I detta nummer av Midnattsropet (2, 2006) tas upp bl.a. om katoliceringen som pågår inom svensk frikyrklighet. /Vi kan se tillbaka och vi kan tydligt se att det förvärrats betydligt sedan 2006!!där kyrkorna nu är ännu mer ekumeniska än någonsin. Tack för att jag får vara utanför det sammanhanget!! Jag är fri!/Maria
Ledare av Berno Vidén
Under årtusenden har människor dragits till religioner av olika slag. Gemensam nämnare, oavsett vilka kulturer eller folkslag det handlar om, tycks vara att det finns ett omättligt behov av att mystifiera och materialisera föremålet för sin religionsutövning, något som tar sig mångahanda uttryck. En trend som är på stark frammarsch i våra dagar är bruket av sakrala föremål i en form av katolicism som sträcker sig långt utanför den organiserade katolska kyrkan med säte i Rom.
Aposteln Paulus brev och reseskildringar, nedtecknade av Lukas, visar på vilken kamp den urkristna församlingen hade för att stävja de grupper av lagbundna messianska judar som frenetiskt sökte införa en gammaltestamentlig gudstjänstordning i församlingen. Paulus själv praktiserade vid vissa strategiska tillfällen renlighetsceremonier som fanns för det judiska folket, något som bl.a. visar sig då han vid sitt sista besök i Jerusalem åtar sig ansvaret för fyra av församlingens bröder vilka ska genomgå en reningsprocess i templet. Av vilken anledning är det då han samtidigt varnar församlingarna för ett lagiskt väsende och grundligt går tillrätta med de bröder som vill återinföra lagiskheten att gälla för de, hedningar och judar som ansluter sig till församlingarna?
– Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom… Så drastiskt och allvarligt förmanas galaterförsamlingen. Väl insatt i de ceremonilagar Paulus själv tidigare försvarat till det yttersta inser han faran av att fastna i religiösa traditioner, och synen på att dessa skulle utgöra ett villkor för frälsningen. Istället för att uppenbara Kristus, läggs ett täckelse över evangeliet, något som för församlingen innebär ett nytt träldomsok.
En bra bit in i 100-talet fanns ännu ingen antydan om att församlingens ledning skulle ha intagit en sakral ställning i likhet med kultpräster inom judendom och hedniska religioner, men redan under andra århundradets senare del hade stora delar av den tidigare fria urkristna församlingen lagts under en centralt styrd kyrkoledning med auktoritativa anspråk och en hierarkisk ordning där en begynnande magisk-mystisk föreställning till sakramenten kunde skönjas. Bruket av altarbord och uppförandet av kyrkobyggnader kom som en konsekvens av dessa avsteg. Den gammalkatolska kyrkan bär alltifrån sitt ursprung en stark prägel av ett judaistiskt ämbets- och offertänkande, med åberopande av Gamla testamentets judiska förebilder. I urkristendomen däremot finns inga som helst spår efter offerpräster med heliga rum och altaren.
Påvekyrkan i Rom gör stora anspråk på att vara det enda giltiga redskapet för vägen till frälsning, såsom förvaltare av sakrala ämbeten och kultakter. Utanför kyrkan finns ingen frälsning, är ett slitet uttryck men samtidigt utgör det en stomme i påvekyrkans lära. Eller som biskopen Ciprian av Kartago uttryckte det under 200-talet: “Den som inte håller Kyrkan som moder kan inte ha Gud som fader.” Läran byggs sedan upp utifrån den teorin att Kyrkan genom sin kyrkliga succession står som förvaltare och förmedlare av nådamedel och dem förutan kan ingen uppnå frälsning.
Bruket av sakral och ceremoniell gudstjänstutövning är på stark frammarsch i våra dagar. Långt utanför den organiserade katolska kyrkans sfär söker sig människor antingen in i karismatiska rörelser eller också in i starkt lagbundna ceremonier. Man söker oftast yttringarna, atmosfären och upplevelserna, något som i sig vittnar om den andliga hunger som finns representerad i dagens avkristnade samhälle. Det är också ett tecken på avsaknad av sann biblisk kunskap. Utan att följa den bibliska principen att pröva allt inför Guds eget ord, låter många sig vilseledas av sina samfunds ledare då de i sin maktposition förför sina intet ont anande skaror.
Hur är det exempelvis möjligt att en bok utgiven av Livets Ords förlag, som på ett lättsinnigt sätt tar upp nattvarden och förvandlar den till en sakral offermåltid, kan spridas utan hörbara protester från de kristna leden? I boken, som för övrigt kommenteras på annan plats i det här numret av Midnattsropet, går författaren så långt att han förespråkar bruket av invigda altarbord och krucifix, vilket inte kan ses som något annat än ett markant avsteg från den urkristna församlingens och senare tiders väckelsepionjärers distinkta förkunnelse. Samtidigt visar utvecklingen på ett närmande till en teologi och ett kyrkoväsen Bibeln varnar för.
– Detta är din Gud! Uttrycket återkommer vid några tillfällen under Guds folks bibliska historia. Det handlar om ett avfall då gudsbilden förvrängts och visualiserats genom invigning av objekt ämnade för tillbedjan. På liknande sätt ser vi idag hur tyngdpunkten flyttas från honom som ska ha all vår tillbedjan till att mer handla om en återgång till ett katoliserat gudstjänstliv. Det verkar som att man i delar av svensk frikyrka står redo återinföra en lära som ligger snubblande nära den mässoffersteologi som dagligen praktiseras av inte mindre än 400.000 katolska präster runt om vår jord, då dessa i sitt ämbete genom att höja upp bägaren med nattvardsvinet menar sig förvandla materian till Jesu kropp. Med andra ord korsfäster man Jesus på nytt 400.000 gånger dagligen. Väckelsepionjärerna lade ner mycket energi för att gå emot den magi som kyrkan i samband med nattvarden ägnade sig åt.
– Detta är din Gud! Rubriken kan med rätta sättas över fler områden i många av dagens kyrkliga miljöer. Fokus läggs alltmer på kyrkorummet, utsmyckning, helgonbilder, krucifix, sjuarmade ljusstakar och andra sakrala föremål. Det blir allt vanligare att till och med pingstpastorer kläder sig i prästerlig utstyrsel, kanske för att inte känna sig alltför simpla vid sidan om sina högkyrkliga kollegors rikt utsmyckade ämbetsskrudar. Det för inte tankarna till Bibelns Kristus, utan snarare till en kyrklig förvanskning av det ursprungliga evangeliet. Fokus hamnar istället i själva religionsutövandet och dess prål.
Katolsk lära skiljer mellan tre grader av tillbedjan, varav den högsta, latría, endast får tillägnas Gud. Det budskapet låter sig höras och tas väl emot i många ekumeniska sammanhang. Men vid en närmare studie av hur denna tillbedjan ska gå till, framgår att det katolska prästerskapet genom sin magiska makt överför denna gudom till nattvardens sakrament (eukaristin) och varje långfredag förvandlas även krucifix där Jesus finns avbildad till Jesus bokstavligen. Exempelvis då några av Stockholms frikyrkor under den gångna påskhelgen gick ut i gemensam procession tillsammans med Katolska kyrkan och man ställde upp ett krucifix mitt på Sergels torg som man knäböjde inför, så handlade det om en regelrätt tillbedjan av just det krucifixet såsom gud.
Ett tredje element som i den romerska kyrkans teologi tillägnas den högsta graden av tillbedjan är förmodade reliker av Jesu kors, eftersom dessa varit i fysisk beröring med hans kropp.
För den allmänt praktiserande katoliken skiljer sig vardagsutövandet av tron mycket från det teoretiska planet. Exempelvis har Maria, Jesu moder, en långt mer framskjuten plats i katolikens liv än vad dagens katolska teologer vill göra gällande. Maria är för dem i praktiken vägen till Kristus på samma sätt som Kristus är vägen till Fadern. Ingen kan komma till Kristus utan att först möta hennes nåd. Hon anses även vara himmelens drottning och Guds moder och så sent som 1950 fastställde påvedömet dogmen om att Maria kropp undgick förruttnelsen genom att hon på samma sätt som Jesus blev upptagen till himmelen.
I katolska kyrkan finns som synes en illa dold flergudalära. Framhävandet av sakramenten och bruket av gammaltestamentliga ceremonier, som även tar sig uttryck i något som kan tyckas vara raka motsatsen till allt vad den romerska kyrkan representerar, nämligen bland sionistiska rörelser, har en gemensam nämnare; de tar uppmärksamheten bort från Kristus, han som vill vara församlingens allt. Oavsett om det handlar om helgontillbedjan eller upprätthållandet av reningsceremonier enligt en mosaisk lag, så läggs ett täckelse över evangeliet. Detta leder till andlig träldom.
-Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft… För att nå fram till den erfarenheten fick Paulus lägga av allt som var honom till hinder. Mycket av det han nämner är meriter som vanligtvis leder tankarna till ära och berömmelse; “…i fråga om rättfärdighet – den som vinnes i kraft av lagen – varit en ostrafflig man…” Men Paulus vinnlägger sig om att ingenting av vare sig goda eller allmänt nedbrytande ting skulle få någon makt över honom. Allt räknar han för Kristi skull såsom en förlust, stödd på den vetskapen, och än mer – den erfarenheten, att Kristus friköpt honom från lagens förbannelse.
-När hör man eder nu prisa eder saliga? Galaterförsamlingens återtåg till en ceremoniell gudstjänstform tog ifrån dem en sann frälsningsgläjde man tidigare ägt. Den spontana hängivelsen hade fått ge vika för en ny form av lagträldom. Paulus beskriver sin vånda över det som gått förlorat och vädjar till församlingen om att Kristus åter måtte få ta gestalt i dem.
En hemlighet som hjälpte Paulus att behålla en sann andlig vitalitet och som han förkunnade vid många tillfällen, var att han levde med det tillkommande som mål. Än mer, han levde i sanningen om Jesu snara tillkommelse. Ibland framställde han budskapet med en kraftigt förmanande ton, andra gånger som ett tröstens budskap, men alltid som något nära förestående. Med den maranatatonen rådande kommer även blicken för det sanna Jerusalem, det som är fritt och som finns därovan, att bli en verklighet värd att kämpa för.
Hebreerbrevets författare presenterar ett Kristuscentrerat budskap och lyfter oss från skuggornas och symbolikens värld in i verkligheten. Det nya som kommit istället, får det jordiska att blekna. Kristus blir allt och uppmaningen i det avslutande kapitlet en självklarhet;
-Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.
