska” undersökningar av 100 000 svenskar vilket presenterades 1926 och som i förkortad version blev en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap.Det råder viss osäkerhet kring hur Lundborgs anställning avslutades. Vissa källor gör gällande att han gick i pensions vid 67 års ålder i april 1935. Andra källor gör gällande att han tvingades pensionera sig när de ledande vid makten förstod hur nära detta instituts idéer stod nazismens rasläror.
1936 blev Gunnar Dahlberg chef för institutet. Samma år blev han också professor i rasbiologi vid Uppsala universitet. Under Dahlberg ledning ändrades institutets inriktning mot en mindre rasbiologisk grundsyn till att inrikta sig på en ’samhällsnyttig ärftlighetsforskning’ för att stärka folkhälsan.
Dessa tankar hämtades bland annat från Alva och Gunnar Myrdahls bok Kris i befolkningsfrågan, och i linje med dessa idéer propagerade Dahlberg 1936 i Sveriges radio för den stora fördelen med att sterilisera utvecklingsstörda.
Institutet hade till officiellt angiven arbetsuppgift att rasbiologiskt genomforska Sverige genom att studera olika släkters och andra befolkningars livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter att klarlägga såväl det biologiska arvets, som miljöns, betydelse för individer, släkter och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden.
Endast genom dylika, på lång sikt drivna forskningar, ansåg man sig kunna finna ”de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom” och även kunna bringa ”annan undermålighet i dagen”. På detta sätt strävade rasinstitutet på statligt uppdrag efter en ”fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik”.
Genom resor i delar av landet insamlades efterhand ett rikhaltigt primärmaterial, som sedan som det ansågs under denna tid, vetenskapligt bearbetades med hjälp av alla medicinska och biologiska, statistiska, antropologiska och genealogiska arbetsmetoder. 1926 kom institutets första större arbete om svenska folkets rasbeskaffenhet att publiceras. Man utgav skrifter från Statens institut för rasbiologi. 1939 startades en ärftlighetsavdelning vid institutet.
- Retzius bisarra mätningar
Under 1800-1850-talet första hälft utvecklade svensken Anders Retzius en del metoder för mätning av mänskliga kranier. Han delade in dessa i två huvudkategorier, lång- och kortskallar. De förra ansågs ha fler positiva egenskaper än de senare.Nordens och Tysklands människor ansågs vara långskallar, medan till exempel finnar samer och slaver var kortskallar.Retzius mätmetoder fick stor spridning internationellt inom rasbiologin och blev snart använda för att upprätta ett system där en stor del av Europas befolkning definierades som överlägsna andra folk.
- Spencer och Darwin
Herbert Spencers teori om det naturliga urvalet – bl. a. att svaga och otillräckliga människor hamnar på samhällets botten, medan ”rikt utrustade” personer klättrar uppåt på den sociala stegen –sammanslogs med Charles Darwins verk om människans arv och härstamning av Darwins kusin Francis Galton som myntade uttrycket eugenik.Detta delades av tyska forskare upp i ”rasbiologi” och ”rashygien,” där det första begreppet rörde det vetenskapliga utforskandet av rasskillnader och rashygien rörde tillämpningen av denna kunskap. Ämnet blev populärt och 1920 inrättar riksdagen med statsminister Hjalmar Branting i spetsen ett statligt institut för rasbiologi, det första av sitt slag i världen.Under studien av samer (så kallade ”lappar”) i norra Sverige, mätte forskare skallarna på och fotograferade tvångskommenderade skolbarn och gamla i ålderdomshem. Många av dessa personer tvingades posera nakna och ställdes sedan ut till allmän beskådan i samband med olika föreläsningar och utställningar.
- Den nordiska rasen
I den mycket populära utställningen Svenska folktyper vilken Rasbiologiska institutets ledare doktor Lundborg turnerade med år 1919 ställdes även bilder av mörkhåriga s.k. ”tattare” ut till allmänt beskådande vilka hämtades ur brottsregistren och jämfördes med representanter för den renare nordiska rasen. De förstnämnda beskrevs som exempel på rasblandningar som ansågs vara ett hot mot folkmaterialet (Catomeris 2004: 204, Lundmark 2002).Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg hade 1911 disputerat på en avhandling om en ärftlig sjukdom på Listerlandet i Blekinge. Lundborg ansåg sig ha fullt ut visat att den lett till ekonomisk och kulturell degeneration i bygden. Detta var också vad som hotade Sverige, menade han, om man inte hindrade människor med så kallade undermåliga anlag från att fortplanta sig. Enligt Herman Lundborg var det de som var bäst utrustade i fysiskt, moraliskt och intellektuellt avseende som skulle fortplanta släktet. För att detta skulle uppfyllas var det nödvändigt med rashygienisk forskning.Det område där ”rasblandning” ansågs ha förekommit i en större utsträckning var i Lappland där det fanns samer, finnar och svenskar som inte sällan gifte sig med varandra, och därför inledde Lundborg rasbiologiska studier av samer och finnar i nordligaste Sverige 1913.
Tre år senare fick han särskilt anslag från riksdagen för att studera eventuell rasblandning i området. Lundborg menade att blandning av skilda raser alltid är förkastlig från den, som han skrev, högre rasens synpunkt. Avkomman skulle få försämrad motståndskraft mot sjukdomar och dålig karaktär. Blandning mellan tre eller flera folkslag skulle leda till ”ohejdad själviskhet, tygellöst leverne och brottslighet.” Därför avrådde han starkt från blandning mellan ”svensk befolkning och exempelvis lappar, som äro alltför olikartade” (Lundmark, 2002:8 f).
I början ägnade sig Statens Rasbiologiska Institut åt att kartlägga ”den germanska rasen” men doktor Lundborg drev dock snart igenom en ny undersökning av samerna. Man tog fram dödskallar, skelett och annat genetiskt material, och bröt på detta sätt rejält mot Samernas griftefrid. Men så litet var en människa värd i Sverige på den tiden.
Lundborg började i slutet av 1930-talet uppvisa nazistsympatier och medverkade i nazistiska publikationer. I och med andra världskrigets slut minskade intresset för rasblandningens faror i samhället, men rasbiologiska institutet fanns dock kvar, och blev först år 1958 en del av den nya institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala Universitet (Lundmark 2002).
Det svenska institutet, som låg mitt i Uppsala, var fullt självständigt. Institutets förste chef var Herman Lundborg fanns bland de anställda en statistiker (chef), en biträdande rasbiolog, en antropolog, en genealog samt 2 reseassistenter. Under Gunnar Lundborgs ledning utfördes rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar som presenterades 1906, som i förkortad version blev lärobok för gymnasiet med titel svensk raskunskap. Det råder en viss osäkerhet kring hur Lundborgs anställning avslutades. Några källor gör gällande att han gick i pension vid 67 års ålder i april 1935. Andra gör istället gällande att han tvingades pensionera sig när de ledande vid makten förstod hur nära institutets idéer stod national-socialismens rasläror
År 1936 blev Gunnar Dahlberg chef för institutet. Detta år blev denne professor i rasbiologi vid Uppsala universitet. Under hans ledarskap ändrade institutet riktning från en rasbiologisk syn till att bli en mer som man ansåg samhällsnyttig ärftlighetsforskning för att stärka ”folkhälsan.” I linje med dessa idéer propagerade Dahlberg år 1936 i Sveriges radio även för nyttan av att sterilisera utvecklingsstörda. Vid 1907 års Fattigvårdsutredning menade man att man borde börja sterilisera eller på livstid internera de man kallade ”tattare” (resandefolket). Tusentals zigenare och resandefolk samt psykiskt sjuka och handikappade steriliserades under många år i Sverige. De var inte bättre ute än det tyska folket i detta avseende.
Journalisten Bosse Lindquist skriver tyvärr i sin för övrigt förträffliga bok att det framför allt är protestantiska länder som instiftade steriliseringslagarna, och han tänker väl då på Tyskland och Italien främst. Får jag bara säga, att de kristna under Hitlers tid vid makten blev mycket svårt förföljda. Man avskaffade Bibeln, satte upp en bild på Hitler i kyrkorna, och lade Mein Kampf på altaret. De kristna som ville stå för sin tro utan att dela Hitlers åsikter om oönskade raser, blev bortförda och mördade. Hitler glömde aldrig att hans föräldrar var katoliker – hans SS-trupper fick av Hitler och rasisten Heinrich Himmler jesuiterna till förebild.
Däremot mördade den Katolska Kyrkan över 68 000 000 kristna under medeltiden, därför att de ansåg att de var ”vederdöpare” och förhindrade dem från att placera Bibeln i händerna på vanligt folk. (Dr. Edmund DeVries: Are We Being Led To Rome?)
Påven talar till judarna i Tyskland 2005
Israels ambassadör Shimon Shein satt på första raden under påvens tal, han representerade en totalt rasistisk regering som oupphörligt avhumaniserar palestinierna och fördömer dem som undermänniskor. Palestinierna, påstår judarna, är filisteer från Gamla Testamentets ”Amalek.” Judarna har dödat tusentals civila palestinier under 1900-talet, vuxna som barn.
Abraham Lehrer som är ledare från den judiska kommunen i Cologne, bad påven Benediktus XVI att öppna mer av Vatikanens arkiv från andra världskriget för att ”vi skall kunna påvisa kyrkans inställning till förintelsen.” ”En sådan gest skulle vara ytterligare ett bevis på att de kristna har ett ”historiskt samvete” och skulle vara mycket tillfredställande för vår kritik av kristendomen, sade Lehrer.
Ingenting kommer någonsin att tillfredsställa judarnas kritik av kristendomen. Det säger B-O Anderson, en lutheran som var närvarande. Ju mera de kristna böjer sig för judarna, desto mer kräver judarna av oss. ”Skulden är bottenlös, säger rabbinerna.” (Se Upp. 2: 9; 3: 9).
Tiden är mogen
Tiden hade nu blivit mogen för att gå till handling på rasbiologiteorier i Sverige. Redan 1922 motionerade en socialdemokratisk ledamot i riksdagen, psykiater Alfred Petrén, om behovet av svensk sterilisering. De sakkunnigas ”ordführer” var en av Sveriges organiserade nazister, häradshövding Gustaf Lindstedt. Allt fler politiker, akademiker och läkare anser att det finns ett behov av juridiskt sanktionerade tvångsåtgärder.
1933 motionerade Petrén igen och nu tillsätts den andra steriliseringsutredningen, som utförs av professorn i straffrätt Ragnar Bergendahl, på mycket kort tid. Fortfarande ses Tyskland som ett föregångsland, och Bergendahl inhämtar kunskap för sitt arbete bland annat genom att besöka en rasbiologisk kongress som hålls bara några dagar innan steriliseringslagarna börjar praktiseras. 1934 fattar den svenska riksdagen beslut om att också Sverige skall få en första steriliseringslag.
Nils von Hofstein
Nils von Hofstein, zoologi- och anatomi professor, ärftlighetsexpert och prorektor vid Uppsala universitet anger tonen för den nya rashygienen: ”’Rashygienen har fått ett påhäng av fantaster och ovederhäftiga pratmakare som på många håll har bragt ordet och ibland saken i misskredit – Man blir ju hågad att istället för rashygien begagna det från England importerade men mer normala ordet eugenik.”
Gissningsvis syftar von Hofstein här på Hitlertysklands nazister när han talar om pratmakare. De massteriliseringar och planer på eutanasi (barmhärtighetsmord) av psykiskt, eller fysiskt handikappade människor i grannlandet (Tyskland) talar sitt sitt tydliga språk för den som vill lyssna – om vad ordet rashygien med tiden kommer att ge för associationer.’ ”
Hofstein sade vidare: ”’Det är inte tänkbart att anlag eller brister i de ärvda anlagen skulle kunna ha något värde i andra anlagskombinationer. Det är önskvärt, vare sig sinnesslöheten (eller psyksjukdomen) är ärftlig eller inte, att sinnesslöa människor i största möjliga utsträckning förhindras att alstra avkomma.'”
Att det är omöjligt att avgöra om sjukdomar ärvs eller förvärvas tycks inte utgöra något hinder för denne usling. Det spelar ingen roll vad orsaken är eftersom…”det förefaller ligga något motbjudande i att utpräglat ”sinnesslöa” människor får sätta barn till världen.’ ” Nils-Gunnar von Hofsten, 1935.
Två andra av tidens radikala intellektuella skriver:
”Steriliseringslagarna kommer antagligen inte att få önskad effekt, eftersom de berör en så snäv grupp av människor, skriver Gunnar och Alva Myrdal (som var gifta) i sin tydligen högst inflytelserika brandfackla med namnet Kris i befolkningsfrågan.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kris_i_befolkningsfr%C3%A5gan
Har deras son Jan kommenterat boken? Skriv till mig, om du vet det. Paret Myrdal menar att lagstiftarna underskattat vidden av problemet. Sverige har alldeles för många ”lågvärdiga individer.” Därför förordar de även en radikal ”utsovring” av ”livsodugliga individer” för sterilisering. De vill ha ”ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande” och kräver EN SÅ STRÄNG TILLÄMPNING AV LAGEN SOM MÖJLIGT.
Men makarna Myrdahl befarar att lagen trots allt inte räcker till, och uppmanar läkare och myndigheter att försöka övertala friska människor som är bärare av dessa sjukdomsanlag att frivilligt låta sterilisera sig. Olämpliga barnuppfostrare bör också talas till rätta.
Visar sig dessa påtryckningar ineffektiva så bör steriliseringslagen skärpas så att samhällets organ får sterilisera helt vanliga människor mot deras vilja.
Vidare, skriver paret Myrdal, bör även steriliseringsförfarandet för ”ett helt skikt av individer” som man icke anser sig kunna sterilisera, kompletteras genom en effektiv och kostnadsfri spridning av preventivmedel och – där likväl havandeskap kommer till stånd – genom aborter på eugeniska och ”sociala” indikationer.
Författarna Myrdal är 30-talets tidsuttolkare, och framhåller ekonomiska motiv för sitt förslag. Tidigare, anser de, kunde även lindrigt sinnesslöa finna en plats i samhället, och möjligheten att förtjäna sitt levebröd, ty i det allt mer industrialiserade samhället finns det inte längre plats för något ”hjon.” (Bosse Lindquist: Förädlade svenskar, Alfabeta Förlag, 1991, s. 74)
– Skall man sterilisera någon så skall det vara de som är klart under intelligensnivån, säger Torbjörn Ahlsén och lägger näven bestämt på bordet. – Sterilisering skall endast vara för sådana som är lite 55 där uppe. Det är inte lämpligt att få barn efter en sådan. ”Även såna som har aids kanske man borde sterilisera. Men frågan är om det hjälper. Det gör det nog inte. Men skulle det vara enda utvägen så…
Det är 46 år sedan Torbjörn Ahlsén lämnade skolan där han precis undgick att själv bli opererad. Han är nu övertygad om att den läkare som ville sterilisera honom hade fel och han känner sig lättad över att ha fått se vad det stod i hans steriliseringsansökan. Det var inte värre än han redan hade haft på känn att det skulle vara. Torbjörn vet att läkaren hade fel. Det stod inte alls skrivet i den ahlsénska arvsmassan att barnen skulle bli kriminella galningar.
Låt oss se på nutidens arvshygieniska tillämpning
Vad som sker idag är att ca 150 ofödda små människor aborteras årligen efter det att de undersökts med fosterdiagnostik. Dessa anses vara skadade, utvecklingsstörda eller ”genetiskt avvikande” så de får inte leva vidare. Ca 40 000 aborter utförs varje år av helt andra anledningar, som att föräldrarnas förhållande eller äktenskap har spruckit eller att karriären inte klarar av ett spädbarn. Dessa hade ofta två huvudargument:
1. Ekonomiskt sett finns det mer pengar över till övrig vård ju färre utvecklingsstörda och missbildade det föds. I USA gjordes under 1970-talet beräkningar som hävdade att samhället kunde spara 18 miljarder dollar med att använda abortinriktad fosterdiagnostik mot Downs syndrom (mongolism). Det är få som idag offentligt har tankar om samhällsekonomiska vinster med aborter. Men i privata samtal med läkare och medicinska forskare så nämns detta dock.
2. Den här typen av aborter rör upp många känslor. Tanken är att människor skall besparas fysiskt och psykiskt lidande, genom att avliva ett sjukt barn. Barn har inga rättigheter, enligt Jerzy Einhorn och hans gelikar, ett sjukt förhållningssätt som är instiftat i helvetet! Jag vet att t. ex. Neil Young, sångaren från Amerika och andra kärleksfulla föräldrar älskar sina mongoloida barn! De vill inte ha abort. Dessa barn är till stor glädje för sina föräldrar. Det är ingen tragedi i dag att föda ett barn med Downs syndrom. De bor numera hemma, går på vanliga dagis och fritidshem och får en lika omsorgsfull och fri skolgång som alla andra.
Lasarettsrasisterna vill undvika att dålig psykisk ohälsa går i arv och förbättra människans genetiska förutsättningar. Lars Hamberger, professor i förlossningslära och gynekologi vid det Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, efterfrågar en lista över vilka egenskaper hos foster som får ifrågasättas leva – och utplånas. Lars Hamberger tänker sig att en sådan lista skulle kunna diskuteras fram genom någon form av rådsmöte eller koncensusförfarande. Ett gyllene tillfälle för judiskt rastänkande i diasporan.
BILDTEXT: ”Är ni A- eller B-människa? Det är skillnad på frisk och frisk. Överst på hälsoskalan står A-människorna – endast de äro de verkligt friska. Gränsen till B:människan är svår att draga – men den finns där. De flesta B:människorna se nog friska ut – men deras hälsa tål inga påfrestningar. De ha inga krafter i reserv för en extra anspänning i arbetet.” Reklam i Svenska Mejeriernas Riksförenings blad, 1937
PORTRÄTTGALLERI, HÖGRE STÅENDE INDIVIDER:
JOSEF ERIKSSON
PAUL ROSENIUS
GÖSTA EKMAN
REINHOLD ROSÉN
J. ÅKERMAN
AXEL ENGSTRÖM
VICTOR SJÖSTRÖM
TURE RANGSTRÖM
C.M. FÜRST
IVAR KREUGER
JOHN FORSELL
SVEN HEDIN
CARL RESLOW
ÖSTEN UNDÉN
WILHELM PETTERSON BERGER
GUSTAF FJALSTAD
GÖSTA FORSELL
GERDA LINDEQUIST
CARL GRIMBERG
SELMA LAGERLÖF |
WERNER VON HEIDENSTAM
ANDERS ÖSTERLING
GOTTFRID KÄLLTÉNIUS
PER RÖSJÖ
GUSTAF DALÉN
RURIK HOLM
CARL MILLES
CLAESON EHLE
RAGNAR ÖSTBERG
IDA NORÖY
BENGT BERG
ANDERS DE WAHL
CHRISTIAN ERIKSSON
JULIUS WALLENBERG
PAULINE BRUNIUS
CARL ELDH
BROR GARDELIUS
GUSTAF CASSEL
PER EKSTRÖM
HUGO ALFVÉN |
Alla var högtstående konstnärer, författare, skulptörer, sångerskor, industrimän, bankirer, höga pannor och politiker, creme de la creme, alla på rasbiologins solsida. Detta var en av flera utställningsskärmar på Stockholmsutställningen 1930.
Den svenska och den tyska rasismen på 1900-talet korsbefruktades med hjälp av dessa personer.
KÄLLA
och bildkälla:
Bosse Lindquist; Förädlade svenskar; Alfabeta Bokförlag AB; Falun 1991
*
Artikeln är från:
http://www.eaec-se.org/articles/Johansen/rasbiologin.htm
/Pinterest
