Stillhet och förtröstan. Det är bara två ord.. och de orden innehåller ju sådant som vi alla borde ha fullt utav i det inre. I dagar då det ryktas om krig och att soldater sänds ut för att kriga eller för att ”hålla ordning” på folk, så känns det underligt att läsa att Gud vill att vi ska ha stillhet och förtröstan, det ser istället ut som om makthavare inte alls ber eller är i stillhet inför så stora beslut som tas överallt idag.

På Jesajas tid var det mycket av strider, precis som det är idag. Gud varnade Juda från att vända sig till Egypten och andra nationer. Låg räddningen i den militära styrkan? Nej. I stillheten och i förtröstan på en stor Gud.

I hela Jesajas bok kan du läsa om dom över hedniska nationer, profetia över Jerusalem, Egypten, Kus, över filistéerna, Moab som blir krossat…och Jesaja vill alltså förkunna Messias.

Människorna på Jesajas tid var hårdnackade och ville inte vända tillbaka till Gud. Det står i kapitel 22:1-13 om Synernas dal, (Jerusalem) där Gud skulle uppenbara sin makt. Jerusalem skulle bli attackerat om inte Guds folk vände om. Men istället för att be Gud om hjälp ville man klara sig själv och litade på sin egen förmåga, sina vapen och sina hedniska grannfolk. Vilken dramtik det finns i bibeln. Och Gud ber oss om stillhet och förtröstan, även idag.

I alla tider har vi försökt ordna allt själva, och begriper inte att Gud alltid vet bättre…