Israels och Palestinas historia
Efter att ha levt nästan två årtusenden i förskingringen bland andra folk skulle judarna åter få ett eget hemland. Det var målet för den sionistiska rörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet bland judar i Europa. Planerna på att utropa en judisk stat i dåvarande Palestina kom dock på tragisk kollisionskurs med arabnationalistiska drömmar efter första världskriget.
Kring Jordanfloden fanns mycket tidiga jordbrukarkulturer. Lämningar av befästningsverk från 8000-talet före Kristi födelse har hittats i Jeriko.
Området under biblisk tid
Jerusalem nämns i egyptiska skrifter från 1400-talet f Kr. Staden beboddes då av jebuséer, ett kanaaneiskt folk. Hebréerna, som även kom att kallas israeliter och än senare judar, använde beteckningen kanaanéer om närbesläktade semitiska folk som bodde tillsammans med dem i Kaanans land.
Kanaanéerna levde länge kvar vid sidan av judarna men assimilerades till slut och försvann ur historien. På 1200-talet f Kr bosatte sig filistéerna, som talade ett indoeuropeiskt språk, längs kusten i söder. Namnet Palestina är avlett av filisté (pelishitim på hebreiska, Filastin på arabiska).
Till skillnad från grannfolken tillämpade judarna strikt monoteism (tro på en enda gud). Den religiösa lagen, Torah, som profeten Moses enligt Bibeln mottagit direkt av Gud, skulle genom årtusenden hjälpa judarna att bevara sin särart (se judendomen). Sedan forntidens judiska stammar enats under kung Saul intog hans efterträdare David Jerusalem omkring år 1000 f Kr. På jebuséernas heliga berg uppförde Davids son, Salomo, det första judiska templet.
Det judiska riket splittrades 930 f Kr i två, Israel i norr och Juda rike i söder. Sedan Nordriket, Israel, på 700-talet f Kr erövrats av assyrier kallades området där det hade legat för Samarien. Drygt hundra år senare intogs Juda rike av babylonierna. Templet förstördes, och judarnas ledande skikt tvångsförflyttades till Babylonien åren 586–539 f Kr (”babyloniska fångenskapen”); andra judar flydde till bland annat Egypten.
Sedan perserna krossat Babylonien fick judarna där återvända hem. Stora grupper, den så kallade diasporan (judarna i ”förskingringen”), bodde dock från denna tid utanför det judiska kärnland som nu var en tempelstat inom perserriket. Templet i Jerusalem återuppbyggdes till år 515 f Kr.
Alexander den store erövrade området 331 f Kr. Seleukiderna, som var efterföljare till en av Alexanders generaler, plundrade templet 166 f Kr. Judarna svarade med ett uppror, lett av Judas Mackabeus och hans bröder, och behöll sitt oberoende tills Rom tog över.
Romarna invaderar Jerusalem
År 64 f Kr intog romarna Jerusalem. Sedan romarnas judiske lydkung Herodes dött blev hans rike år 6 efter Kristi födelse en romersk provins, Iudaea, underställd provinsen Syria men styrd av prokuratorer. En av dessa var Pontius Pilatus (26–36 e Kr).
Då judarna försökte frigöra sig förstörde romarna som straff templet i Jerusalem år 70 e Kr. Endast Västra muren blev kvar. Man tror att det vid denna tid fanns ca åtta miljoner judar i världen, av vilka drygt två miljoner bodde i Iudaea. Många judar i förskingringen var proselyter, det vill säga de var inte födda judar men hade antagit judendomen som sin religion. En judisk sekt, som erkände Jesus från Nasaret som Messias (Kristus), avskilde sig efter hand från judenheten och började kalla sig kristna.
Efter ett nytt judiskt uppror 132–135 fördrevs nästan alla judar från Iudaea, som romarna från och med nu kallade Syria Palaestina eller enbart Palestina. För att ersätta judarna införde romarna icke-judiska kolonister.
Från 330-talet e Kr styrdes Palestina från det kristna Östrom (Bysans). Kejsar Konstantin lät uppföra Heliga gravens kyrka, där Jesus grav och Golgata enligt traditionen legat. Från Europa gick kristna pilgrimsfärder till ”det heliga landet”.
Islam uppstår
En ny världsreligion, islam, och ett nytt, arabiskt imperium såg dagens ljus då profeten Muhammed framträdde på Arabiska halvön. Efter Muhammeds död 632 erövrade hans anhängare bland annat Palestina. Jerusalem kom under arabiskt islamiskt styre 638. År 691 byggdes Klippmoskén på Tempelberget i Jerusalem, där Salomos tempel legat. Söder om Klippmoskén restes al-Aqsa-moskén. Sedan denna tid räknas Jerusalem oftast som islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Medina.
Under det arabiska styret levde kristna och judar som skyddsfolk under islamisk överhöghet. Ännu på 900-talet var arabisktalande kristna den största folkgruppen i Palestina. Genom islamisk mission och invandring kom dock muslimerna i majoritet på 1000-talet.
På 1100- och 1200-talen var Palestina krigsskådeplats för korsfarare, turkiska seldjuker och mongoler. Genom korstågen, som utgick från Europa, försökte den romersk-katolska kyrkan återupprätta kristen kontroll över ”det heliga landet”. Snart fick dock korstågen karaktären av erövringskrig, där de religiösa syftena blev mindre viktiga.
Det första korståget föregicks av att en arabisk härskare år 1009 raserade kristenhetens heligaste plats, Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Nyheten om att gravkyrkan förstörts utlöste masshysteri och blodiga judeförföljelser i Europa, där judarna grundlöst utpekades som medskyldiga. 1099 intogs Jerusalem av korsriddare, främst fransmän, som anställde blodbad på muslimer och judar. Staden blev centrum i det kristna Kungariket Jerusalem.
År 1187 besegrades korsriddarna av Salaheddin (Saladin), en kurdisk härförare som blivit sultan av Egypten och Syrien. Saladin gav dock de kristna fritt tillträde till den heliga graven. 1291 fördrev egyptiska mamluker, slavsoldater, de sista korsriddarna från Palestina. Några mörka århundraden följde med hungersnöd och krig.
Det Osmanska riket erövrar Palestina
År 1517 erövrades Palestina av de osmanska turkarna. Levnadsvillkoren förbättrades, men de fyra århundradena av osmanskt styre blev ändå en period av stagnation. Under denna tid fanns inte Palestina som politisk enhet. Landet var känt som ”det heliga landet” eller som en del av det geografiska Stor-Syrien. Turkarna överlät en stor del av administrationen på den lokala arabiska eliten, ofta stora jordägare som bodde i städerna.
Vid slutet av 1800-talet växte sionismen fram som en rörelse bland judar i Europa. Den allmänna nationalistiska väckelsen i Europa vid denna tid inspirerade sionismens grundare, Theodor Herzl, till tanken att judarna åter borde ha ett eget land. Sionismen var också en reaktion mot växande antisemitism och blodiga judeförföljelser, pogromer, i framför allt Ryssland. Den första världssionistiska kongressen hölls i Basel 1897. Målet var att upprätta ett judiskt ”nationalhem” i Palestina.
I Palestina bodde före 1880 färre än 25 000 judar, de flesta i Jerusalem. Den första judiska invandringsvågen, aliya, kom i slutet av 1800-talet. Under den andra aliyan (1904–1914) byggdes ett judiskt samhällsliv vid sidan av det arabiska. Kibbutzen, det kollektiva jordbruket, blev symbolen för både sionismen och för pionjärernas idealistiska socialism.
Första världskriget 1914–1918 blev en vändpunkt i Palestinas historia. Det osmanska Turkiet slöt upp på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Genom att utlova självständighet för araberna i det sönderfallande Osmanska riket (den så kallade McMahon-Hussein-korrespondensen 1915–1916) sökte britter och fransmän arabiskt stöd i kampen mot turkarna. Men britternas löften till araberna var svävande, och man tvistade om vilka områden som skulle undantas från den arabiska självständigheten.
DEL 2 inom kort!!
Tack för att du läser och låter dig läras. Jag lägger in detta som en länk : /Israel/Palestina, Historia/ i Kategorierna till höger på denna sida.