Indiens kopia av Bofors Haubits 77. Den är nu utrustad med ett parasoll för skytten…
Bilderberggruppen har varit ett forum för slutna, strikt hemliga diskussioner mellan världens makthavare av alla kategorier. Man kan se en fördel med dessa möjligheter till fritt informationsutbyte, men det kvarstående intrycket är ändå att hela företeelsen är ett gravt hot mot de demokratiska principerna, vilket vi ser tydligt idag när våra valda toppolitiker är för oss totalt oförutsägbara, sett mot de valprogram de presenterat och blivit valda efter. Det är därför en enastående insats som Daniel Estulin svarat för genom sitt avslöjande arbete om Bilderberggruppen. Vi kan nu ha ett facit, där vi stämmer av den verklighet som blev till mot gruppens deltagarlistor. Dessa säger mycket mer om vad som avhandlats på de hemliga mötena än vad deltagarna någonsin hade önskat.
När jag i föregående avsnitt berörde mordet på Palme framstod det som ett märkligt utropstecken att statssekreteraren Carl Johan Åberg, den statliga handläggaren av de komplicerade vapenaffärerna under Palmes regeringsperiod fram till mordet 1986, närvarade vid bilderbergarnas möte två månader efter mordet. Åbergs starka minnen från denna period fick honom att skriva en sorts memoarbok före sin död med titeln Berättelser från 1900-talet.
När Bilderberggruppen har sitt årliga möte 1984 hålls detta i Sverige och i Saltsjöbaden. Sverige har därför den största delegationen någonsin med 11 deltagare, mot normala två eller tre. Huvudperson är naturligtvis Olof Palme, uppbackad av främst Peter Wallenberg och Sten Gustafsson från Wallenbergägda Saab-Scania, som var huvudintressent i vapenaffärerna.
Närvarande är också f.d. ÖB Stig Synnergren och försvarsminister Anders Thunborg. Wallenberg väljer att, förutom just åren 1984 och 1987, bryta en 20-årig närvarotradition genom att inte medverka vid mötena från och med Palmes tillträde 1982 och fram till 1996. Året för mordet 1986 är Åberg ensam tillsammans med Gustafsson, som tycks ha ersatt familjen Wallenberg under denna turbulenta tid. Saabgruppen som senare skulle inkorporera Bofors, dominerar därmed 80-talets möten genom Gustafsson, som då tillhör Bilderbergruppens styrkommitté. Det som framstår som udda är att Åberg gör sig besvär med att närvara vid gruppens möte 1986, två månader efter mordet på Palme. Varför var detta viktigt eller ens värt att överväga i rådande situation? Åberg skulle förvisso fortsätta att vara regeringens handläggare av vapenexporten under Ingvar Carlsson, men behovet av att lämna besked till bilderbergarna om regeringens förväntade kommande inställning tvingade tydligen upp den stackars mannen på scenen, den kaotiska situationen till trots.
Åberg är noga med att beskriva sin vistelse i USA på morddagen, men är i övrigt relativt tystlåten angående händelser i samband med mordet. ”Den ensamme galningen” är när boken skrivs det officiella motivet. Däremot berättar Åberg öppet om turbulensen kring de vapenaffärer som dominerade politiken och diplomatin under Palmes tid vid makten och därefter. Dessa bestod främst av tre olika processer, samtliga knutna till Sveriges roll som exportör av vapenteknologi till övriga världen – Indien i ett fall och Sovjet i två andra.
Saab var beroende av import från USA av högteknologi för produktionen av våra stridsflygplan, Viggen och senare JAS. För att få ta del av denna teknologi förband Sverige sig att inte vidareexportera tekniska komponenter till länder som USA inte kunde godkänna. Sovjet var naturligtvis ett sådant land.
Den första affären, Datasaab-affären, börjar redan under socialdemokraternas regeringsperiod 1974 (Palme bjöds in första gången till Bilderberggruppen 1973) genom att Sovjet vill köpa ett komplett flygledningssystem, innefattande tolv radarstationer och kontrollcentraler för 225 flygledare, utplacerade från Moskva till Kaukasus.
För funktionen behövs 24 kretskort som skall importeras från USA. Wallenbergs var huvudintressenter i Datasaab – tillsammans med svenska staten! Amerikanarna vägrade dock att tillåta utförseln av kretskorten till Sovjet, med följd att dessa smugglades ut, sannolikt i diplomatposten. Sovjet kunde därefter genomföra sina flygangrepp på Afghanistan med hjälp av flygledningssystemet och en diplomatisk kris var ett faktum. USA hotade med att stoppa licenstillverkningen av JAS jetmotor, ett förödande slag mot Saab. USA ansåg att händelsen kostat det amerikanska försvaret flera miljarder dollar och gett Sovjet en teknologisk tidsbesparing om fyra år.
Den andra affären, Containeraffären, utspelade sig 1983-84 (Palme bjöds in andra gången till Bilderbergruppen 1984) och handlade om sju containers med högteknologisk utrustning som skickats från USA till Sydafrika.
Där lastades de på ett svenskt fartyg för transport till Helsingborg, men eftersom amerikanska myndigheter uppmärksammade transaktionerna stoppades dessa containers i Hamburg. Man ansåg nämligen att avsikten var att kringgå exportförbudet och föra utrustningen vidare till något östland. Containersen visade sig vid undersökning innehålla datautrustning för styrning av robotar och klassades som avancerad krigsmaterial! Bedömningen av innehållet gjordes av krigsmaterialinspektören Carl Algernon, som tre år senare skulle bli mördad. Alla containers återsändes därefter till USA.
Den tredje affären var den i media mest uppmärksammade, Boforsaffären, som avsåg försäljningen av 410 haubitsar (långskjutande 155 mm rörliga kanoner) som skulle förstärka Indiens gränsskydd mot Pakistan. Affären var avgörande för Bofors/Saabs fortsatta produktion och krävde regeringens medverkan på grund av sin ekonomiska och vapenteknologiska omfattning.
Historien börjar vid Palmes tillträde 1982 och skulle komma att avslutas på hans begravning. Indien krävde medverkan på statschefsnivå och såväl Palme själv som Indiens premiärminister Rajiv Gandhi fick nyckelroller i affären. Efter fyra år av komplicerade förhandlingar kunde Ingvar Carlsson underteckna ordern direkt efter mordet på Palme. Gandhi var extremt noga med att inga ”kommissioner” skulle utbetalas till agenter och andra perifera deltagare, vilket Palme gick i god för efter att ha fått utfästelser från Bofors om att så var fallet. Ändå visade en följande utredning om mutbrott att Bofors ljugit om sina utbetalningar och 300 miljoner kronor har fortfarande ingen identifierad mottagare. Mutaffären blev en av de största skandalerna i Indiens historia, med efterverkningar långt in i vår tid. Vad denna affär egentligen handlade om har vi inte fått någon information om i media. Vi kan dock konstatera att Indien därefter köpt eller avser köpa 2820 kopior av Bofors haubits, tillverkade av det indiska företaget Ordnance Factory Board (OFB). Eller som en indisk journalistuttrycker det,
” BOFORS gun is actually a very old gun. It was imported in 1986 onwards. But due to the massive scam which came to be known as Bofors scam army put every gun modernisation plan on hold.
However situation changed after Kargil war. Bofors gun proved to be the decisive weapon which won the war for India. (1999, min anm.) But these guns are now old and proposals for new guns were put up.
On this front Ordnance factory board in collaboration with DRDO produced Dhanush 155mm/52 cal howitzer. These guns are basically improved version of Bofors. These guns were designed by studying the original design blueprints of Bofors which were very hard to get. “
Man kan våga dra slutsatsen att hela Indienaffären var ett avsiktligt eller oavsiktligt försök att överföra svensk vapenteknologi till Indien genom ett symboliskt köp av Bofors haubitsar. Vi kan aldrig dokumentera Palmes personliga roll i detta, lika lite som i fallet med kretskorten till Sovjet, men kan utgå ifrån att man var bättre informerad inom Wallenberggruppen och deras amerikanska allierade.
En av regeringens krigsmaterialinspektörer var konteramiralen Carl Algernon, som jag nämnt ovan, med uppgift att granska vapenexporten för att förhindra olovlig utförsel av krigsmaterial. Algernon hade en svår roll i detta intrikata maktspel mellan vapentillverkaren Bofors intressen och regeringens målsättningar, resp. de amerikanska leverantörerna av teknologi.
Vid ett tillfälle 1986 framkom att Bofors olagligt försett Oman med luftvärnsammunition genom transport via Singapore. Den ansvarige inom Bofors hotades med avsked men skyllde på Algernon. Algernon förhindrades dock att berätta sanningen om händelserna och Bofors manipulationer genom att knuffas framför ett tunnelbanetåg med dödlig utgång, året efter mordet på Palme. Algernons dödsfall rubricerades av åklagaren som självmord, trots att vittnen intygade att han blivit knuffad.
Det är genant att utredningen kring mordet på Palme främst rör sig kring mediala frågor som vem som sköt eller vilket mordvapen som användes. Detta är ju fullständigt likgiltigt i sammanhanget, som borde handla om vilka orsaker och vilka aktörer som på ett högre plan stod för genomförandet. Att CIA med hjälp av SÄPO varit delaktiga i det praktiska arbetet tror jag inte att så många svenskar idag betvivlar. Att amerikanska försvars- och industriintressen tillsammans med sina svenska motsvarande haft ett starkt intresse av att hindra Palme från att sprida vapenteknologi till Sovjetstaterna eller att uppmuntra främmande staters egen vapenproduktion, under dessa det kalla krigets dagar är inte heller en särskilt upphetsande tanke mot bakgrund av ovanstående berättelser. Var och en får dock bilda sig en egen uppfattning, för som Åberg själv uttrycker det, ”dagens politiska system ligger som en våt filt över Sveriges utvecklingsmöjligheter.” I globalismens namn är vi bara en obetydlig bricka i spelet. I likhet med fallet med Aldo Moro kommer aldrig någon domstol att kunna ställa de verkligt ansvariga inför rätta.
Källor:
Daniel Estulin: Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010
Carl Johan Åberg: Berättelser från 1900-talet, 2006
*
Intressant artikel som får en att fundera, eller hur??
