Ljuset har slocknat över Sverige
En syn given Åke Forslin. /Vi ropar efter väckelse
2006-02-21. Mitt folk, säger Herrens Ande,
det är mörkt över ert land. Ljuset har
slocknat. Det är svårt att se vad som
rör sig bakom stängda dörrar, mitt folk.
Det har varit en tid av oro men det blir
ännu oroligare i detta land.
Jag har förts in i ett stort rum, det
ser ut som en sambandscentral.
Det råder stor förvirring.
Det sitter många TV-skärmar runt om
på väggarna men de är mörka. Det finns
ingen text. Telefonerna ringer och jag
hör signalerna, men det finns ingen som
orkar svara. De har stearinljus vid sina
bord, men det är inte många.
Helt plötsligt börjar de ropa på hjälp.
Jag ser ut genom ett fönster där det
kommer flera bilar med påslagna blåljus.
Men det står soldater utanför denna
byggnad som stoppar rättsväsendet.
De börjar skjuta varningsskott i luften.
De ropar på ett obegripligt språk.
Men det går fram en man till en av
bilarna och efter en stund släcks alla
blåljus. Skjutandet fortsätter.
Det finns några fönster med brinnande
stearinljus. Men helt plötsligt går
ett skott som träffar en fönsterruta.
De skjuter på de fönster som har ljus.
Det blir helt svart.
Det går en lång, lång tid. Allt är stilla.
Detta sker i er regeringsstad, mitt folk.
Var är den som ropar om beskydd för detta
land? Nattens timmar börjar gå mot sitt slut.
Jag ser en jättestor klocka på en
tegelvägg (stadshuset), som börjar närma
sig klockan 8 på morgonen. Det finns inget liv.
Jag ser en stor skara polisbilar stå kvar
framför byggnaden. De beväpnade männen står
med sina vapen riktade från denna centrala
byggnad. Sen ser jag i min ande en flagga
som börjar hissas och jag ser att klockan
är 8. Flaggan går väldigt sakta upp i topp.
Helt plötsligt skjuts ett hål i flaggan, i
flaggans mitt där de gula ränderna korsar
varandra blir det ett hål. Det blir ingen eld,
det blir bara ett hål.
Sen hör jag i min ande hur telefonerna återigen
börjar ringa och folk börjar svara.
Men det talas alla de språk och de
överröstar varandra. Det är panik!
Så kommer det på något sätt en man in bakvägen
med guldemblem på sina axlar. Han gråter.
Han bär en bajonett vid sin sida. Han har
en mörkblå kostym med guldknappar.
Helt plötsligt skriker han:
“Jag är förtvivlad! Kalla på försvar!
Ropa på de kristna”, säger han.
“De var de som stred i rymden när ert
land var i fara. Det var de som stod vid
gränsen och krigade. De kostade ingenting,
men de gav sitt liv för ert land.
Ring efter hjälp! Jag bedömer läget maktlöst.
Vi behöver hjälp från en armé som kan strida.
Faran kommer från öster och söder, mitt folk.
Sök er över mot väster också för att få hjälp,
mitt folk, för de stod tappert i striden när
ert lands fall var nära. Det är allvar, mitt folk”,
säger den här mannen.
Jag ser hur han faller ner på knä och sträcker
sina händer och ropar om beskydd.
Han är lite till åren kommen för han säger,
“Jag minns den svåra tiden, men den är snart
här. Den är snart här den svåra tiden.
” Mitt folk, säger Herren, är ni beredda,
är ni beredda att kämpa, eller sover ni.
Sover ni, mitt folk? Det är dags att släppa
denna sömn och bekvämlighet. Och om ni vill
så ska jag låta mitt ord bli era fötters lykta,
för vilket sätt ni ska gå fram på.
Sträck maktlösa händer, mitt folk för det
finns ändå kraft när ni går in i
den helige Andes närvaro.
För icke genom er egen styrka ska det
ske utan genom min ande, säger Herren.
Jag har utvalt eder inte ni.
Och jag kallar den ringe, den som ingenting
är. Dig kallar jag, res dig upp för ditt
fosterland. BE för försvarsmakt, kungahuset
och överordnade. Förlåt den som har syndat
så ska jag låta min kraft och styrka ge
seger över detta land, säger Herren. AMEN.
/Maria får använda dessa artiklar.
www.tidenstecken.se