Jesus skall komma tillbaka……….
KRISTI FÖRSVAGADE AUKTORITET I FÖRSAMLINGARNA /A. W. Tozer
HÄR är den börda som finns i mitt hjärta, och medan jag inte hävdar någon egen speciell auktoritet, känner jag ändå att detta är den helige Andes börda.
Om jag känner mitt eget hjärta, är det bara kärlek som driver mig att skriva detta. Det som jag skriver här, är inte en sur jäsning i ett sinne som är upprört av stridigheter med mina medkristna. Det har inte funnits några sådana stridigheter. Jag har inte blivit skymfad, illa behandlad eller attackerad av någon. Inte heller har dessa anmärkningar vuxit fram ur några obehagliga upplevelser, som jag haft i mitt umgänge med andra. Mina relationer med min egen församling liksom med kristna från andra samfund har varit vänskapliga, hänsynsfulla och trevliga. Min bedrövelse är helt enkelt följden av ett tillstånd, som jag uppfattar vara nästan allmänt förekommande bland församlingarna.
Jag tror också att jag borde erkänna, att jag själv är mycket inblandad i situationen som jag här beklagar. Liksom Esra i sin mäktiga förbön inkluderade sig själv bland de som gjort fel, så gör jag det. ”Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen”. Varje hårt ord som här uttalas mot andra, måste i trohjärtad uppriktighet återvända mot mitt eget huvud. Jag har också gjort mig skyldig. Detta är skrivet med förhoppning om, att vi alla må vända om till Herren vår Gud och inte mer synda mot honom.
Låt mig förklara orsaken till min börda. Den är detta: Jesus Kristus har idag nästan ingen auktoritet alls bland de riktningar som kallar sig efter hans namn. Med dessa menar jag varken de romerska katolikerna, liberalerna eller de olika kvasi-kristna kulterna. Jag menar protestantiska församlingar i allmänhet, och jag inkluderar de som försäkrar mest högljudt att de är i andligt släkled från vår Herre och hans apostlar, nämligen evangelikalerna.
Det är en grundläggande doktrin i Nya Testamentet, att människan Jesus efter sin uppståndelse blev förklarad av Gud vara Herre och Kristus, och att han av sin Fader blev förlänad absolut herravälde över församlingen, som är hans kropp. All auktoritet är hans i himmmelen och på jorden. I hans rätta tid kommer han att utöva den till fullo, men under denna period av historien tillåter han sin auktoritet att bli utmanad eller ignorerad. Och just nu utmanas den av världen och ignoreras av församlingen.
Kristi nuvarande ställning i de evangeliska kyrkorna kan liknas vid den som en kung har i en inskränkt grundlagsenlig monarki. Kungen (ibland avpersonifierad genom uttrycket ”kunglig majestät”) är i ett sådant land inget mer än traditionell samlingspunkt, en trevlig symbol för enhet och lojalitet, ungefär som en flagga eller nationalhymn. Han är uppskattad, firad och får stöd, men hans verkliga auktoritet är liten. Till namnet är han ledare över allt, men vid varje kritiskt tillfälle fattar någon annan besluten. Vid högtidliga tillfällen framträder han i sin kungliga utstyrsel för att frambära det matta, färglösa budskap som lagts i hans mun av de som i verkligheten styr landet. Hela saken verkar vara inget annat en vänlig låtsaslek, men den har sina rötter i forntiden. Den är mycket trevlig och ingen vill att den ska upphöra.
I de evangeliska församlingarna är Kristus i verkligheten nu föga mer än en älskad symbol. ”Alla välkomnar kraften i Jesu namn” är församlingens nationalhymn och korset är dess officiella flagga, men i gudstjänsterna vecka efter vecka och angående hur dess medlemmar lever sina liv dag för dag, är det någon annan, inte Kristus, som fattar besluten. Vid särskilda tillfällen tillåts Kristus säga: ”Kommen till mig, I alla som arbeten och äro betungade” och ”Edra hjärtan vare icke oroliga”, men när talet är avslutat tar någon annan över ledningen. De som har den verkliga auktoriteten avgör församlingens moraliska standard, såväl som alla mål och alla metoder för att uppnå dem. P.g.a. ytterst noggrann organisering under lång tid, är det nu möjligt för den yngsta pastor som just kommit från sin utbildning, att få mer verklig auktoritet i en församling än vad Jesus Kristus har.
Det är inte bara så, att Kristus har liten eller ingen auktoritet. Hans inflytande blir också mindre och mindre. Jag vill inte säga, att han inte har något alls, bara att det är litet och försvagat.
En bra parallell kan vara Abraham Lincolns inflytande över det amerikanska folket. Hygglige Abe är fortfarande landets idol. Bilden av hans vänliga, fårade ansikte, så alldagligt att det är vackert, framträder överallt. Det är lätt att bli sentimental över honom. Barn växer upp med berättelser om hans kärlek, hans ärlighet och hans ödmjukhet. Men efter att vi har fått kontroll på våra ömsinta känslor, vad har vi då kvar? Inget mer än en bra förebild, som när den försvinner i fjärran, blir mer och mer overklig och utövar mindre och mindre verkligt inflytande. Varje skurk står redo att svepa in sig i Lincolns långa svarta rock. I det kalla skenet av de politiska förhållandena i USA är det ständiga hänvisandet till Lincoln ett cyniskt skämt.
Jesu herravälde är inte helt bortglömt bland kristna, men det har för det mesta blivit förvisat till psalmboken, där allt ansvar mot det bekvämt kan befrias i den behagliga religiösa känsloglöden. Eller om det undervisas som en teori i klassrumet, blir det sällan tillämpat i det praktiska livet. Uppfattningen att människan Jesus Kristus har absolut och slutlig auktoritet över hela församlingen och över alla dess medlemmar i varje detalj av deras liv, accepteras helt enkelt inte som sant av gemene man inom de evangeliskt kristna.
Det som vi gör är detta: Vi accepterar kristendomen i vår sammanslutning som varande just detsamma som Kristi och hans apostlars. Uppfattningarna, utövandena, moralen, aktiviteterna inom vår sammanslutning likställs med Nya Testamentets kristendom. Att allt det som sammanslutningen tycker och säger är bibliskt, ifrågasätter ingen. Det förutsätts att allt som vår Herre förväntar sig av oss, är att vi är sysselsatta med aktiviteterna i sammanslutningen. När vi gör det, håller vi Kristi bud.
För att undvika den hårda nödvändigheten att antingen lyda eller förkasta vår Herres tydliga undervisning i Nya Testamentet, tar vi tillflykt till en liberal tolkning av den. Spetsfundigt resonemang finns inte hos romersk- katolska teologer enbart. Vi evangelikaler vet också, hur vi ska undvika lydnadens kritiskt avgörande punkter genom noggranna och invecklade förklaringar. Dessa är skräddarsydda för köttet. De rättfärdigar olydnad, upplivar köttslighet och gör Kristi ord verkningslösa. Och huvudinnehållet i det hela är att Kristus helt enkelt inte kunde ha menat det som han sa. Hans undervisning accepteras t.o.m. teoretiskt, endast efter att den har blivit försvagad genom tolkning.
Ändå rådfrågas Kristus av ett allt större antal människor med ”problem” och eftersöks av av de som längtar efter sinnesfrid. Han är vitt rekommenderad som en slags andlig psykiatriker med anmärkningsvärd förmåga att upprätta människor. Han kan befria dem från deras skuldkomplex och hjälpa dem att undkomma allvarliga psykiska trauman, genom att ordna en smidig och bekväm anpassning till samhället och deras egna uppfattningar. Naturligtvis har denne underlige Kristus inget som helst samband med Nya Testamentets Kristus. Den sanna Kristus är också Herre, men denne tjänstvillige Kristus är föga mer än människornas tjänare.
Men jag antar, att jag borde presentera några konkreta bevis för att stödja min anklagelse att Kristus har liten eller ingen auktoritet idag i församlingarna. Låt mig ställa en del frågor och låt svaren bli beviset.
Vilken församlingsstyrelse rådgör med vår Herres ord för att besluta saker som diskuteras? Låt var och en som läser detta, som har haft erfarenhet av en församlingsstyrelse, försöka erinra sig den tid eller det tillfälle, när någon medlem av styrelsen läste från bibeln för att genomdriva sitt syfte, eller när någon ordförande föreslog att bröderna skulle se vilken undervisning Herren gav dem i en speciell fråga. Styrelsemöten inleds av vana med en formell bön eller ”en bönestund”. Efter detta är Huvudet för församlingen aktningsfullt tyst, medan de som verkligen styr församlingen tar över ledningen. Låt var och en som förnekar detta föra fram bevis för att vederlägga det. Jag om någon kommer att bli glad åt att få höra det.
Vilken kommitté för söndagsskolan (bibelundervisning för vuxna i USA) går till Ordet för ledning? Tar inte medlemmarna undantagslöst för givet, att de redan vet vad det är meningen att de ska göra, och att deras enda problem är att finna effektiva medel för att få det utfört? Planer, regler, ”verksamhet” och nya metodiska tillvägagångssätt upptar helt deras tid och uppmärksamhet. Bönen före sammankomsten är om gudomlig hjälp att utföra deras planer. Uppenbarligen når aldrig ens tanken deras huvuden, att Herren skulle ha någon undervisning för dem.
Vem erinrar sig när en ordförande för ett sammanträde tog med sig bibeln i syfte att bruka den? Protokoll, bestämmelser, ordningsregler, ja. Herrens heliga befallningar, nej. En fullständig separation råder mellan andaktsstunden och mötestiden då ärendena behandlas. Den första har inget samband med den andra.
Vilken styrelse för mission i främmande länder eftersträvar att verkligen följa Herrens ledning, som ges i hans Ord och av hans Ande? De tror alla att de gör det, men det som de i verkligheten gör, är att de tar för givet att deras mål överensstämmer med bibeln, och sedan ber om hjälp att finna utvägar att uppnå dem. De kan be hela natten till Gud, att han ska ge dem framgång åt deras företag, men man vill inte ha hjälp avKristus, man vill inte ha honom som Herre. Man tänker ut mänskliga medel för att uppnå mål, som man tar för givet är gudomliga. Dessa hårdnar till tillvägagångssätt, och därefter har Herren inte ens en röst.
När det gäller ledningen av vår allmänna gudstjänst, var finns då Kristi auktoritet? Sanningen är att Herren idag sällan har herraväldet över en gudstjänst, och den påverkan som han utövar är mycket liten. Vi sjunger om honom och förkunnar om honom, men han får inte lägga sig i. Vi tillbeder på vårt sätt, och det måste vara riktigt för vi har alltid gjort på det sättet, precis som andra församlingar i vår sammanslutning.
Vilken kristen går, när han möter ett andligt problem, direkt till bergspredikan eller ett annat bibelord i Nya Testamantet för att få det avgörande svaret? Vem låter Kristi ord ha avgörandet angående givande, hur man bildar familj, personliga vanor, tiondegivande, underhållning, vad man köper och säljer och andra viktiga saker?
Vilken teologisk skola, från lägsta bibelinstitut och uppåt, kunde fortsätta sin verksamhet om man skulle göra Kristus till Herre över varje dess tillvägagångssätt? Det kan finnas vissa, men jag tror jag har rätt när jag påstår, att de flesta skolor tvingas för att vara i verksamhet att vidta åtgärder, som inte finner något berättigande i den bibel som de gör anspråk på att undervisa i. Så vi har detta konstiga missförhållande: Man bryr sig inte om Kristi auktoritet för att upprätthålla en skola för att undervisa bland annat om Kristi auktoritet.
Orsakerna bakåt till vår Herres avtagande auktoritet är många. Jag nämner bara två.
En är vanans makt, tidigare exempel och traditionen inom de äldre religiösa sammanslutningarna. Dessa påverkar som tyngdkraften varje del av de religiösa sedvänjorna inom sammanslutningen, och utövar en ständig påtryckning i en riktning. Naturligtvis är den inriktningen mot överensstämmelse med status quo (det rådande tillståndet). Inte Kristus utan gamla vanor är herre i denna situation. Och samma sak har förts över (antagligen i något mindre grad) till de andra sammanslutningarna, som pingstvännerna och de fundamentalistiska församlingarna och de många fristående församlingarna som finns överallt på den nordamerikanska kontinenten.
Den andra orsaken är återupplivandet av intellektualismen hos de evangelikala. Detta är, om jag uppfattar situationen rätt, inte så mycket en törst efter att lära sig, som en längtan efter ett anseende att vara lärd. P.g.a. denna försätts goda män som borde veta bättre i ett läge, där de samarbetar med fienden. Jag ska förklara.
Vår evangeliska trosbekännelse (som jag tror är Kristi och apostlarnas sanna tro) attackeras i dessa dagar från många olika håll. I västvärlden har fienden avsvurit sig våld. Han kommer inte längre mot oss med svärd, han kommer numera leende och har med sig gåvor. Han lyfter sina ögon upp mot himmelen och bedyrar att han också tror på våra förfäders trosbekännelse, men hans verkliga syfte är att omintetgöra den tron, eller åtminstone mildra ner den i sådan grad, att den inte längre är den övernaturliga sak den en gång var. Han kommer i filosofins eller psykologins eller antropologins namn, och uppmanar oss med ljuvlig resonlighet att tänka om angående vår historiska uppfattning, att vara mindre stränga, mer toleranta, mer vidsynt förstående.
Han talar med skolornas helgade jargong, och många av våra bristfälligt utbildade evangelikaler följer efter honom för att visa sin tillgivenhet. Han kastar akademiska grader till profeternas söner som vill klättra på karriärstegen, precis som Rockefeller brukade kasta slantar till böndernas barn. De evangelikala, som med visst berättigande har anklagats för att sakna sann lärdom, roffar nu åt sig dessa statussymboler med glänsande ögon och när de får dem kan de knappast kan tro sina ögon. De går omkring i en slags extatisk overklighet, ungefär som solisten i grannförsamlingen skulle kunna tro att hon fått en inbjudan att sjunga på La Scala.
För den sanna kristne måste det enda avgörande testet, på allt är sunt och av slutligt värde inom nutidens andlighet, vara den plats vår Herre innehar i den. Är han Herre eller symbol? Leder han projektet eller är han bara en i följet? Beslutar han saker eller hjälper han bara tlll att med att utföra andras planer? Alla andlig verksamhet, från en enskild kristens mest anspråkslösa handling till en hel församlings mest mödosamma och kostsamma förfaringssätt, kan prövas genom svaret på frågan: Är Jesus Kristus Herre i denna handling? Om vårt verk visar sig vara trä, hö och strå eller guld, silver och dyrbara stenar på den stora dagen, kommer att vara beroende av det riktiga svaret på den frågan.
Vad ska vi då göra? Var och en av oss måste bestämma sig och det finns åtminstone tre möjliga val. Ett är att resa sig upp i upprörd indignation och anklaga mig för att jag kommer med en ansvarslös redogörelse. Ett annat är att nicka allmänt instämmande med det som skrivits här, men att trösta sig med att det finns undantag, och att vi är bland undantagen. Ett annat är att falla ned i saktmodig ödmjukhet och bekänna att vi har bedrövat Anden och vanärat Herren, genom att vi underlåtit att ge Honom den plats hans Fader givit honom som Huvud och Herre för församlingen. Varken det första eller det andra kommer annat än att befästa det felaktiga. Det tredje kan, om det genomförs till dess slutresultat, ta bort förbannelsen. Avgörandet ligger hos oss.
A.W. Tozer
