De icke-troende på jorden liknas ofta vid ett ”upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet”.

”Men de som fortfarande förkastar mig är som ett upprört hav, aldrig stilla och alltid i färd med att kasta upp dy och smuts på land. För sådana finns ingen frid.”

”Allt de lämnar efter sig är skam och vanära. De liknar det smutsiga skum som havets vilda vågor kastar upp på stränderna. De går omkring och strålar som stjärnor, men framför dem väntar det viga mörker som Gud har förberett åt dem.”

Det finns inget hav i himlen eller på den nya jorden (Upp 21:1) eftersom havet symboliserar uppror som utmynnar i död.

Skall vi verkligen vara som ett upprört hav, inte följa Guds vilja; lyssna och bli påverkade av falska lärare? Skall människan vara sådan? Nej, anser jag.

Att vilja komma till en plats där det inte längre finns tårar, där Gud skall bo mitt ibland sitt folk, aldrig mer sorg eller smärta; det är väl något att längta till?

”Tro under allt som dig möter, snart du ju hemma är. Då skall i åskådning bytas det som du trodde här. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de står kvar.” /Lewi Pethrus