Satan

Den­na namn­form går till­ba­ka på det hebre­is­ka or­det satán, som be­ty­der ”motstånda­re”, ”fi­en­de” (1 Kung 11:14, 23, 25) och även ”an­kla­ga­re” inför dom­stol (Job 1-2; Ps 109:6; Sak 3:1 f.). I NT:s grund­text upp­träder en gre­ci­se­rad form av or­det (sa­tanás) som namn på den on­da mak­ten, omväxlan­de med den gre­kis­ka mot­sva­rig­he­ten diábo­los, varav svens­kans ”djävul”. I Matt 16:23 be­teck­nar ”Sa­tan” en människa som, om också ba­ra tillfälligt, går den on­des ären­den (jfr 2 Kor 11:14).

Maria: Den sataniska s k ordningen som är nu i världen är mycket mycket stor, och jag vill visa på att det verkligen är så och vad han är! En djävul och andra djävulska ’makter’ styr på jorden.

Gud har tillåtit att jag varje dag går i djup sorg sedan många år, och det är verkligen hårt. Jag vill visa dig lite på vad just sorg kan vara och vad som står som förklaring på just SORG.

Sorg, sorgebruk

En rad sor­ge­bruk, del­vis främman­de för oss, nämns i den hebre­is­ka bi­beln och skym­tar även i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar. Is­ra­e­li­ter­na be­grav­de si­na döda obrända så snart som möjligt ef­ter döds­fal­let. De ef­ter­le­van­de gav star­ka ut­tryck för sin sorg, och det­ta un­der lång tid; de sju da­gar som nämns i 1 Mos 50:10 (jfr Job 2:13) kom att bli re­gel (Ju­dit 16:24; Syr 22:12, men jfr också 38:17). Man gav upp gälla rop, som bru­kar åter­ges med ”ack” el­ler ”ve” (1 Kung 13:30; Jer 22:18; Am 5:16). Sam­manhäng­an­de sor­gesång­er gav konst­ful­la­re ut­tryck för upp­skatt­ning av den döde och smärta över förlus­ten (2 Sam 1:19-27; 3:33 f.). For­men för en sådan döds­kla­gan imi­te­ras i en del pro­fe­tis­ka tex­ter om ri­kens och härs­ka­res fall (Jes 14:4-21; Hes 19:1-14). Både kla­go­rop och sång­er kun­de utföras yr­kesmässigt av be­tal­da med­hjälpa­re, of­tast kvin­nor (”gråters­kor” och ”sång­ers­kor”, Jer 9:17; 2 Krön 35:25). In­stru­men­tal­mu­sik hörde också till (Jer 48:36; Matt 9:23).

En rad be­te­en­den före­kom både vid döds­fall, vid botgöring och vid sto­ra olyc­kor el­ler fa­ror. De var alltså allmänna ut­tryck för sorg, förkros­sel­se och fa­sa och gick ut på att an­pas­sa klädsel och ut­se­en­de till den do­va sin­nes­stämning­en. Bl.a. kun­de man ri­va sönder kläder­na, hölja in hu­vu­det i tyg, så att an­sik­tet dol­des (2 Sam 15:30; Hes 24:17), ta av san­da­ler­na, los­sa tur­ba­ner el­ler håruppsätt­ning­ar, så att håret häng­de löst, el­ler ra­ka hår och skägg (Jer 41:5; Mik 1:16). Som särskild sorg­klädsel användes säckväv, som man svep­te sig i el­ler band om höfter­na. Man strödde vi­da­re as­ka el­ler jord över hu­vu­det (1 Mack 11:71; Upp 18:19) och kun­de också lägga sig i as­ka (Est 4:1, 3; Hes 27:30) el­ler sit­ta på mar­ken (Job 2:13; Jes 47:1). Ut­tryc­ket ”(gå) i säck och as­ka” syf­tar på des­sa bruk. Även fas­ta, som of­tast hör ihop med botgöring (t.ex. 2 Krön 20:3; Jon 3:5), nämns någon gång i sam­band med döds­fall (1 Sam 31:13).

Is­ra­e­li­ter­nas sor­ge­bruk var till stor del ge­men­sam­ma med grann­fol­kens och kan ur­sprung­li­gen ha stått i sam­band med främman­de trosföreställ­ning­ar. En del av dem förbjöds ef­ter hand. Se­den att ris­ta sig blo­dig nämns ut­an kri­tik i Jer 16:6; 41:5; 48:37; Mik 5:1 men förbjuds i 3 Mos 19:28; 5 Mos 14:1. Mer okla­ra är de tex­ter som nämner mat i sam­band med be­grav­ning och sor­gehögtid. Den van­li­ga forn­ti­da se­den att ställa fram gravgåvor före­kom även i Is­ra­el, fast gåvor­na tro­li­gen upp­fat­ta­des som en he­der­be­vis­ning åt de döda, in­te som of­fer åt de­ras an­dar el­ler som näring i döds­ri­ket. Ef­ter hand kom bru­ket ändå att kri­ti­se­ras som ett slags av­gu­da­dyr­kan (Syr 30:18 f.; jfr 5 Mos 26:14). And­ra ställen, Jer 16:7 och kanske Tob 4:17, tol­kas na­tur­li­gen som att den dödes vänner gav bi­drag till en be­grav­ningsmåltid. Kanske var syf­tet att hjälpa de ef­ter­le­van­de med mat­lag­ning­en, ef­tersom de var ore­na av sin be­fatt­ning med li­ket. Det ”sor­ge­bröd” som nämns i Hes 24:17, 22 har satts i sam­band med sam­ma slags målti­der men kan tol­kas på fle­ra sätt. I Hos 9:4 tycks me­ning­en va­ra att allt som åts i sor­ge­hu­set förde oren­het med sig.

Spe­ci­el­la sedvänjor och av­vi­kel­ser från de van­li­ga bru­ken nämns bl.a. i skild­ring­ar av stormäns be­grav­ning­ar. Särskilt långa sor­ge­pe­ri­o­der in­ne­bar en he­ders­be­vis­ning (4 Mos 20:29; 5 Mos 34:8). Vid påkos­ta­de kung­a­be­grav­ning­ar bädda­des krop­pen ner i kryd­dor, och man gjor­de upp eld till den dödes ära, kanske med föremål ur hans kvarlåten­skap (2 Krön 16:14; 21:19; Jer 34:5).