Maranata – ett anskri med konsekvenser
Ledare av Berno Vidén
https://midnattsropet.se/redaktionellt/maranata-ett-anskri-med-konsekvenser/
Kom, Herre Jesus! Det ropet ger uttryck för en längtan och ett hopp som endast finns i namnet Jesus. Kristna i alla tider har levt i hoppet att Jesus ska komma tillbaka. Hoppet har gjort de troende till segervinnare i många skilda slag av strider. Jesus själv uppmanade sina lärjungar att leva med det korta perspektivet, att ta varje tillfälle i akt att sprida evangelium om Guds rike, ty tiden är kort. Det handlar om att lyfta blicken från det jordiska och världsliga och låta sig uppfyllas av himmelens realiteter. Faktum är att om vi sagt ja till Jesus så är vi bokstavligen medborgare i himmelen och hela vårt liv är inriktat på just det som har med Jesu tillkommelse och de eviga tingen att göra.
Paulus skriver i sitt andra brev till Timoteus om den segerkrans som väntar honom. Han ser tillbaka på sitt eget liv och konstaterar att han kämpat den goda kampen, fullbordat sitt lopp och bevarat tron. Sedan avslutar han satsen med att ge uttryck för den hemlighet som under alla omständigheter burit honom och som gett klarsyn och andlig skärpa; att älska Jesu tillkommelse. Paulus inkluderar alla som älskar Jesu tillkommelse i löftet. Lägg märke till att han inte skriver i teologiska former om vem som har rätt syn på när och hur Jesus ska komma, utan det handlar om den kärlekens eld som brinner i hjärtat.
Om vi tänker på Paulus och hans framgång med världsliga ögon så ser hans liv ut som ett enda stort misslyckande. Han som var en framträdande och respekterad ledare bland sitt folk sitter nu ensam och övergiven i fängsligt förvar i det Romerska imperiets huvudstad och väntar på att avrättas. Enligt Paulus själv hade han kämpat, fullbordat och vunnit, men vad är det han har att peka på som gör att han mitt i lidandet kan vara så segerviss?
Framgång för Paulus handlade inte om politiskt inflytande eller acceptans i samhället. Inte heller om ekonomisk vinning. Han hade sett hur medarbetare fått smak på “denna världens goda” och av den orsaken övergett kampen för evangelium, syskon som under vägen låtit sig uppfyllas av kärlek till den här världen och därmed sänkt blicken.
Det kan finnas många orsaker och omständigheter som påverkar våra vägval, men tänk vad viktigt det är att aldrig förlora hoppet. Under lidande och motgång finns det en kraft som bär. Paulus skrev till församlingen i Korint om motgångar, om vad som gör att vi kan förlora blicken från det ljus som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, men framför allt om varför vi aldrig bör ge upp:
Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss. Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. – – – Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt” (2 Kor 4:7-11,16-18).
Maranataväckelsen bröt fram i Sverige under sextiotalet och orsakade mycket oro främst bland kyrkorna. Det traditionella och stela mötesmönstret som också hade tagit över och format pingströrelsen var hotat, och många krafter sattes i rörelse i försök att stävja väckelsen. Spänningen var stor och pingstvänner som gärna ville besöka maranatamöten förbjöds av sina egna församlingar att gå dit, under hot om att uteslutas. Pingstpredikanter och evangelister som lät sig annonseras hos Maranata bannlystes och fick inte tala i någon pingstförsamling förrän offentlig avbön gjorts. Det var förenat med konsekvenser att närma sig Maranata.
Själv har jag endast diffusa barndomsminnen från sextiotalet. Mitt mer påtagliga möte med Maranata skedde år 1971 under ett besök hos församlingens första storfamilj i Johannelund, Stockholm, en gemenskap som sedermera kom att forma min egen framtid. Flera av de förkunnare som varit tongivande under sextiotalet hade då valt andra vägar och var nu borta. Enligt Donald Bergagård var just storfamiljstanken utifrån det gemenskapsideal vi kan läsa om i Apostlagärningarna 2, en av orsakerna till att evangelister lämnade rörelsen. Så här skriver han i sin självbiografi Så här var det (2017): ”Sedan Maranataförsamlingen i Stockholm började med storfamiljer var de flesta vittnen utanför. Om inte, så var det just därför de sista lämnade.”
Något som är viktigt att påminna om är att Maranataförsamlingen i Sverige aldrig har byggt någon kyrka, av den enkla anledningen att Gud inte bor i hus gjorda av människohänder. Den bibliska modellen för gemenskap och gudstjänstliv är att man varje dag samlas i hemmen. Det är viktigt att bevara enkelheten också i gudstjänstlivet, befriat från yttre detaljer som vigda kyrkorum, utsmyckade med kors eller andra religiösa attiraljer. Maranata är ett väckelserop som vittnar om att Jesus kommer och det vare sig kan eller bör byggas in i något projekt.
I sin bok Fruktad frihet (1970) skrev Arne Imsen om faran av att sätta etikett på väckelsen och kalla den Maranata:”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop; en eldskrift i våra hjärtan.
Mot slutet av sitt liv publicerade Imsen en serie artiklar som han själv titulerade: Maranata – mitt öde. Samtliga artiklar finns tillgängliga i Midnattsropet och de vittnar om att bevaras i hoppet men också vilka konsekvenser det för med sig att bära maranataropet i sitt hjärta. Imsen följde noggrant utvecklingen inom pingströrelsen, där han själv i sin ungdom var mycket aktiv. Han led och våndades över utvecklingen som fört väckelsen tillbaka till att bli ett samfund bland andra. En beskrivning av skeendet formulerade han så här: “Det första som märktes var politiseringen av församlingarna, det andra var kommersialiseringen, det tredje förkyrkligandet; närmandet till de etablerade kyrkorna, likbildningen.”
“Våra lampor slocknar!” ropade halva skaran vid midnattstidens väckelse. Brudgummen var i antågande och endast fem av tio var redo. Låt aldrig elden slockna i ditt liv. Se till att leva nära Jesus och uppfyllas av hans kärlek.
Jesus kommer snart, vilket är vår sargade och jagade världs enda hopp. Den dag han sätter sina fötter på Oljeberget kommer han för att regera som Kung över hela världen. Han ska skilja fåren från getterna och döma var och en i en rättfärdig dom som världen aldrig tidigare skådat. Men innan dess kommer han för att hämta hem sin församling, alla de som bär maranataropet i sina hjärtan – Kom, Herre Jesus!
Maria: Jag hoppas att du/ni gillade denna artikel och att den väckte dig på olika sätt. JESUS skall ju komma tillbaka och det är viktigt att vi verkligen ber och ser till att vi är på alerten att sprida hans ord och hans vilja för människors liv.
| 1 Pet 4:19 | Därför ska de som får lida efter Guds vilja anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare och göra det som är gott. |
| Heb 10:36 | Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. |
| 1 Pet 2:15 | Det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor. |
Jesu återkomst: Efter vedermödan, den vi är i nu. Matteus evangelium kap 24.
/Maria