Denna länk nedan innehåller något som är intressant om SYNDEN/ ondska. Artikeln är inte ny men den stämmer mycket bra på det som sker i länderna nu.
https://www.eaec-se.org/articles/Ander/synden_ar_roten_till_allt_ont.htm
Allt mänskligt lidande såväl själsligt som kroppsligt härrör från synden. Strider, konflikter och krig är ett resultat av synd som fått frodas ohämmat för att slutligen kulminera i fasanfulla handlingar (begångna av människor (SYNDARE) mot andra människor (SYNDARE) under vilka delar av mänskligheten utrotas till den ondes stora glädje.
Det är nämligen hans mål med mänskligheten eftersom han sedan sitt fall befinner sig i konflikt med Gud (ja han hatar Gud över allt annat och vill förstöra hans verk) som han inte kan komma åt. Då han inte kan komma åt Gud ger han sig istället på Guds käraste skapelse som är människan (alla människor).
På samma sätt brukar människor som inte kan komma åt en viss person gå tillväga. Man väljer ut någon kär närstående till den person man vill komma åt och straffar, trakasserar, förföljer eller hotar den istället. Genom en annan människa hoppas man på att kunna komma åt den man egentligen vill komma åt.
Man väljer en oskyldig (ibland även ett barn) till att stå tillsvars för de missgärningar någon annan har gjort sig skyldig till eller som man anser (märk väl att människan i sin syndanatur tycker sig ha rätt att bestämma detta) någon annan har gjort sig skyldig till.
Inte så sällan dödas av den anledningen många totalt oskyldiga människor (enligt världens sätt att se det) på grund av att de på något sätt förknippas med den eller med dem som man vill sätta ditt trots att de själva är oskyldiga (enligt världens sätt att se det).
Är denna likhet med Satans agerande en slump? Är det inte så att det i själva verket är Satan som ligger bakom detta agerande hos människor?
Det är här är något komplicerat eftersom världen (världens människor) och Gud ser saker och ting på olika sätt. Enligt Guds sätt att se det är alla syndare och skyldiga eftersom alla har begått någon synd, har en syndanatur. Det finns inte en enda människa som inte har begått någon synd och synd följer alltid när människan väljer att leva åtskild från Gud och går sina egna vägar efter eget tycke och smak. Då vandrar hon inte med Gud utan med sin syndanatur och drivs av vad köttet begär.
Synden är lömsk. Därför måste vi tala om den och om det enda botemedlet som finns, Jesus Kristus vår Herre och frälsare. Det går inte att skapa något gott som människor vill skapa såsom fred, frihet, solidaritet, kärleksfulla samhällen, medmänsklighet, tolerans med mera om det inte finns en medvetenhet om synden och om människans (alla människors) syndanatur.
Allt utvecklig, utbildning och tekniskt framåtskridande kan aldrig ersätta det faktum att människan (de flesta människor) har vänt sig bort från sin skapare (sitt upphov) och föredrar att gå sina egna ”egoistiska” vägar (gäller även många kristna) vilket leder till sorg och lidande i de privata relationerna och till ödeläggelse av världen i relationerna mellan länder.
Istället för att hålla sig till Herren Jesus Kristus och förtrösta på honom (gå den smala vägen), väljer människan att sätta sin tillit till det skapade och att blint tro på andra människor och på auktoriteter som inte har renat sig i lammets dyrbara blod och som oavsett om de har en hög eller låg ställning i samhället eller om de har läst en teologisk utbildning (kan titulera sig präst eller pastor), är lika besmittade av synd då de går världens ärenden (kompromissar och samarbetar med världens barn vilka drivs av världens ande, antikrists ande) och har mammon som sin herre.
Det är synd, en grov synd, att förringa synden eller att undvika att tala om den och dess oerhört fruktansvärda konsekvenser.
I somras kom jag i diskussion med en pastor angående frimurarna och deras ockulta/
dödsdyrkande lära som ej vilar på kristen grund (frimurarnas Gud är Lucifer men det vet inte frimurarna i de lägre graderna om). Vi talade om väckelse och jag menade att det inte kan bli någon väckelse om inte de kristna först och främst vill vakna och se vad som har smugit sig in i leden av onda andar, villoläror och falska profeter.
Påpekade för pastorn att det är viktigt att belysa mörkrets gärningar i synnerhet som allt för många kristna, ja även pastorer och präster, är frimurare. Han fick stora skälvan direkt och började prata (försvara) om att man inte skall döma människor och att det finns bra människor bland frimurarna.
Vilket resonemang! Precis som om det inte finns bra människor bland dem som sitter bakom lås och bom. De, de kriminella, kan ju vara hur bra som helst mot sina familjer och sina barn, barn i allmänhet och mot gamla etcetera. Innebär det att man inte skall försöka tala dessa tillrätta och påpeka att det de gör (de handlingar de gör) inte är bra?
Om man får en nära kontakt med en kriminell men bra person (lär känna den och blir vän med den) skall man bara låtsas som ingenting och acceptera dennes handlingar för att den är bra mot mig? Det är ju vad man gör om man inte påtalar att den handlar fel. Detta nämnde jag och såg att pastorn kände sig väldigt obekväm (fick beröringsångest). Han ville knappt befatta sig med ämnet och antydde att han visste några som var frimurare och att de var snälla och bra. Han skulle aldrig kunna tänka sig att döma dem.
Vi hamnade inte i någon större konflikter och jag lät pastorn få sista ordet (även om mycket mer hade kunnat sägas) men funderade sedan mycket på kopplingen mellan den synliga och den osynliga världen och hur det även pågår ett krig mellan det onda och det goda i den osynliga världen. Vad får det för konsekvenser för Guds rikes utbredning på jorden (och i himlarymderna) när hans barn inte tar ställning mot det onda, de mörka makterna som smider planer i det fördolda vilket ju bibeln varnar starkt för?
Det fanns säkert många ”bra” människor bland fariséerna och de skriftlärda men Jesus tillrättavisade dem (med makt och myndighet) ändå. Han som ju var Gud, kände Guds vilja och om han inte hade tillrätta visat dem för att de var bra eller för att han kanske tyckte synd om dem, så hade han gått emot Gud.
Om Guds ord säger att hans barn, nu menar jag dem som vill vara Guds barn (följa Jesus), inte skall verka i mörkret utan i ljuset och hans barn försvarar, andra som påstår sig vara Guds barn och som trots detta väljer att verka i mörkret, går detta emot Guds vilja.
Paulus tillrättavisade ständigt de olika församlingarna när de kom bort ifrån den rätta tron och läran. Han dömde dem inte. Det är en stor skillnad på att döma och att tillrättavisa. Bibeln uppmanar oss att tillrättavisa och förmana varandra när det finns skäl för det. Dom för med sig straff och det står inte i min makt eller i någon annan kristens makt att straffa kristna som avfaller eller ägnar sig åt avgudadyrkan (Satansdyrkan som frimurarna gör).
Däremot har de som blir tillrättavisade (när de blundar för bibelns, Guds sanningar) en benägenhet att döma den eller dem som tillrättavisar. Detta blir ännu mer påtagligt om den som tillrättavisar är kvinna och mycket yngre än den som blir tillrättavisad (som i det här fallet). Har kvinnan (i detta fallet jag själv) inte varit frälst (pånyttfödd i Kristus) lika länge som den äldre mannen så kommer de rena härskarfasonerna fram och man får veta att man kan agera i okunskap när man är förhållandevis nyfrälst.
Det står inget i bibeln om att nyfrälsta, unga eller kvinnor har en underlägsen ställning i Kristus (annat än att det inte är lämpligt för kvinnor att utföra vissa församlingsuppgifter) jämförelsevis med dem som är äldre och som har varit kristna hela livet.
När vi kommer till Kristus är vi alla lika. Vi är lemmar i en och samma kropp och en människas hand är inte mer värd än hennes andra hand eller hennes ben (det andra benet) för alla lemmar behövs för att kroppen skall kunna fungera som en kropp tillsammans med huvudet som är Kristus.
Att gå emot Guds vilja direkt eller genom att indirekt ge sitt stöd till kristna som avviker från Guds ord, är synd (bidrar till att synden frodas).
I den förra artikeln talade vi om osynlig och synlig synd och om att människan inte är en mindre syndare bara för att hon inte behöver synda eller ges så många tillfällen till att synda. En människa som har allt den behöver materiellt, socialt, fysiskt, psykologiskt andligt, kulturellt (eller vad det nu kan vara) mår troligtvis ganska bra vilket innebär att många synliga synder kan undvikas.
Men det betyder inte att hon inte skulle kunna synda om allt detta eller något av detta tas ifrån henne och om hon plötsligt börjar lida brist på något. Om hon plötsligt börjar lida brist på mat som exempel så kanske hon tillslut stjäl mat (för att hon själv och eventuella barn skall kunna överleva) precis som många andra syndare tvingats göra och har gjort före henne. Syndare som hon kanske har tittat ner på och föraktat tidigare.
Att hon inte behöver synda just nu gör henne alltså inte till en mindre syndare eller mer värdefull i Guds ögon. Hon är precis en lika stor syndare som missbrukaren, horan och den kriminelle då synden finns lika mycket i hennes natur (även om den för tillfället inte syns till det yttre) och kan väckas till liv under ogynnsamma omständigheter.
Denna sanning borde pastorer och präster ta upp men även den undanhålls för att man inte vill väcka anstöt hos den välmående kristenheten (som fyller kollektbössorna och ger sitt tionde med sitt överflöd) och för att de som har varit utanför skall veta sin plats när de träder in.
Alternativt kan det bero på okunskap men det är mindre troligt.
Istället ger man från kristet håll sitt medgivande till att synden flödar och fortsätter att flöda över i våra samhällen (allt perverteras mer och mer på grund av kyrkliga företrädares kompromissvilja med den värld som har Satan till fader) och i vår värld genom att upphöja synden och syndens förespråkare på olika sätt.
Först när syndens konsekvenser visar sig från sin värsta sida (missbruk, våld, mord, kulturkrockar, kriminalitet, aborter, lössläppthet, homosexualitet, ja listan kan göras hur lång som helst) börjar man så smått diskutera de så kallade problemen i de fina salongerna. Då är det så kallade experter (som vanliga människor skall tro är utan synd) som tar till orda och ojar sig över hur förfärligt det har blivit i samhället. Vi (det betyder alla utom de själva för själva ser de till att sko sig så det står härliga till) måste bli mer solidariska och kärleksfulla brukar det heta.
De som syndar synligt eller som har syndat synligt och som därför har de viktigaste bitarna att tillfoga debatten, undviker man förstås att lyssna på. De är ju bara simpla syndare och tillhör någon slags lägre klass än dem (experterna) som inte behöver eller ges så stora tillfällen att synda.
Att man genom detta underlättar för människor att begå synder (man uppmuntrar synd) genom att inte vilja beröra roten till det onda (inte vilja kännas vid det ondas verkningar) som bottnar i människans skilsmässa från Gud och hennes val att i sitt högmod gå sina egna egoistiska vägar vilket leder till girighet (hon värnar om sig själv och sitt eget, inte om sin nästa) och mycken köpenskap (på girighetens grund) som i sin tur leder till förtryck av andra människor och till SYND och ännu mer SYND, då alla inte har samma förmåga och talanger när det gäller att roffa åt sig av de tillgångar och resurser som finns i världen (vilka dessutom ofta har gått i arv) och som allas våra liv (inom det nuvarande ekonomiska systemet) är beroende av.
Den orättvisa fördelningen av världens resurser (ett fåtal familjer och deras vänner har lagt beslag på det mesta och arvsrätten anses helig), är en synd och synd som tillåts existera utan att ifrågasättas, minskas aldrig utan ökas alltid vilket slutligen leder till att det som vi idag anser vara synd kan vara något helt accepterat imorgon.
Har inte historien bevisat detta gång på gång gällande olika företeelser? Allt mer och mer perverst som tidigare inte var tänkbart för kristenheten att befatta sig med, omhuldas av de flesta kyrkor och frikyrkor idag på grund av att man har anammat en värdegrund där man har tagit bort värdena från den grund man säger sig stå upp för. En värdegrund (oavsett vad det är för värdegrund) utan några egentliga värden att bevara, är värdelös och har inget värde för någon enda människa.
Guds ord kan aldrig ändras. De står fast och detta vet också de flesta präster och pastorer. De som påstår sig vara Jesu efterföljare men inte följer Guds ord, leder den hjord de har fått i uppdrag att vara likt herdar för, vilse, och drar därmed på sig Guds vrede.
Den viktigaste frågan vi alla borde ställa oss är hur vi, den samlade mänskligheten, genom historien och fortfarande, har kunnat tillåta några få skrupelfria människor (i förhållande till alla de miljarder människor som existerar) att lägga vantarna på världens alla rikedomar och resurser (som Gud skapade åt alla sina skapelser, människor) för att använda den makt ägandet för med sig, som ett vapen mot både människor, Gud och mot Guds rikes utbredande.
Ser vi inte resultatet av denna synd allt tydligare. Vad kommer det sig att klyftorna bara ökar mellan människor, inte minst de ekonomiska, något man försöker att skyla över genom att utöka välgörenhetsarbetet? Nya soppkök och dylikt poppar upp överallt. Nya klientel av hjälpbehövande (snart får vi alla uppsöka soppköken) strömmar till samtidigt som alla vill vara med och hjälpa.
Alla vill vara med och hjälpa men ingen vill bli hjälpt genom att behöva stå och vifta med en tallrik i soppkökskön? Människor står på kö för att få hjälpa men först när misären eller tragedin är ett faktum. Innan dess är det högmodet och egoismen som styr. Det vill säga synden! Den som det blundas för.
Vad är det som säger att de (syndare) som är tvingade att söka hjälp, inte vill vara med och hjälpa liksom de (syndare) som har möjlighet att hjälpa får en möjlighet att hjälpa? En fattig uteliggare skulle kanske vilja skänka en massa pengar (prylar) till en annan lika fattig tiggare (uteliggare) eller till någon som har det riktigt bra ställt, kanske även till någon som har det ännu bättre ställt än bra, men kan inte skänka något till någon som den inte har. Sorgligt, inte sant. att så gärna vilja hjälpa men inte kunna?
Enligt världens sätt att se det, är människor som inte kan hjälpa (skänka pengar och prylar som de tyvärr inte har) sämre bara för att de inte kan hjälpa (göra detta). De snälla är de som hjälper, inte de som blir hjälpta, och de snälla har alltid möjlighet att skänka (de har pengar och prylar till övers).
Visst skulle även du (syndare, liksom jag) som läser detta vilja hjälpa varenda nödlidande människa i hela världen precis som de supersnälla och goda (syndarna) vill göra. Visst skulle både du och jag (som snart tvingas uppsöka soppköken och inte har råd att betala hyran) vilja stämma in i kören som sjunger så vackert om att alla i hela världen har rätt att bosätta sig i Sverige och bli försörjda av skattebetalarna under en kortare eller längre tid. Inte så sällan på livstid på grund av att de är outbildade och/eller ointegrerbara.
Något annat är ju fasligt rasistisk, främlingsfientligt och okristligt trots att bibeln säger:
”Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än en otrogen.” (1 Tim 5: 8)
Den ”hycklande” svenska kristenhetens uppgift har blivit att dra försorg om hela världen och dess befolkningar. Det är synd om precis alla som lyckas ta sig till Sverige (även om dem som vid ankomsten begår kriminella handlingar som att medvetet slänga passet för att få en ny identitet eller status som ensamkommande flyktingbarn även om personen är närmare är fyrtio år gammal) men inte om alla som trots att de betalar nästan hälften av sin inkomst i skatt, inte får ett jota för pengarna som staten stjäl ifrån dem.
Den egna befolkningen och deras behov bryr man sig inte om eftersom det inte går att plocka några politiska poäng genom att värna om dem.
Sjukvården och hela den offentliga sektorn befinner sig i fritt fall. Arbetslösheten är skyhög (inte minst ungdomsarbetslösheten) och bostadsbristen katastrofal. Kostnaderna för alla sjukskrivningar, våldsdåd och all kriminalitet i mångkulturens och det mångetniska helvetets spår, skenar, och snart är det inget som fungerar tillfredsställande i detta arma land (vi lär alla snart få tigga för vårt uppehälle om vi inte redan gör det).
Åsiktsdiktatorerna och dess utåtagerande kärntrupp, den sinnesförvirrade och människofientliga extremvänstern, ligger i som aldrig förr med att registrera och trakassera oliktänkande (på uppdrag av vem/vilka kan man fråga sig) som varnar för det scenario som inte lär kunna undvikas om vansinnet får fortsätta. Som varnar för den synd som tillåts att frodas när alla normala normer och regler (annat än att alla skall vara goda samt vara för allt bra och emot allt dåligt) som är enligt Guds vilja, har absorberats upp av en aldrig sinande kompromissvilja (vilja till dialog och åtföljande kompromiss med alla).
Den politiska korrektheten som stöds av en feg och undanglidande kristenhet, skördar dagligen nya offer men dessa offer är inte intressanta eller värda någon större uppmärksamhet. De får klara sig själva (göms undan) för de tillhör inte de grupper som vi har blivit tillsagda att tycka synd om.
Om ljuset hade riktats mot denna orättfärdighet, mot det vidriga förfarande i att offra sina egna för att rädda främlingar (försörja alla främlingar) med de medel som de egna, de redan utblottade, blir bestulna på varje månad i form av skatt (en stöld som inte har någon ände, så länge det finns nödlidande) så hade mycket synd kunnat undvikas.
Det är otro att inte dra försorg om sina egna och otro är, ja, vad är otro, om inte synd.
Bland de kristna (och inom andra grupper som är för massinvandringen) finns många välbärgade så varför lägga kostnaderna på staten? När man lägger kostnaderna på staten så leder det alltid till att de som har det sämst får det ännu sämre. Det är i den ändan (inte i den motsatta) man påbörjar sina hysteriska sparåtgärder (inte minst för att kunna upprätthålla och öka på den vanvettiga massinvandringen) för att fortsätta ännu mer hysteriskt i samma spår (men i snabbare takt) tills det återstår ruiner av välfärdssamhället (vilket är fallet i dag) med resultat att folk (som inte har råd med privata sjukförsäkringar och annat) blir felbehandlade (feldiagnostiserade) på sjukhusen och avlider.
| Det är synd att låta de fattigaste skattebetalarna betala mest, betala allt (ibland med sina liv) för att hycklande kristna (och andra så kallade ”välgörare”) skall få framstå som särskilt goda människor. |
/Maria