”Frid i Mig.” Joh 16:33

DET är en stor skillnad mellan lycka och välsignelse. Paulus upplevde fångenskap och smärtor, offer och lidanden i högsta grad men var likväl under allt välsignad. Den största härlighet kom honom till del just mitt i dessa förhållanden.

Då Paganini, den store violinisten, en dag trädde fram inför sitt auditorium, märkte han, just då applåderna upphörde, att det var något på tok med hans violin. Han såg på den en sekund och upptäckte, att det ej var den ryktbara och värdefulla violinen han hade i handen. Han stod ett ögonblick som förlamad; sedan vände han sig till sina åhörare och meddelade dem, att ett misstag skett och att han ej hade sin egen violin. Han gick tillbaka bakom ridån i tanke att ännu finna den där han hade lämnat den, men han förstod nu, att någon hade stulit den och lämnat en sämre i stället. Ett ögonblick dröjde han bakom ridån, sedan trädde han fram inför auditoriet och sade:

”Mina damer och herrar: jag ska visa att musiken ej ligger i instrumentet, utan i själen.” Och han spelade som aldrig förr. Ur det främmande instrumentet strömmade musikens toner fram, tills auditoriet var hänryckt och applåderna nästan lyfte taket av byggnaden. Mannen hade uppenbarat för dem, att musiken ej låg i instrumentet, utan i hans egen själ.

Beprövade vän, din uppgilt är att gå ut på världsscenen och för jord och himmel visa, att ”musiken” ej ligger i de yttre förhållandena, ej i tingen, utan i din egen själ.

Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen,
ifrån Guds eget väsen, den rena kärleken.
Här nere ofta höras så många missljud blott,
men Gud är saligheten, säll den som det förstått.

När anden stilla vilar, förlorad uti Gud,
i hjärtats inre formas de rena lovsongs ljud,
Guds Andes milda susning från fadershjärtats härd
då bringas fram i toner ifrån en inre värld.

Men icke blott i toner, ej blott i yttre ord
de skönjas i det väsen, där Andens kraft är spord.
När Gud slår an ackordet i himmel och på jord,
då bliver hela män’skan en lovsång utan ord.

Men för att därtill komma man måste bliva tom.
Det måste bringas tystnad i hjärtats helgedom.
När Herren där vill tala, man måste vara still,
att Han med instrumentet får göra, vad Han vill.När alla självljud tystnat och strängen brusten är,
den uti Jesu händer kan bli, vad Han begär.
Se, det är hemligheten, ty Gud ifrån sin tron
blott ur ett brustet hjärta kan bringa fram en ton.

Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.