En fullbordad försoning

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Att Kristus har försonat världen med sig själv betyder att det finns något att tala, sjunga och vittna om, nämligen att göra människor uppmärksamma på att försoningen är fullbordad!
Därför är det så angeläget att vi får höra budskapet och att det också blir mottaget. Det finns en försoning som är fullbordad, och det finns ett budskap – ett försoningens ord.

När jag förberedde detta bibelstudium fångades jag speciellt av skapelseberättelsen. Då jag läste och började gå igenom den ytterligare, så började jag sjunga och kände mig så inspirerad. Den är så storslagen, samtidigt som den är så barnsligt enfaldig. Dock inte bara barnslig. Ett barn kan förstå den, men samtidigt finns det saker som är väldigt svåra att förklara. Ting som bryter mot logiken i berättelsen. När jag blev uppmärksam på det, upplevde jag att här finns något helt ogenomträngligt.
Det är Gud som handlar. Texten beskriver hur Gud skapar och vi kan se hur skapelseverket blir attackerat. Skapelsens krona blir attackerad när ormen kommer. Det är förfärligt vad ormen har ställt till med.  Det är inte utan vidare som Jesus kallar honom ”Mandråparen från begynnelsen”, han som dagligen lämnar sina grymma avtryck. Vi behöver inte gå till bibeln för att se dem utan det räcker med att läsa Dagens Nyheter och de dagliga nyhetstelegrammen. Jag kan nämna några orter från den senaste tidens händelser, Christchurch på Nya Zeeland, Utrecht i Holland, där terrorn har slagit till mot oskyldiga människor.
I skapelseberättelsen läser vi om hur Gud skapade människan. Redan i bibelns första kapitel står det att människornas uppgift är att vara fruktsamma och föröka sig. Hon skulle uppfylla jorden, står det. När Gud välsignade människorna sa han i 1 Moseboken 1:28:

– Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.

– Uppfyll jorden! Jorden bestod av stora områden som ännu inte var uppfyllda av människor. Det var visserligen mycket växter och djur överallt, men människorna skulle uppfylla dessa områden. Den gamle ormen angriper människan i hennes oskuldsfulla tillstånd. Han sådde sin säd, och snart sker ett brodermord. Vi kan sedan se hur världshistorien utvecklas – eller urartar.

Jorden skulle uppfyllas av människor,  men i 1 Moseboken 6 läser vi att jorden uppfylldes av våld. Gud bedrövades i sitt hjärta och ångrade att han hade skapat människorna. Men han sökte och fann en utväg.
När jag funderade över detta, blev det så stort för mig då jag läste det Jesus säger i Johannes 12:

– Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom. Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn. Då kom en röst från himmelen: »Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.» Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett tordön.»  Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.» Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull, utan för eder skull. Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig» (Joh 12:16-32).

Lydnadens steg för Jesus upp på korset. Det här med korset är så oerhört. När vi möter tillvarons gåtor så är det viktigt att vi blir uppmärksamma på korset. Här talar Jesus om korset, och bibeln handlar ju om korset. Apostlarna ger oss en enorm undervisning. Vad det är som egentligen äger rum. Jesus säger: ”Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.”
Till församlingen i Korint skriver Paulus om korset:

– Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss.  Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud. Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud  (2 Kor 5:19-21).

Här heter det att Gud i Kristus försonade världen med sig själv. ”Han tillräknar inte människorna deras synder”. Det här är vårt budskap. Vad betyder det att han försonade världen med sig själv? Betyder det att vi inte har något budskap, därför att han redan gjort allt? Att Kristus har försonat världen med sig själv betyder att det finns något att tala, sjunga och vittna om, nämligen att göra människor uppmärksamma på att försoningen är fullbordad! Därför är det så angeläget att vi får höra budskapet och att det också blir mottaget. Det finns en försoning som är fullbordad, och det finns ett budskap – ett försoningens ord. ”Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud. Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd…”
Då Jesus fördes upp på korset blev han gjord till synd – och det slutar inte där: ”…på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.”
Då är det viktigt att vi inte fjärmar oss, utan att vi närmar oss Ordet och försöker att tränga in i det. Vårt uppdrag idag är inte bara att uppfylla jorden med människor, utan att uppfylla människors hjärtan.
Det finns stora områden på jorden som ännu inte är befolkade, och som kanske inte går att befolka. Det finns också utrymmen i många människohjärtan som är ganska hemska, mörka och ödsliga, men som inte skulle behöva vara det. Vad är det som gör att det dagligen sker sådana fruktansvärda saker som vi bevittnar?
Här finns ett budskap: Försoningens ord! Det måste först och främst tränga igenom våra egna hjärtan, vårt eget innersta. Hur ska det annars kunna komma till andra? Det är viktigt att vi ägnar oss åt det. Jesus har visat en väg. Det står om Jesus att han gick avsides för att bedja. När han förberedde sig och bad, tog hans lärjungar intryck.
Även Johannes Döparen var en stor bedjare som undervisade sina lärjungar om bön. Lärjungarna sa till Jesus vid något tillfälle: ”Herre, lär oss att bedja såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.”  Då lärde han dem bönen Fader Vår. Det finns en viss ordning i tankegången i den bönen. Vi ska bedja: ”ske din vilja”. Vi förstår att det inte är utan kamp som vi blir bedjare och efterföljare. Det är inte utan kamp som försoningens ord på allvar börjar få makt med oss. Därför vi måste bedja ”ske din vilja”, som Jesus gjorde. – Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Därigenom får försoningens ord uttryck. – Låt Kristi ord rikligen bo ibland er.
 Det är alltför många hjärtan som är tomma, öde och mörka och skrämmer sina egna bärare och driver dem till att göra grymma saker. Men tänk på Honom och hans kors. ”Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.” Då aposteln Paulus undervisar om korset i exempelvis Romarbrevet, så blir det väldigt rikt och mångfaldigt. Ett grymt kors som man egentligen bara skulle uppfatta som ohyggligt, smärtsamt och ingenting annat – det får helt andra dimensioner.
I Romarbrevet 6, 7 och 8, ägnar sig aposteln särskilt åt att undervisa om korset, och det är väldigt intressant att se vilken roll människans kropp spelar här. När aposteln går in i den enskildes situation för att förklara vad korset är, och lever sig in i den enskildes situation, då är det som att han ser den enskilde mottagaren, den troende lärjungen inifrån. Det visar sig vad den enskilda människan har för särskilda bekymmer, problemen som orsakar konflikter och strider – det är hennes kropp. Därför beskriver han också kroppens roll, så som han exempelvis gör i det sjätte kapitlet. Här tar han med två uttryck som säger något om den kropp vi bär, och varför den kan orsaka så mycket svårigheter för oss:

– Vi veta ju detta, att vår gamla människa …  

Det är ena uttrycket. Vår gamla människa.

– … har blivit korsfäst med honom för att syndakroppen … 

Det är det andra uttrycket jag tänker på. Syndakroppen.

– … skall göras om intet, så att vi icke mer tjäna synden.

Den här undervisningen är som en flätad korg. Varje fläta som aposteln flätar är väldigt omsorgsfullt gjord. Vi kan också läsa vers 12:

– Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar…

Vi har nu fått veta tre saker om kroppen:
Den gamla människan.
Syndakroppen.
Den dödliga kroppen.

– Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så att I lyden deras begärelser.

Den dödliga kroppen är som ett öppet fönster mot synden, men här ser vi hur aposteln i sin undervisning vill knyta den enskilda troende människans situation till Kristus själv – och till Kristi kors. Han talar också om svagheten, benägenheten och böjelsen vi har, den tragiska öppenheten för det onda.

Vi går till kapitel 7, där det faller ett annat ljus över situationen:

– Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende…

Här möter vi ett fjärde begrepp. Köttet.

– … voro de syndiga lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till att bära frukt åt döden (v.5).

Vi var, säger han. Vi behöver alltså inte längre vara det. Någonting har hänt. Kristus har kommit! Kristus har ställt sig vid vår sida! Så här står det i nästa kapitel:

– Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt …

Vad är syndigt kött? Det är den gamla människan, syndakroppen, eller den dödliga kroppen. Det är vad Kristus blev lik när han kom i världen. Han blev lik den gamla människan. Han blev lik en människa som bär en syndakropp. Han blev lik en människa som har en dödlig kropp. Han blev lik köttet, därför att han blev kött. Han ställde sig vid syndarens sida. Romarbrevet 6, 7 och 8 uttrycker detta så oerhört starkt. Därför att han har ställt sig vid vår sida, i en gestalt som vår, så kan också vi bli uppmärksamma på vilka oerhörda försoningens, uppståndelsens och livets krafter som är tillgängliga genom honom och i hans namn. Pris ske Gud!

Vi har ett enormt hopp. I det åttonde kapitlet skriver aposteln om kroppens förlossning:

– Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning (Rom 8:22-23).

Tänk att Anden är så naturlig. Anden går in i skapelsens suckan, in i kroppens suckan.
Sedan fortsätter han att skriva om Andens underbara verk när vi tar emot försoningen och blir uppmärksamma på Jesus och hans kors:

– Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar (v.26).

Det är inte utan orsak som apostlarna undervisar om korset, ty där finns vår räddning.
Även i Galaterbrevet undervisar Paulus om korset på ett unikt sätt:

– Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och icke gör därefter.» Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av tro» (Gal 3:10-11).

Om någon kämpat med lagen och dess yttre former och bud, så är det aposteln Paulus, som innan sin omvändelse var helt övertygad om att det var lagen som var lösningen.

– Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.» Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var och en som är upphängd på trä» (Gal 3:12-13).

Han blev gjord till synd! Jesus blev en förbannelse för vår skull!

– Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden (v.14).

Hedningarna, som absolut inte hade förtjänat det, fick komma i kontakt med den levande guden, med skaparen själv, med den Gud som har skapat allt.
Stora delar av bibeln är sånger. En del psalmer ägnar sig särskilt åt Gud Elohim. Det är honom det står om i bibelns första kapitel. Den andra Psalmen ägnar sig åt JHVH. Honom står det om i andra kapitlet i första Mosebok. JHVH och Elohim. Judarna bävade för att uttala namnet JHVH. De gjorde inte det. När Jesus kom, var det med ett budskap från den gud som hade skapat allting, som hade kallat Abraham. Det står hos Nehemja: ”Du fann hans hjärta fast i tron inför dig” (Neh 9:8).
Vi får stämma in i lovsången till denne. När Jesus kom talade han om Fadern. Vi läser i Kolosserbrevet:

-…och I skolen med glädje tacka Fadern, som har gjort eder skickliga till delaktighet i den arvslott som de heliga hava i ljuset. Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike (Kol 1:12-13).

Ni ska med glädja tacka Fadern som har gjort er skickliga – som har givit er  insikt i vad korset är, det verk som Gud i Kristus har fullbordat. Han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike. Amen.