…Skratt och leenden
 som får mig att rysa av välbehag.

*Sådan är han, han är
 ingen grinig och sur gubbe……*
Nej, han är ingen grinig gammal farbror,
han älskar att se oss le, och
han ler med oss. Det är så underbart
att veta och se i det inre att han
ler då jag kämpar på i vardagen.

Han ler då jag glömmer viktiga saker,
och han påminner mig då. Han ler
då jag pratar baklänges, och han
undrar: VAD menar hon? Han ler då
han ser mig njuta av mina krasseblommor
som fortfarande blommar i starka
sommarfärger.

Han ler stort då han ser mig sitta
och njuta av en härlig gospel
(som jag gör just nu) för  han vet
ju att jag älskar musik. Han ler då
han ser mig sätta fram maten på
bordet och be min bordsbön.

Han ler så gott och hjärtligt då jag
inte kan öppna tanklocket och han
ler då jag ibland undrar vad som är
gas och bromspedal  , ja han känner
ju till min fibromyalgi, och han tänker
nog överraska mig med ett helande.

Han skrattar stort då jag blandar ihop
saker och ting och allt blir en röra,
och tänker, ja hon är ju som hon är…
Han ser med så mjuka kärleksfulla ögon
på mig då jag knäpper mina händer flera
ggr om dagen och ber en bön för en vän.
Be mer , säger han, för han vet ju hur
glad jag blir över bönesvaren…

Han är den som får mitt hjärta att sjunga
av glädje. Han är aldrig sur och tvär,
och han har alltid tid med mig. Han har
inte stängt för lunch, eller sätter upp
en text med ”Semester” eller säger att
jag är dum eller frågvis.

Nej, han säger varje dag:
 Jag älskar dig.

Sådan är han, min Jesus.
Alltid närvarande och levande.

/Maria